Recension: World Trade Center

Copyright UIP

World Trade Center och United 93 är ett av de där tvillingparen man ibland ser komma från Hollywood. Två filmer som behandlar samma ämne och med tilltänkt premiär samma år, som Armageddon och Deep Impact eller Capote och Infamous. Tvärt emot vad man kunde tro visar det sig att World Trade Center med Nicholas Cage är det intima dramat av de två första filmerna om ”elfte september”.

Filmen inleds med att dagen gryr den elfte september 2001. Poliserna John McLoughlin (Nicholas Cage) och Will Jimeno (Michael Pena) tar sig till jobbet i New Yorks livliga hamn, och hinner inleda ännu en arbetsdag innan deras välbekanta rutin avbryts av nyheten. Ett flygplan har kört rätt in i ett av World Trade Center-tornen. Eftersom McLoughlin jobbat på platsen efter 90-talets terroristbombning får han i uppgift att leda ett team som ska hjälpa till med evakueringen. Framme vid tornen ber han frivilliga att träda fram för att ge sig in i vad som tydligt kan bli deras sista uppdrag. Jimeno och några till stiger fram och de ger sig in i det torn av stål som snart ska störta ner över dem.

Regissören Oliver Stone brukar hålla sig med stora och kontroversiella gester. Den historia han bygger här är rättfram och enkel, en kursändring liknande den David Lynch gjorde med The Straight Story. Men Stone, inte nödvändigtvis en mer begränsad regissör än Lynch, lyckas inte alls lika bra som honom. Och även om rollen som det erfarne polisbefälet McLoughlin passar Cages självpåtagna allvar, och Michael Pena gör en modigt mesig brandman långt ifrån hans nyanserade tuffing i Crash, så är inte Oliver Stone lyhörd nog för att göra detta till mer än ett måttligt engagerande drama.

Fruarna, spelade av Maria Bello och Maggie Gyllenhaal, ges stor plats medan deras män ligger i bråten under World Trade Center. Men kvinnornas historier saknar tillräckligt djup eller intressanta detaljer. Tillbaka i bråten händer.. ingenting, ingenting, och sen.. ingenting. Jag raljerar, och Pena och Cage är som sagt bra, men dramat tar aldrig riktigt fart.

Filmen har fått väldigt bra kritik i USA, vilket kanske kan bero på att den där hamnar i ett långt mer laddat sammanhang. Utanför denna kontext framstår den iallafall som alldeles för sentimental och inte berörande nog.

3 av 6

[tags] film, recension, recensioner, world trade center, nicholas cage, oliver stone [/tags]

3 reaktion på “Recension: World Trade Center

  1. Två, i mina ögon, giganter verkar ha problem på senare år. Både Stone och DePalma har inte lyckats med både kritiker- och publiksuccér på bra länge. Den senaste Stone-rullen jag såg var Any Given Sunday och det var på biograferna. Sedan dess har jag inte brytt mig så mycket om honom. Tittar man på rullarna han gjorde på 80-talet och första halvan av 90-talet så känns det ganska långt bort. Både rent filmiskt som antalet år. :) Nu kanske jag inte ska uttala mig, det var ju alldeles för länge sedan jag såg en Stone-rulle. Typ 1999. Men efter att läst både recensioner och senare hört arbetskamrater spy galla över Alexander så är jag inte så frestad…

    DePalma har länge fått höra att han ”inspireras” av Hitchcock och andra regissörer lite för mycket. Här senaste så sågades hans The Black Dahlia riktigt kraftigt av många kritiker. Har ni tid så lyssna på podcasten Filmspotting #125, intressant, kul och bra! De vill att DePalma ska lämna in sin licens för att regissera. :)

    Men. Vi har ju alltid Scorsese!

  2. Any Given Sunday var ju riktigt bra. Eftersom jag har ett plötsligt inkommet tillskott av fickpengar kanske jag hyr om den i helgen. Har för mig att Cameron Diaz är rätt fräsch i den också, alltid ett plus :)

    Har hållt mig borta från recensionerna av The Black Dahlia än så länge, men förstås läst korta citat och hört lite omdömen ändå. Och jag har inte fått uppfattningen att den på alla sätt haverar, den borde kunna vara rätt njutbar ändå. Svensk premiär 15 december, tror nog att jag ser den första helgen om jag inte fått se den i förväg.

  3. en fruktansvärt bra film enligt mig, regisören Oliver Stone och hela teamet har alla lyckats med att fånga publikens uppmärksamhet (iallafall min). Fruktansvärt att det hänt in real life, men även fruktansvärt bra gjort.
    kan inte fatta att det enbart var 20 människor som räddades ur havet av metall och betong.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>