GIFF: Recension av Nightmare detective

bloggywoodfilmfestival.jpgnightmaredetectivemindre.jpg

Nackdelen med att se filmer non-stop under flera dagar är att man till slut blir lätt avtrubbad. Som en zombie ungefär. Eller i mitt fall: en knarkande zombie eftersom jag inte kan sluta kolla på film när jag väl fått upp tempot. Jag gick igenom en smärre avtändning under tisdagen…men jag överlevde och nu ska jag försöka berätta om något som jag hoppades skulle bli den där riktigt sköna trippen som visat sig vara sällsynt på årets festival (på ”mina” visningar i allafall).

Under de första scenerna kan man lätt tro att det handlar om en ”sedvanlig” J-skräckfilm med långt svart hår och händer som ryckigt åker fram och skrämmer livet ur dig. De dragen försvinner ganska fort och kvar blir en film som i mångt och mycket påminner om mainstreamskräcken i Asien, men med skillnaden att många av scenerna är lite mer konstnärligt koreograferade och klippen lite mer avancerade. Det ligger istället i obehaglig känsla där vi ger oss in i drömmarnas och sömnlöshetens värld.

Med de smalaste benen i filmhistorien uppenbarar sig Japanska sångerskan Hitomi på vita duken i rollen som Keiko Kirishima, en debuterande detektiv som tidigare ägnat sig åt skrivbordsarbete. Keiko är en på utsidan stark kvinna som inte tål när män antyder att hon är korkad eller sämre. Hennes första fall blir att undersöka ett par självmord som verkar lite för brutala för att vara just detta. Den gemensamma nämnaren är telefonnumret ”0”, som båda offren ringt innan sin död. Chefen tvingar henne att undersöka saken från ett övernaturligt perspektiv och snart -lite för snart om ni frågar mig- börjar hon ana hur det ligger till. I jakten på den lite annorlunda mördaren tar hon hjälp av Nightmare detective som är mannen med den speciella gåvan att besöka folk i deras mardrömmar. Efter tidigare negativa erfarenheter fasar han för sitt liv och vill inte ha med Keiko att göra. För att tvinga honom att hjälpa henne ringer hon själv telefonnumret ”0”, så att de båda kan möta döden tillsammans i hennes dröm…

?nda sedan Shinya Tsukamoto kom med Tetsuo (1989) har han blivit stämplad som Japans David Lynch. Jag kan hålla med om att ovanstående film har lite drag åt det hållet, framförallt när det gäller bildutsnitt och känslan för ljud, men med Nightmare Detective ser jag faktiskt ingen anledning att dra paralleller till vår husgud. Om vi ska börja kalla alla filmskapare som behandlar något abstrakt ”lynch” så får vi nog ta och massproducera etiketter och märka alla japanska/koreanska skräckregissörer. Hädare!!

Historien känns halvengagerande och ganska förvånande för att vara pappa Tetsuo (som både skrivit, regisserat och hållt i saxen) även om vi får en smärre twist på slutet. Egentligen är inte filmen så förutsägbar, vad som helst kan hända, problemet är väl bara att det dröjer lite väl långt innan historien nyanseras och tar fart. Det finns ytterliggare problem med filmen: Mardrömsdetektivens kappa känns mest fånig och jag stör mig på den. Hikomi är inte världens bästa skådis och det begränsar nog tyvärr upplevelsen vid fler tillfällen än ett. Jag är ledsen men det blir inte trovärdigt bara för att man har ett fördelaktigt yttre.

Tsukamoto är fortfarande originell och vi känner trots allt igen oss från Tetsuo: han gillar sina skrothögar och metalljud och det isar verkligen i tänderna när han sätter igång med ljudeffekterna som är väldigt välgjorda. Nightmare detective har en del riktigt fina och estetiskt tilltalande scener och stundtals är det otäckt- precis som man förväntar sig, men inte tillräckligt för att jag skulle glömma bort träsmaken i skinkhalvorna.

Betyg 3 av 6

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>