Recension: United 93

Copyright UIP

    Den 11 september 2001 missade ett av de kapade flygplanen sitt terrormål, och istället för att träffa Vita Huset kraschade planet på ett fält i närheten. Om detta handlar United 93. Trots en helt okänd skådespelarensemble och ett dokumentärt, nästan sakligt foto är det en dramathriller som är både gripande och mycket spännande.

Paul Greengrass Hollywood-skildring av händelserna har inte bara sedvanlig grund i verkligheten – här är en sann historia som i allt ser ut och utspelar sig precis som verkligheten. Här planteras inga övertydliga infall av hjältemod eller moralitet. Inte ens några flashbacks eller klipp till passagerarnas familjer. Och ändå blir det så jäkla spännande.

Dramat växlar mellan skeendet på planet och vad som händer ute i olika kontrollrum. Och det visas tydligt att det var inne i dessa trafikledningstorn och sambandsledningscentraler som det mesta av 11 september verkligen utspelade sig. De beslut och observationer som kunde påverka händelseförloppet togs där. Och den plötsliga, skräckfyllda avsaknaden av kontroll var aldrig tydligare än i dessa rum.

Men den mänskliga dimensionen har också hela tiden en stark närvaro. Inte bara hos de passagerare vi får följa på planet, även hos terroristerna som tagit dem som gisslan. Redan från första början skildras de realistiskt och mänskligt. Deras ord och handlingar visas på samma sätt som alla andra personer i filmen. Allra först möter vi dem i deras hotellrum där de ber och gör sig i ordning inför dagen. Och ingen gång under upprinnelsen till själva incidenten på planet tar sedan filmen ställning mot dem i sånt som musik, foto eller undertext.

Utöver cellens intelligenta ledare framstår terroristerna som naiva och förledda, som den där barndomskompisen som hade lite lättare än andra att komma ur balans och hamna snett. Det känns som en väl övervägd, riktig skildring. Men senare under filmen blir det också oerhört påtagligt vad dessa människor gör sig skyldiga till, och när den tagit slut satt jag kvar med en avsky mot terrorister som jag aldrig känt tidigare. En avsky för alla de individer som i attacker mot civila valt att lämna ansvar och medmänsklighet bakom sig, oavsett om det rör sig om islamistiska extremister eller amerikanska ”hökar”, palestinier eller israeler, tjetjener eller ryssar.

Regissören Paul Greengrass startade sin karriär som fotograf för nyhetsmagasinet World in Action på brittiska ITV, och kom genom dess undersökande journalistik att bli väl bekant med världspolitik och underrättelsearbete. På 1980-talet var han också medförfattare till Spycatcher, de avslöjande memoarerna av en högt uppsatt underättelse-agent. Inför United 93 har Greengrass utgått utifrån en enorm mängd intervjuer och dokument från myndigheter och civila. Det lilla som fortfarande var okänt i händelseförloppet har sedan improviserats fram av skådespelarna.

Med bärbara kameror tar Greengrass fram den dokumentära känsla han senaste använde sig av i Bourne Supremacy, men det känns aldrig spekulativt. Fotot är inte överdrivet skakigt och ger sig tillkänna som en hollywoodfilm med lagom polerade, snygga bilder.

Själva dramat tar form utan några konventionella hjältar eller komplikationer, men är samtidigt starkt och tydligt. Precis som med terror i verkligheten byggs spänningen upp steg för steg i ditt eget huvud. Detta betyder inte att det på något sätt blir tråkigt, bara att det är svårt att sälja in filmen med lockande bilder. Bilden här ovan har åtminstone lite härliga 1970-talsvibbar med den Star Wars-liknande flygplansinredningen, vilket faktiskt känns ganska passande. United 93 påminner mycket om en av 70-talets klassiska katastroffilmer, men med den stora skillnaden att det här är blir mer emotionellt laddat och gripande. Som en av de första filmerna om elfte september når filmen extra stor effekt eftersom vi mycket starkare kan relatera till vad som verkligen hände.

Två skådespelare står ut bland alla ansikten, de enda två vars roller getts någorlunda djup och tid framför kameran. Den ene är Ben Sliney som remarkabelt nog spelar sig själv som ansvarig chef på amerikanska luftfartsverket. Han har förstås en naturlig auktoritet, men också en påtaglig karisma. Den andre är Khalid Abdalla, som spelar den uppenbart intelligente cell-ledaren med samvetskval. Med lite tur, kontakter och kanske några oscarsnomineringar för filmen så kan Abdalla nog skapa sig en framtida karriär i Hollywood.

Betyg: 4

3 reaktion på “Recension: United 93

  1. Pingback: sonitus.org » Blog Archive » Recension: United 93

  2. Det här är ren och skär propaganda avsedd att förstärka den officiella konspirationsteorin om araberna med knivar (!) som inte kunde flyga små cessna plan utan hjälp veckorna innan men kunde flyga Boeing plan som proffs på 9/11.

    Alex Jones – http://www.infowars.com – sa 2 månader innan 9/11 att den amerikanska regeringen skulle attackera tornen och skylla på Bin Laden, som inte ens är efterlyst för 9/11 av FBI längre, kolla själva på FBI.GOV.

    http://www.september11.se

    http://www.vaken.se

    http://www.20010911.se/forum

    http://www.st911.org

    http://www.youtube.com/watch?v=9-izPdng8Ck

  3. Seraph Lägg ner dina konspirationsteorier. Du får tro vad du vill om du vill tro att det var den amerikanska regeringen som lät fyra plan bli kapade och dessutom influgna i World Trade Center, Pentagon och Vita huset(som verkar ha varit planen”) och därmed ha ihjäl tusentals människor och sätta landet och hela världen i kris, så får väl du tro det. Det verkar otroligt osannolikt.
    Filmen var fantastisk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>