Recension: The Squid and The Whale

The Squid and The Whale

The Squid and the Whale är ett intelligent och tragikomiskt drama baserat på regissören Noel Baumbachs uppväxt i New York. Det är en underhållande, men stundtals plågsamt insiktsfull historia om familjerelationer och förhållanden.

Filmen utspelar sig i Brooklyn i mitten på 1980-talet. Bernard Berkman (Jeff Daniels) är en självupptagen patriark och fd hyllad romanförfattare som sedan en tid tillbaka fått nöja sig med ett lärarjobb. Han idoliseras av den osäkre sonen Walt (Jesse Eisenberg), som ofiltrerat accepterar pappans åsikter som sina egna. Detta vare sig det gäller litterära omdömen eller livsråd som att inte binda sig för tidigt vid en tjej. När sedan Bernard och frun Joan (Laura Linney) bestämmer sig för att skiljas vänds livet upp och ner för Walt och lillbrorsan Frank (Owen Kline), och till en början väljer de var sin sida. Walt väljer utan att tveka sin fars, och den mer ifrågasättande Frank sin mors.

Där andra amerikanska familjedraman som The Ice Storm och American Beauty i deras uttryck fokuserar på det vackra och poetiska, är det här avslöjandet av människors hyckleri och det sorgliga samspelet inom en familj som hamnar i förgrunden. Filmens åskådliggörande av de intellektuella föräldrarnas tillkortakommanden är en sågning som heter duga. Den 70-tals-influerade liberala föräldragenerationen har avhandlats i många tidigare filmer, men aldrig med samma skärpa i orsak och verkan.

Filmens drama blir aldrig för svart, det finns hela tiden absurditet och charm som avlastar. Likaså gör scenografin, som är rik på miljö- och familjelivstypiska detaljer (utan att övergå till någon två-dimensionell färgprakt a la Wes Andersons The Royal Tenenbaums). Och när vi likt de stackars barnen får åka med i Bernards bil genom Brooklyns smala gator i jakt på en parkeringsplats etablerar det ett slags ”sense of place” som jag inte sett sedan kameraåkningarna genom Guds Stad. Det är en scen av flera som tar med dig in i historien, inkluderar dig och gör dig nyfiken på familjens värld. Kanske kan Wes Anderson, som producerat filmen, lära sig något av regissör Baumbach här.

Som ett ego-centriskt fån till far är Jeff Daniels mycket bra, men han utmärker sig inte likt Laura Linney. I hennes tolkning blir Joan en mycket intelligent, stark kvinna som endast saknar lite takt och inlevelseförmåga. Och det väcker därför stor sympati att bevittna följderna av dessa brister. Jesse Eisenberg är jobbigt trovärdig som den vilsne Walt, man önskar många gånger att man smugglat in skämskudden. Och Owen Kline, som spelar lillbrorsan Frank, gör det med en karisma som påminner om den där pojken som spelade lillebror i ryska ?terkomsten (och som tragiskt dog kort efter inspelningen).

Klichén att en intellektuell som tror sig vara förmer än andra visar sig veta mindre om livet än en man utan någon större bildning (här exemplifierad av Franks tennistränare) ges väldigt stort utrymme. Men den smälter också in i historien, innehåller viss sanning och fungerar bra som ett sätt att klä av föräldrarna deras omotiverade arrogans.

Filmen får inte högsta betyg, men det känns som något jag kan komma att ångra i efterhand. Vissa scener, som när lillbrorsan Frank står framför badrumsspegeln med sin mamma, är så bra att man bara vill lägga upp dem på YouTube och se dem om och om igen. Eller ja, bläddra fram till dem i en framtida dvd-meny vore kanske ett mer lagligt alternativ.

Jag kan egentligen inte säga vad filmen saknar, det är ju i grunden en ytterst smal och personlig historia som berättas väldigt bra. Så att anklaga den för att inte vara nog engagerande vore fel. Likt den egentligen lika smala Lost in Translation förtjänar den också att bli en stor indie-hit, men blir det nog inte pga bristen på förföriskt foto och stjärnstatus (även om Wes Anderson som sagt producerat).

Jag kan så här efteråt önska att jag delat filmen med någon, både för upplevelsen och för diskussionen på vägen hem. Så det är ett tips; gå och se The Squid and The Whale med någon som gillar den här typen av filmer. Fast smuggla in skämskudden också.

Betyg: 4

9 reaktion på “Recension: The Squid and The Whale

  1. Pingback: sonitus.org » Blog Archive » Recension: The Squid and The Whale

  2. Pingback: Recension: The Squid and the Whale på Bloggywood - En blogg om film.

  3. Monica: Ja, jag vet inte alls varför du inte gillade den ;) Nä, alltså, det är nog som du säger att du hade förväntningar på att det skulle vara en viss typ av film som du gillade. Och därför blev lite distraherad, tittade åt fel håll lite. Så har det varit för mig några gånger. Beskrivandet av handlingen i pressmaterialet som du citerar i din recension säger ju inte så mycket om vad filmen egentligen handlar om och vars dess fokus ligger. Det är ju egentligen sönernas historia, och framförallt då Walt. I all ärlighet utvecklas ju inte Laura Linneys karaktär särskilt mycket i själva handlingen, även om hon ju framstår som en komplex karaktär. Men som jag uppfattar det är det inget regissören försökte göra heller, historien är lite viktad mot walt och hans farsas relation liksom. Vilket kanske inte är helt perfekt struktur, men som med mycket annan bra film så kommer regissören undan med det.. tycker jag.

    Det är kul att du vågar gå mot strömmen och säga din åsikt! :) Det gillar jag, har en förkärlek för att göra det själv.

    Daniel: Men har du sett The Life Aquatic? Den är förstås lite av ett lyckat misslyckande, men den är också enormt oengagerande och har en massa andra brister.. som jag inte kommer på just nu.. :)

    Men okej då, jag är egentligen ett fan av Wes Anderson, med början i Rushmore. Och efter att jag sett The Life Aquatic en andra gång blev jag sugen att skaffa den på DVD (och jag är fattig, så det gör jag inte med alla filmer). Och Tenenbaums.. är ju rätt great. Men: Jag tycker ändå att den kunde varit ett mästerverk om den inte känts så tunn, så anser nog trots allt att det finns stort rum för improvement hos Wes ;)

  4. Ulf: Visst har jag sett The Life Aquatic with Steve Zizzou. Och precis lika sugen som jag var att se den, precis lika besviken blev jag. Jag försöker ALLTID att se en film utan att ha en förutfattad mening eller skyhöga förväntningar. Där hade jag dock skyhöga förväntningar och det sprack rejält. Som vanligt var filmen snygg som få. Man skulle kunna plocka vilken filmruta som helst från den och rama in den. Men den var precis som du säger, oengagerande.

    Wes Anderson har så klart sina svagheter. Hans filmer är kanske inte så djupa handlingsmässigt, dock kan han skapa karaktärer som ingen annan. Du kanske tycker Tenenbaums är tunn, jag tycker tvärt om. Allt från att varje karaktär får sin historia, är bra skrivna, härligt konstiga och excentriska till alla små små detaljer som man upptäcker för varje tittning.

    Och det är det som jag tycker är fantastiskt med Tenenbaums. Det är karaktärerna som är filmen. Inte handlingen. :-) Förrutom det så är allting han gör vackert, som jag redan nämnt och soundtracken är underbara, speciellt Seu Jorges portugiska versioner av Bowie-låtarna. Fasen, nu är jag ju sugen på att se om den!

    Det är därför jag tycker om Wes.

    Förövrigt så är dubbeldisc-versionen av Tenenbaums, fodral och allt extra material, så vacker att jag smälter. Härmed bjuder jag in dig på en tittning på Tenenbaums hemma hos mig… Om du nu inte har den själv vill säga… :)

    Så. Nu är jag färdig. :)

  5. Precis. Jag har resonerat mig fram till att jag trodde det skulle handla om två konkurrerande författare, inte om sönerna. Och därför gjorde jag just det du skriver; jag tittade åt fel håll. Kanske ska se om den…

  6. Jag har lite svårt för Wes filmer- rushmore, life aquatic och tennenbaums. Jag delar nog inte den typen av humor och tycker mest de är sorgliga filmer om sorgliga öden. Efter att ha läst din recension Ulf så ska jag nog ta och ge den här en chans dock! =)

  7. De är sorgliga, och det är just därför jag gillar dem. Många hävdar ju att Andersons filmer är alltför ironiska, med platta karaktärer och ironiska skämt, men jag tror att man luras lite av formspråket. Det är de känslosamma scenerna som är bäst, även i Life Aquatic.

    The Squid and the Whale lyfter fram detta än mer. En favorit, helt klart!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>