SFF: Recension av Old Joy

Stockholms Filmfestival
oldjoy.jpg

Två gamla kompisar åker ut i skogen tillsammans. Mark ska snart bli pappa, och har, på sin höjd, kvar meditationsteknikerna från det gamla hippielivet som Kurt fortfarande lever. Deras helg i skogen tillsammans med hunden Lucy är filmen.

Regissören Kelly Reichart berättar sin historia avskalat och minimalistiskt. Skådespelarna, kamerans sätt att fokusera mer på små detaljer än vida panoramor, replikerna, att hunden Lucy heter Lucy också i verkligheten ? allt bidrar till att filmen känns nästan som på riktigt.

Vi får följa med in i den lilla värld Mark och Kurt delar bara den helgen. Endast genom radiorösten, som pratar om demokraterna, om Lyndon Johnson, om familjernas budget, gör sig världen utanför påmind. Och kanske ibland i något av det Kurt säger, som; Jag vet inte om det är så stor skilllnad på staden och skogen. Jag menar, det finns träd i staden och skräp i skogen.

Det enda problemet ? men det är ganska stort ? är att filmen aldrig riktigt berör. Jag sitter mest och fascineras av hur verkligt allting känns, och att Will Oldham, som annars producerar lågmäld musik från sitt hus i skogen under namn som Bonnie ?Prince?? Billy och Palace Brothers, spelar en av huvudrollerna. Det är sjuttio angenäma minuter. Men jag kommer ut ur salongen i exakt samma sinnesstämning som när jag gick in i den.

Betyg: 3 av 6 (Bra!)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>