SFF: Recension av Wristcutters

Stockholms Filmfestival
wristcutters.jpg

En ung man städar sitt rum till tonerna av Tom Waits. Det har inte blivit städat på länge, och han gör det grundligt. Sedan går han in i badrummet och skär upp sina handleder. Sådan är upptakten till den amerikanska indiefilmen med det förvarnande namnet Wristcutters ? a lovestory.

Patrick Fugit, bekant från Almost Famous, spelar huvudrollen som Zia. Han kommer till en annan, lite solkigare, lite tråkigare version av den här världen, där den mest känsliga men också mest självklara frågan man kan ställa är: Hur tog du livet av dig? I den här världen finns nämligen bara självmördare, och ? kanske ? specialförbandet PIC, People In Charge. Men det kan vara en myt. Här finns också mirakel, men dem är det ingen som höjer på ögonbrynen åt.

När Zia får höra att hans flickvän tagit livet av sig beslutar han sig för att leta efter henne. Han övertalar Eugene, bördig från Ryssland, att följa med. De ger sig ut på vägarna i Eugenes bil, som egentligen bara har två brister: billyktorna fungerar inte och det som tappas på bilgolvet ? tja, det försvinner.

Egentligen är det här en nästan för smart film. Den riktar sig helt klart till de uppväxande generationerna, från den sjuttiotalsfödda, av Douglas Coupland kallade generation X, till de födda på åttiotalet och numer också nittiotalet. Vi delar samma öde av att vara generationer som inte har serverats med femtiotalets sagor om en trygg och ljusnande framtid. Vill vi inte foga oss i konsumtionssamhället är den enda alternativa tillvaron vi kan välja subkulturer, som aldrig lyckas erbjuda annat än alternativ konsumtion. Vi är uppfödda med alla möjligheter och en ständig vetskap om att det kommer gå åt helvete. Vi valde indie och ironi. Att skämta om självmord med oss är troligen det mest tacksamma man kan göra ? för att inte tala om att bygga en hel film kring temat.

Här finns allt av slackertillvarons öl, sex och billiga nöjen. Dessutom är meningslösheten redan från början ursäktad: alla är ju redan döda. Det är ett utstuderat flirtigt, men oemotståndligt, försök att göra de desillusionerade, deprimerade och framtidsplan-lösa till hjältar. Och när den åldrade men evigt vilde Tom Waits dyker upp i en av rollerna är det en extra blinkning.

Betyg: 4 av 6

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>