Recension: S?K

Copyright Sonet Film

S?K är en angelägen film som utforskar moderna relationer, och det främst ur perspektivet av singelkvinnor över 30. Regissören Maria Von Heland vill ge en inspirerande historia till de med existentiella kval över spelet om våra hjärtan, och lyckas alldeles fullkomligt.

Lisa (Amanda Ooms) är en 38-årig sjuksköterska med lägenhet i innerstan som söker en partner. Med den biologiska klockan tickande i bakgrunden börjar hon pröva att dejta via internet, och hon tvingas konfronteras med människors gömda, mörka sidor. Både hos andra och hos henne själv.

Våra och Lisas förhoppningar grusas gång efter gång. Det blir ingen lättsam resa, filmen fylls av samma allvar som de frågor och den ångest som kan uppstå i singellivet. S?K lämnar oss till slut med hopp, men först efter att ha gjort sig av med flertalet falska föreställningar om det enkla i kärlek.

S?K är Maria Von Helands andra långfilm, men den första svenska (debuten Big Girls Don’t Cry spelades in i Berlin). Tidigare har hon dock gjort en kortfilm med Amanda Ooms, och av den här filmen att döma får de väldigt gärna fortsätta samarbetet.

Manus och dialog håller en oerhörd klass, och dess dystra observationer slår aldrig över i cynism. Särskilt kvinnoporträtten i centrum är ärliga och insiktsfulla på en nivå jag inte sett hos någon annan film i år. Svensk som utländsk.

Amanda Ooms övertygar fullständigt som en stark singelkvinna vars dejtande börjar bryta ner henne efter rader av förödmjukelser. Det är en utelämnande rollprestation, och hon förmedlar hela tiden en integritet som tillåts trängas med sorg och oro.

I birollerna skiner särskilt Ulrika Malmgren, som är helt skoningslös mot sin karaktär, och Lia Boysen, som trovärdigt bollar mot Amanda Ooms karaktär. Tyvärr upplever jag att Mikael Persbrandts etablerade persona och stora teater-utspel stör hans rolltolkning något. Men det är en mindre bagatell i sammanhanget.

2 reaktion på “Recension: S?K

  1. Allvarligt talat, Sök är nog det bästa argumentet jag kan komma på mot statligt kulturstöd.

    ?ven om skådespeleriet är klart bättre än i de flesta svenska filmer är dialogen stundtals löjeväckande. Karaktärerna är heller inte trovärdiga, och agerar ofta fullständigt omotiverat, vilket istället för att väcka intresse bara skapar frustration. Historien rör sig heller inte framåt, hela filmen är en två timmar lång resa tillbaka till ruta ett. Ingen har lärt sig någonting när filmen är slut – allra minst huvudpersonen, som fortfarande har samma problem som i början. Den ende som möjligen gjort en insikt under resans gång är väl biobesökaren, som lär tänka sig för både en och två gånger före nästa biobesök.

  2. Grimes:

    Angående att dialogen är löjeväckande så är det väl ett allmänt problem med svensk film och överhuvudtaget svenskt språk (jo, faktiskt). Men jag hade inga problem med dialogen vad jag kommer ihåg och tyckte istället att den funktionellt lyfte fram manusets insikter om mänsklig natur. Och att alla nödvändigtvis ska lära sig något stort innan filmen är slut, få schyssta ”character arcs” a la hollywood, så håller jag helt enkelt inte med dig om att man måste hålla så hårt på det kravet. Och har Lisa lärt sig något när filmen slutar? Ja, även om man kan tycka att filmen inte håller en effektiv struktur för att komma till denna punkt och att det kanske är rätt forcerat. Har Vera lärt sig något? Ja, även om det kanske är lite mer grumligt.

    Om jag ska jämföra mig själv med andra recensenter, vilket jag väl kan tillåta mig denna gång, så står jag ganska ensam i hyllandet av S?K (SVD:s Jeanette Gentele gav dock också 5 av 6). Och eftersom det ligger i min natur att ifrågasätta mig själv så kan jag undra om jag kanske blev förblindad av Amanda Ooms starka och inspirerande karaktär. Eller om jag så kände för de ideer och insikter som filmen uttryckte att jag inte tillräckligt mycket reagerade på hur de kom förpackade. Men filmers kvalité kan nog sägas vägas utifrån helheten, vad som blir helhetsintrycket, om en films styrkor driver den förbi klichéer, medelmåttighet och andra tillkortakommanden. Få verk lyckas komma undan utan observerbara svagheter i ett så oförutsägbart och kolloborativt medium. Och när det gäller S?K så tycker jag utifrån min personliga lilla sensibilitet att den gör det med råge. Och jag hoppas och tror att jag inte är ensam i det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>