Recension: X-Men 3: The Last Stand

X-Men 3 recension

När Brett Ratner tog över rodret för den tredje X-Men filmen var det många som var skeptiska. Hur skulle regissören mest känd för Money Talks och Rush Hour-filmerna kunna axla manteln från Bryan Singer och dennes respekterade blockbusters? Svaret är att han inte behöver göra det, för utöver det visuella har Ratner valt en annan vinkling. Med en tajt historia, uppbyggd av flera spännande trådar som möts i slutet, går hans X-Men på kraft istället.

Som titeln antyder går mutanterna mot en sista uppgörelse med samhället. Ett botemedel mot mutantgenen har uppfunnits, vilket ställer konflikten mellan människorna och mutanterna på sin spets. Wolverine och de andra i X-men möter ett hot dels från samhället, som man misstänker är beredda att ”bota” med våld, och dels från Magnetos brödraskap, som vill gå i anfallskrig mot människorna.

Hela konceptet X-Men handlar mycket om utanförskap, och botemedlet i denna film får väl ses som en metafor för assimilation och anpassningen till normen. Att verkligen visa de olika sidorna av detta dilemma slösar filmen dock ingen tid på. Ibland känns det som att Ratner bara låter scenerna rulla på för att komma vidare. I de första filmerna fokuserade såväl kamera som skådespelare mera på hur och varför en karaktär sa något. Här finns inget sånt finlir, nyanser är inget för Ratner. Men samtidigt berättar filmen faktiskt en väl så engagerande och spännande historia utan dem.

För filmen är minst lika medryckande som de tidigare i serien. Den får också ut mer storslagna och kraftfulla scener av karaktärerna och konceptets potential än vad som är möjligt i serietidningsformatet. Vi får nu till slut se resultatet av vad såväl serietidningarna som de andra filmerna byggt upp till; en riktig ”payoff” för att prata hollywoodspråk.

Hugh Jackman som Wolverine och Halle Berry som Storm får två av huvudrollerna i historien. De spelar bra, men förlusten av Bryan Singers fingertoppskänsla gör att de nu inte når ut lika imponerande och med samma ”edge”. Ian McKellen och Patrick Stewart gör också vad de ska som Magneto resp. Charles Xavier, dvs ger trovärdighet och legitimitet åt historien. Unga Ellen Page som Kitty Pride är dock ett noterbart fynd av utstrålning.

Visst saknade jag denna gång mycket av finessen och nyanserna från de tidigare X-Men, men samtidigt lämnade jag bion glad och upprymd av vad jag nyss sett. Och det är ju ändå mycket det som film handlar om, egentligen.

Betyg: 3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>