Recension: Miami Vice

Copyright Universal

    Miami Vice är ingen stor, medryckande actionfilm. Och för alla som gillat Michael Manns Heat eller den ursprungliga tv-serien är filmen en frustrerande njutning. Det är stundtals briljant, ofta trovärdigt och spännande, men sällan helt engagerande.

Colin Farell är Sonny Crockett och Jamie Foxx är Ricardo Tubbs. Två hyperkompenta knarkspanare. Den ene något sentimental, och den andre storstads-cool. Detta känns igen från tv-serien. Men borta är nu art deco-husen, alla rosa flamingos och det italienska modet i vitt och neonfärger. Och i en långt mörkare kriminell värld än den de två knarkspanarna besökte på 80-talet har de nu också tvingats dra ner på charm och leenden.

Allt börjar när Crockett och Tubbs får reda på att en läcka högre upp i polisleden har lett till morden av två polismän samt familjen till en informatör. För att kunna få reda på var läckan ligger utger de sig under täckmantel för att vara transportörer specialiserade på “go fast boats” och annat som behövs för att importera knark. Planen är att sedan kunna lokalisera myndighetsläckan i samband med att de leverar till de nynazister som utfört morden. Men jobbet som transportörer leder dem till en organisation långt större och farligare än de kunnat tänka sig. Och deras liv sätts på spel när de försöker undvika avslöjande.

Det har sagts att historien och förvecklingarna skulle vara röriga. Men det mesta är faktiskt klart och förståeligt, bara lite väl utbroderat. Istället är det själva scenerna som ser röriga ut. Mot slutet hamnar båda sidor i en riktigt stor skottlossningsscen. Och även om den har ett väldigt coolt ljud så saknar scenen både överblick och tydliga, berättarmässiga ideer. Det är realistiskt, visst, men inte till så stor effekt. Dramat är ändå engagerande vid denna tidpunkt, men det är oundvikligt att jämföra med hur mycket den stora skottlossningscenen tillförde Heat.

Ensamheten av en börda du inte kan yttra eller dela med dig av är ett tema som återkommer i flera av Michael Manns filmer. Här är det vad som förenar Sonny Crockett och Isabella, frun till en stor knarkkung. Isabella, spelad av Gong Li, känner omedelbart igen sig i Crocketts ögon, och de båda tar oväntat stora risker för att närma sig varandra. Kommunikationen genom ögonkontakt får också annars stor betydelse i handlingen eftersom båda sidor av nödvändighet riktar uppmärksamheten mot de små, små kontextuella detaljer som de med säkerhet kan observera. En intressant detalj som också är typisk för Manns filmskapande.

Fotot är taget med digital filmkamera, precis som i regissörens förra film Collateral. Och med fler detaljer och ett större skärpedjup blir scenerna i natten mer levande. I några halvnakna scener mellan Tubbs och Trudy (Naomie Harris) skildras deras mörka hud på ett intressant sätt. Men ett fåtal andra inomhusscener ser också ut som klumpiga experiment av filmstudent. Så där föll teorin att Collateral gjordes som en förberedelse inför Miami Vice.

Colin Farell är en favorit, men här balanserar han ofta på gränsen till överspel. Och även om hans karaktär ska vara sentimental är det överraskande hur Farrell i vissa scener helt tydligt saknar den tuffhet som scenen kräver. Som Tubbs fungerar Jamie Foxx bra, men det är ändå en ganska platt och tråkig rollprestation. Den som lider mest av att tvingas spela ned sin charm är helt klart Foxx. Gong Li som Isabella är en av filmens många behållningar, men typiskt nog har hennes rollprestation hämmats svårt av hennes engelska uttal. Bland övriga skådespelare skrämmer John Ortiz som knarkkungens andre man, José Yero. Som Trudy ser vi Naomie Harris från mini-serien White Teeth, men hon får inte mycket att göra och berör bara i en kidnappningsscen.

Om du är ute efter en bra polisthriller av en intelligent filmmakare, med hyperrealistiska förvecklingar och dialoger, då är det här din film. Trots svagheterna. Att utan förutsägbara klyschor och enkla knep kunna pussla ihop en film som passar in i hollywoods smala action-fåra är mycket svårt.

Sedan 1980-talets mörka norrlandskvällar framför teven är “Vice” och Phil Collins In the Air Tonight fastetsade innanför min panna, som en ständig påminnelse om väntande, bitterljuva solnedgångar. Denna film bjuder visserligen på en solnedgång, men den är tyvärr mer bitter än den är ljuv.

Betyg: 3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>