Klassiker recension: Casablanca

casablanca.jpg

Ingrid Bergman var överlägset regerande arbetsnarkoman och skandaldrottning i 40-talets Hollywood, med sin naturliga skönhet och sitt nedtonade skådespelarmanér blev hon amerikanska folkets skandinaviska älskling no 2 – vacker som få och mindre teatralisk än föregångaren Garbo. I slutet på 40-talet övergav hon sin man och sin dotter för affären med Roberto Rossellini och Hollywood vände henne ryggen. (Paret ynglade dock av sig och idag kan vi njuta av Isabella Rosselini på duken). Efter ett antal italienska [skräp]filmer som ingen ville se igen, gjorde hon comeback i Hollywood med titelrollen i Anastasia, hon blev förlåten av amerikanska folket och fick till och med en Oscar.

Efter att blivit importerad till Hollywood av producenten David O. Selznick gjorde Bergman flertalet framgångsrika filmer, men den som fick henne världsberömd var rollen som Ilsa Lund:

Under andra världskriget blev staden Casablanca knutpunkten för människor på väg bort från krigets Europa mot framtidens och frihetens USA. För att ta sig till Amerika behövdes dock visum och det var inte det lättaste att få tag på. I staden finns också Rick’s Cafe American som blivit något av en samlingsplats för alla kategorier av människor som var strandade i staden. ?garen Rick, en amerikan som av en okänd anledning inte kan återvända till sitt hemland, är en principfast affärsman som går sin egen väg, men han är också en obotlig cyniker med ett ensamt blödande hjärta. När filmen tar sin början faller två visum som har stulits av tyska mördade budbärare i hans ägo. Samtidigt anländer tjeckiska Viktor Laszlo till staden. Han är ledaren för motståndsrörelsen och ivrig spekulant på visumen, och surprise, surprise – Laszlo går arm i arm med Ilsa, den enda sanna kärleken i Rick’s liv.

Trots att filmens inspelning stötte på en del svårigheter blev Casablanca en jättesuccé. Manuset var t ex inte klart när inspelningen började och ingen tycktes ha någon aning om vart historien var på väg…Detta finns det dock inga spår av i filmen som känns fyndig och välplanerad på mer än ett sätt. En trovärdig kärlekshistoria vävs skickligt ihop med det politiska läget i Europa. Med en underliggande ironi som ger extra tyngd åt budskapet följer vi karaktärerna mitt i en tid när kriget och allvaret flåsar dem i nacken samtidigt som de sitter på Rick’s hak och grämer sig över brustna hjärtan, vinner pengar i det riggade roulettbordet eller sjunger sånger tillsammans med pianisten Sam. Sammanfattningsvis innehåller filmen lysande subtil humor.

Ingrid Bergman och Humphrey Bogarts kemi är laddad och de ger ett nyanserat skådespel- vi slipper överagerande och översentimentalitet. Bogarts intelligenta rolltolkning av barägen Rick lockar till gapskratt. Med ett antal rappa dialogväxlingar har han en plats i mitt filmhjärta för alltid.

Rick: Tell me, who was it you left me for? Was it Laszlo, or were there others in between? Or – aren’t you the kind that tells?

Major Strasser: What is your nationality?
Rick: I’m a drunkard.
Captain Renault: That makes Rick a citizen of the world.

Scenen jag minns mest är när en mycket ung flicka kommer till Rick med gråten i halsen och ber honom hjälpa henne att fixa pengar till visum. Hon är minderårig och Rick frågar hur hon kom in, hon svarar att Captain Renault tog med henne (polismästaren). Rick undrar om det bara är hon och kaptenen, nej mannen är också med- de är nygifta. Rick replikerar något i stil med att då måste kaptenen ha ändrat sina vanor. Subtil pervers humor – den bästa sorten.

Pricken över i:et är den härliga känsla regissören Michael Curtiz fått till i filmen. Jag kan säga så här- oavsett vad man tycker om cigaretter och konjak skapar Casablanca ett omåttlig behov att konsumera dessa varor- allt tack vare regi och foto.

Casablanca må ha fått mycket publicitet tack vare titeln och den tajmingen filmen hade. Men storheten ligger i den lågmälda, trovärdiga kärlekshistorien mellan Ilsa och Richard mitt i krigets kaos och maktspel. Hon Bergman och bogart förstås.

Betyg 6 av 6

Casablanca har genererat en hel del filmcitat:

# The movie’s line ”Here’s looking at you, kid” was voted as the #5 movie quote by the American Film Institute

# The movie’s line ”Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine.” was voted as the #67 movie quote by the American Film Institute (out of 100).

# ”Here’s looking at you, kid” was improvised by Humphrey Bogart in the Parisian scenes and worked so well that it was used later on again in the film. He originally used the same line in Midnight (1934).

# The movie’s line ”Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship.” was voted as the #20 movie quote by the American Film Institute

# The movie’s line ”Round up the usual suspects.” was voted as the #32 movie quote by the American Film Institute (out of 100).

# The movie’s line ”We’ll always have Paris.” was voted as the #43 movie quote by the American Film Institute (out of 100).

10 reaktion på “Klassiker recension: Casablanca

  1. ”Play it, Sam”. (Hoppas att jag sa rätt replik)

    Det där du sa om Isabella Rosselini är sant. Jag menar, ”Blue Velvet” och ”Wild at heart”, come on!

    Helena: Visste du att Isa Rosselini var påtänkt för en roll i ”Twin Peaks”.

  2. Helena: Josie Packard, den asiatiska affärskvinnan och hjälpredan till Catherine och Pete Martell. Också kvinnan som sheriffen Harry Truman är förälskad i.

    Egentligen så skulle Josie va en spanjorska (Och rollen skulle ges till Rosselini eftersom hon var ihop med Lynch ett tag).

    Men sedan ändrade man karaktären till asiat och rollen gick till Joan Chen.

  3. Underbar ress till en fantastisk film. Lätt värd högsta betyget :)

    ”Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship.?? – är favorit citatet

  4. Jag vet inte, men jag har verkligen inte fastnat för denna sega ointressanta soppa. Färgstarka skådespelare måhända, snyggt foto, men en story som känns lika krystad som en Bert Karlsson-schlager. Tyvärr. Hade gärna velat gilla den.

    En del klassiska filmer håller tyvärr inte. Citizen Kane är på väg utför, Touch of evil håller bättre. Sound of music var dålig redan när den kom. Flera av Bogarts rullar håller jävligt bra, men tyvärr inte Casablanca en av dem – tycker jag i alla fall :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>