Klassiker-recension: Smultronstället

Smultronst?¤llet Ingrid Thulin och Victor Sjöström på tur…

Under våren har jag ägnat min knappt befintliga fritid åt en kurs i svensk filmhistoria, ett faktum som hjärntvättat mig fullständigt. Tidigare såg jag knappt åt svenska filmer men nu har en guldgruva av bra exemplar upptäckts. Vissa i min omgivning har utfärdat en och annan prettovarning på det nya beteendet som de senaste veckorna inneburit att hyllorna med Lynchfilmer, Bruckheimerproduktioner, romantiska komedier med mera, blandats upp med stumfilmsboxar och Ingmar Bergman. Det har blivit en del inköp av svenska antikviteter – och de är bra! Jag menar då filmer producerade innan/utanför SFs idé att kvalitét är lika med kvantitét. Denna fixering som utvecklats till massproducering av skräpfilmer: Inga namn nämnda, men vi kan väl nöja oss med att säga att det räcker att göra en film en gång – de 25 upprepningarna klarar vi oss utan. (Visst finns det en och annan bra film gjord inom detta koncept också…men det ska vi inte bråka om nu.)

Tillbaks till Bergman. I Smultronstället får vi se Victor Sjöström i rollen som Isak Borg, en 70-årig framgångsrik läkare med dåligt hjärta som haft ett något mindre framgångsrikt privatliv. Med en fot i graven drabbas han av lite lätt dödsångest och som del i en familj av känslokalla individer har han inte mycket koll på hur han ska tackla situationen. Nu ska han och sonens intelligenta hustru Marianne bila ner till Lund för att delta i gubbens utnämnande till hedersdoktor. På vägen konfronteras han med minnen från barndomen som i kombination med Marianne och de andra karaktärernas reflektioner ger nytt ljus på tillvaron.

Sjöström visar här, anno 1957, att han är ”still going strong” och gör en lysande tolkning av Isak Borg. Med karisma och ett rejält knippe livserfarenhet får han ihop karaktärens komplexa känsloliv till en härlig gubbe vi får gott om sympatier för.

*SPOILERVARNING*

En av de första scenerna i filmen är en drömsekvens där huvudkaraktären möter sig själv som död: han kommer till en öde stad där klockorna saknar visare, där vi endast hör ljudet av att finnas till och där vi möter en likvagn utan förare. Scenen för direkt för tankarna till Lynch – även om det här känns mer direkt och konkret. Symboliken är överlag tydlig och det är inte mycket som vi tvingas fundera en längre stund på. Hur som helst är det en väldigt otäck scen i vilken Bergman visar stor fingerfärdighet med bilder. Ett av de ruggigaste ögonblicken är likvagnen som kör upp på trottoaren så att en lyktstolpe kommer mellan det stora bakhjulet och bakpartiet. Likkärran försöker envist ta sig förbi tills hjulet ramlar av och rullar rakt på Isak där han står på trottoaren. (Rytmiken från vagnen för tankarna till DePalmas Dressed to kill när hissdörrarna inte kan gå igen för att en arm ligger i vägen, en scen jag såg på tv i alldeles för unga år och som aldrig någonsin kommer få bort från näthinnan).

*SLUT SPOILERVARNING*

Likt lynch balanserar Bergman briljant mellan komplexitet och logik, tragik och komik. Dialogen är underbar och jag skrattar högt flera gånger. Vid ett par tillfällen byts min förtjusning ut mot irritation: en voiceover som till en början kännas angelägen blir vid ett par tillfällen helt överflödig. Detta i kombination med alldeles för teatraliska partier (Bibbi Anderssons överspel) drar ner betyget.

Det är ingen tvekan om att Bergman influerats av Körkarlenbåda filmerna handlar om att få en andra chans och att ändra på sig när döden står runt hörnet. Han hyllar till och med regissören med en huvudroll i sin egen version.

Jag har växt upp med ett socialt arv att Bergman är alldeles för ”svår” och att det bara skulle vara skräp. Detta håller jag inte med om alls, Bergman visar här en naturlig fallenhet att förmedla den komplexitet det innebär att vara människa. Jag tycker han tar sig an ett komplext ämne men gör det så konkret det går och dessutom med glimten i ögat!

5 reaktion på “Klassiker-recension: Smultronstället

  1. Smultronstället är underbar! Trevligt med en film med en äldre huvudperson, det är förvånansvärt ovanligt. Eller inte förvånansvärt egentligen, för alla på film måste ju alltid vara så unga och snygga, jag menar nog snarare beklagansvärt ovanligt.

  2. Tycker det var synd att du inte tog upp drömmen i den sista halv timmen där det finns oändlikt mycket att tänka över…
    Han ska först bli dömd över att han vart iskall som doktor vilket man inte kan bli dömd av. Inte här på jorden i alla fall… Vi tänker till baka på första drömmen då Isak ser sitt eget lik. Jag får i alla fall för mig att Isak är död i sin andra dröm. För han blir ju faktiskt dömd för att har varit iskall kan man ju faktiskt inte bli dömd för på jorden men det kan man där i mot i helvetet. Sedan när Borg har fått berättat för sig vad som är det viktigaste för en doktor ska han undersöka en passient och säger men passienten är ju död. Då vaknar pasienten och hån skattar mot honom. Sedan är domaren och Isak i skogen och så blir allt helt tyst. Och då kommer ett av mina absoluta favorit film citat någonsin.

    Var är hon? – Det vet ni. Hon är borta. Alla är borta. Hör du inte hur tyst det är? Allt är ju bort opereat professor Borg. Ett kreugiskt mäster stycke. Ingenting som smärtar, ingenting som blöder eller skälver. – Det är verkligen ganska tyst…

    Vad menas med dessa ord? Låt oss leka med tanken att Borg är i helvetet. Allt är bort opreat. Ingen smärta. Ingenting finns det kanske är det som är helvetet. Dör smärtan dör livet. Det är min tolkning.

    Men det jag ville säga med dessa ord var mer än att hylla filmen var att säga att jag inte håller med om att drömmarna är tydliga. För det är dom verkligen inte…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>