GIFF: Recension av Gretchen

bloggywoodfilmfestival.jpggretchenmindre.jpg

När jag såg Napoleon Dynamite förstod jag inte hur man kan kan skratta åt skildringen av en TOTAL-nördig high school elev som gör bort sig hela tiden. Det kändes helt absurt- som om jag mobbar personen i fråga om jag finner det roligt. I Gretchen har vi samma scenario fast med en tjej i huvudrollen och den här gången skrattade jag väldigt mycket! Jag ifrågasatte fortfarande hur man kan roas av en annan människas misär på detta sätt, men ändå var jag en av dem som skrattade!

Med sina kläder från ett annat årtionde, flätor och bortkomna uppsyn kämpar Gretchen för att passa in. Hur hon än försöker är hon två steg bakom alla andra. Utan att ha träffat sin pappa lever hon i en egen liten bubbla, där en underbyggd frustration byggs upp medan hon försöker få uppmärksamhet av det motsatta könet. Denna jakt på bekräftelse leder henne till klasskamraten Ricky Marichino, en ganska ofräsch och småfet kille i keramikklassen som får henne på kroken genom att göra egen tolkning av modern konst. När Gretchen vägrar att släppa till hittar han en slampig ersättare och Gretchens värld faller sönder. Mamma, som febrilt försöker förstå sin dotter, skickar henne till ett center för känslomässig utveckling.

Skillnaden mellan Napoleon Dynamite och Gretchen ligger i den värme som omsluter den senare karaktären. Courtney Davis ger den socialt bortkomna Gretchen en trovärdighet med sitt briljanta skådespeleri. Hon får publiken att skratta genom att bara stå framför kameran, men hon får oss också att både gilla och respektera henne.

Gretchen är en sympatisk skildring av en person som halkat efter i sin känslomässiga utveckling och i jämförelse med andra är otroligt töntig. Samtidigt har hon en integritet i sig själv- förutom när det gäller pluffsiga och totalt oattraktiva män då. Denna film har ett par otroligt roliga scener och rekommenderas varmt, det är inte bara en historia om en töntig tjej som vi kan skratta åt, utan också känna med.

Betyg 4 av 6

8 reaktion på “GIFF: Recension av Gretchen

  1. Kom igen nu, Napoleon var grym! Och jag kunde inte riktigt skratta ?T honom. Jag tyckte mer att han var cool. Han är ju så übertöntig och ändå så säker på sig själv och sina handlingar. Han sätter sig ju till med upp mot ‘the jocks’ utan att tänka på konsekvenserna. Dessutom kan Napoleon dansa som ingen annan. =)

  2. Mången diskussioner har jag haft om denna…jag ser verkligen inte det coola…jag är ledsen…ni får ha en genomgång med mig..förklara…ruta för ruta *s*.

    Potatisbullarna i fickan blev droppen för mig ;)…jag tyckte det var en film om barnmisshandel…det KAN ha varit så att jag såg den i nåt PMS-liknande tillstånd och tyckte det var känslomässigt jobbigt…eller nåt…eller så gillar jag den helt enkelt inte :P.

  3. Men, de är ju så taskiga mot honom genom hela filmen och han står på sig. Oavsett vad folk gör med eller säger om honom så håller han ju fortet. Han lever i sin egna lilla värld och det är beundransvär i mina ögon. Revenge of the Nerds för 2000-talet.

  4. Barnmisshandel?!? Vad har du fått den ideén ifrån? Och alla gillar väl potatisbullarna och dessutom var det väldigt smart av honom att göra det.
    Man blir ju hungrig på lektionerna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>