Recension: Superman Returns

Superman Returns

I Superman Returns är Stålmannen tillbaka efter fem års frånvaro, men tvingas möta en Lois Lane som startat en ny familj och en nyligen frisläppt Lex Luthor med hämndbegär. Det är ett mycket engagerande action-drama som lyckas återetablera Stålmannen som en hjälte för vår tid. Men filmen klarar inte av att hålla det nödvändiga tempot för helt tillfredställa som en somrig popcorn-film.

Först måste man ställa sig frågan vem är denne stålman och varför ska vi bry oss om honom år 2006? Hans historia är fattigare på intressant stoff än den hos många andra hjältar. Spindelmannen kämpar mot sin egen inre nörd och mot motståndare med jämförbara egenskaper. Batman kämpar utan superkrafter och mot sina egna demoner. Och mutanterna i X-Men är uppenbara symboler för utanförskap. Men ”Superman”, per definition den förste superhjälten, har knappt några begränsningar på sina krafter, är osårbar, och tycks även ha alla dygder i världen. Regissören Bryan Singers svar på detta är att visa upp en hjälte som försöker hitta sin plats i världen och som dessutom utkämpar sin kanske svåraste, mest moraliskt tveksamma strid i den om en kvinnas hjärta. Och då kommer man minsann inte långt med att lyfta mot himlen, skjuta värmestrålar ur ögonen och liknande.

Action-mässigt är Superman Returns ungefär jämbördig med Singers så hyllade X-Men 2. Väldigt mycket utspelar sig annars på Daily Planets redaktion mellan Clark Kent och Lois Lane (Clark får för övrigt inte mycket gjort som reporter). Av de stora actionscener som finns är en som involverar ett flygplan av den spektakulära sort och kvalité vi förväntar oss från dagens blockbusters. En annan ganska nära slutet får en upplösning som inte är lika övertygande, men den kan kanske ses som en hyllning till de tidigare filmerna och serietidningarna.

Bryan Singer gjorde det väldigt svårt för sig när han bestämde sig för att låta Superman Returns bygga vidare på de två första filmerna och deras lätt kitschiga, glada ton. Givetvis får vi nu en mörkare film, det tidiga 80-talet ligger långt bakom oss, men typiska detaljer som Clark Kents glasögon, Jimmy Olsens pojkaktiga personlighet och Lex Luthors flickväns kläder sticker ut. I övrigt fungerar faktiskt balansen mellan vår samtid och de första filmernas konstiga mash-up av amerikanskt 1930- och 80-tal. Metropolis, en serietidningsstad lika klassisk som Ankeborg, har en särskild prägel, men är trovärdig och imponerande som nutida storstad.

Som förväntat lyckas Singer annars bra med att skapa situationer där vi får se folk reagera på hur Stålmannen bryter in i deras vardag, vilket gör filmen mer levande och relaterbar. Ett övertydligt exempel är hur Stålmannen räddar en kvinna i en skenande bil, och en chockad åskådare tar fram mobilkameran. Det finns också en helt annan, oväntad tråd i historien som hanteras väldigt väl och subtilt, men riktigt vad det är kan jag inte säga. Det är iallafall en spännande utveckling och något som får en att längta efter en uppföljare.

Jag måste erkänna att jag tidigare fruktat Brandon Rouths skådespeleri, fruktat att det skulle stjälpa hela filmen. Han har ju innan mest gjort såp-opereror och gästinhopp i sitcoms. Men även om Routh här stundtals är valpig som Stålmannen, och överdrivet tafatt som Clark Kent, så har han en mycket sympatisk utstrålning. Och istället för att känna oss obekväma inför en övermänniska med en naturlig ledarpersonlighet så blir Stålmannen i Rouths tolkning en godhjärtad ung man som försöker finna sig tillrätta i att vara hela världens hjälte och hopp.

Kate Bosworth är möjligtvis lite ung som Lois Lane, men hon spelar väldigt övertygande en mogen kvinna som bär på mycket ansvar och tillbakahållna känslor. Det är inte på oscar-nivå, men väl nivån strax därunder. James Marsden gör återigen rollen som den försmådde älskaren, likt han gjorde i X-Men (när Wolverine nästlat sig in i Jean Greys hjärta). Och det fungerar lika bra här. Som Richard White har Marsden återigen den där utstrålningen av en snygg och trevlig kille som bara inte är lika varmhjärtad som sina konkurrenter.

Den enda som underpresterar något är Kevin Spacey som Lex Luthor. Av någon anledning verkar han inte ha lika roligt som han borde i de scener som är tänkt att hålla en lite komisk underton. Istället stjäls scenerna ofta av Parker Posey som Lex Luthors flickvän Kitty Kowalski. Hon har ett mycket underhållande överspel, om än ibland lite för underhållande.

Bryan Singer lyckas inte med allt i filmen, men han är ändå en av få regissörer som verkligen kan skapa en egen verklighet och lyckas hålla fast oss i den. Det kan låta tråkigt, men en av hans styrkor är att han har vad som förvånansvärt många regissörer saknar: bra omdöme. Singer gör hela tiden bra val, så att bilderna, de små detaljerna och historiens alla olika trådar är trovärdiga och håller hög kvalitet. Detta gör filmen till en ljuv upplevelse av den sort man sällan ser i superhjältegenren eller actionfilmer överhuvudtaget. Men det verkar även ha inneburit att regissören inte trimmat ner tillräckligt mycket av de mindre dramatiska scenerna, och filmen håller ett något för långsamt tempo för sin längd (154 min). Allt sammanfattat är det ändå sommarens bästa blockbuster, och en film som lovar stort, mycket stort, inför en eventuell uppföljare.

Betyg: 4

11 reaktion på “Recension: Superman Returns

  1. ?r det bara jag som funderar på när Superman Returns utspelar sig i förhållande till de andra Superman filmerna. Eller är det en helt egen tolkning på historien Superman. För i den tidigare triologin så avslöjar han ju för Lois vem han är bakom glasögonen. Har för mig att det är i tvåan. Bara en tanke.

  2. Pingback: Bloggywood recenserar Superman Returns på Bloggywood - En blogg om film.

  3. Kan förstå vad du menar med tempot, men jag älskade verkligen filmen. Hade varit trevligt med ett mer romantiskt slut kanske, men å andra sidan väldigt orealistiskt – och inte lika bäddande för en uppföljare.

  4. Amanda: Jag tycker att slutet är romantiskt, fast jag kommer inte på nåt sätt att diskutera det utan att ge ut några spoilers..

    Roligt att du tycker om den så mycket. Själv hoppas jag väldigt mycket på att få se hur några trådar här får en väldigt trovärdig och omsorgsfullt behandlad upplösning i en uppföljare. Det finns särskilt två saker som jag syftar på, och jag tror du förstår vilka. Två påbörjade och subtilt hanterade historier som kan bli så vackra och berörande om de får slutföras lika bra. Och eftersom Warner Bros trots allt inte haft någon vidare lycka med sina andra blockbusters i sommar känns det som att de vore dumma att inte ge Bryan Singer en uppföljare.

    Stephan: Jaså, det är fem år från första filmen? Och inte fem år han varit borta alltså? Well, man förstod ju iallafall hur allt hängde ihop på det stora hela. ;)

    Gus: Jag har för mig att Stålmannen lyckades nollställa Lois med en kyss i slutet av tvåan och hon kommer därför inte ihåg att han och Clark Kent är samma person.

    För övrigt kommer det en prolog i vit text a la Star Wars när filmen börjar. Där förklaras en hel del.

  5. Kommer det komma nån mer superman efter superman returns ? för man får ju veta att han har en sån nu så man undrar ju förståts hur det blir med sonen..
    Skulle vara ashäftigt ifall nästa film kunde handla lite om sonen och hans uppväxt och hur Lois Lane upp uppfostrar honom. Och sjävklart måste man ha med Superman !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>