Men hallå personalen!

Vad fasiken är det som händer kanske ni frågar er själva? Blev vi sura för att vi inte vann ?rets Nättidskrift och har lagt ned allting? Well. Så är verkligen inte fallet. Bloggywood blev avstängda från webbhotellet i mitten av förra veckan (pga belastning) och jag har jagat ett nytt (lite dyrare, lite mer service, en hel del mer bandbredd).

Fokus har alltså legat på att leta webbhotell och förbereda ”den stora flytten” (Aka: Hur jag lärde mig att riva loss hår från hårbotten och hur Patrik fick databas-magsår) istället för att skriva en massa.

Går allting som planerat så flyttar vi in i det nya palatset i början av den kommande veckan. Håll ut, för det blir jävligt fräscht!

//Daniel

Recension: Tokyo Godfathers (2003)

Tokyo Godfathers
Gin, Miyuki, Kiyoko och Hana

Satoshi Kon har inte gjort många filmer, men de han gjort är lysande. Han började sin film-regi-karriär med Perfect Blue, följd av Millenium Actress, Tokyo Godfathers och Paprika. Satoshi är inte bara regissör utan skriver också manus och jobbar med animation. Heltäckande anime-skapare med andra ord.

Det som är roligast med Satoshi Kon är han inte passar in i ett typiskt anime-fack. Han gör film som berör, kort och gott. Tokyo Godfathers kittlar och berör.

Tre uteliggare, Gin, Miyuki och Hana är på jakt efter en julklapp åt Miyuki bland sopor när de hittar ett övergivet flickebarn. Med barnet finns en lapp där det står att upphittaren ska ta väl hand om barnet, samt en väska med ledtrådar till barnets föräldrar. Trion bestämmer sig för att ta hand om flickan, leta upp hennes föräldrar och se till att Kiyoko (som de kallar henne efter Gins dotter) blir omhändertagen.

Vartefter storyn rullas ut lär man känna de tre uteliggarna mer och mer. Gin är en medelåldersman med alkohol -och spelproblem som varken klarat av att sköta sin cykelbutik eller familj och lämnat allt bakom sig. Miyuki är en ung kvinna som är på rymmen på grund av skam. Hon har flippat ur och knivhuggit sin pappa som är polis och hon plågas av dåligt samvete. Hana är en homosexuell, medelålders transvestit som jobbat som underhållare på en drag-bar i Tokyo.

Porträtten som målas upp är kaxigt färglagda och filmens karaktärer får i sin tur porträtten att kännas bleka. Satoshi Kon bjuder på en stark berättelse. Trions livsöden är gripande och gav mig en del att fundera på. Vad kan man egentligen ta för givet i livet? Hur litet behövs för att man ska falla som människa? Hur mycket behövs för att lyfta en fallen människa? Finns osjälviskhet och kärlek hos oss ”välbeställda” eller måste man ha det svårt för att verkligen förstå vad det innebär?

Den första animen som fått mina ögon att tåras.

Häpp! En fyra...

Recension: Stardust

Stardust

Innan du börjar läsa resten av den här recensionen ? ta ett djupt andetag. Slut dina ögon i sisådär trettio sekunder och slappna av, töm hjärnan på vardagstankar helt enkelt.

Sådär. Har du i alla fall lite grann glömt bort det liv som du varje dag lever? Kan du för ett ögonblick tänka dig att krypa ner under sagotäcket och bli ett barn igen ? om du inte redan är det förstås? Bra.

Om du ska gå och se Stardust ? vilket jag tycker att du ska ? så föreslår jag att du gör ungefär samma övning som ovan när ljuset i biosalongen släcks. Inte för att det behövs, mer för att jag tror att din behållning kommer att bli ännu större. Själv var jag försenad och hade halvsprungit till pressvisningen och hann i princip säga hej till två kompisar och sätta mig i biofåtöljen innan det hela drog igång. Därför är jag rädd att det tog lite längre tid för mig att liksom ”höra” sagan.

Men det ska sägas, att inleda (och avsluta) en film med att Sir Ian McKellen är berättarröst ? det är att ha halva segern vunnen. Att sen kamma hem resten är inte alls svårt för denna härliga film. Det känns och märks att samtliga inblandade skådespelare har haft det hejdlöst kul under inspelningen av filmen.
De spelar sina roller med sån uppslukning och sån värme att de riktigt glöder. Jag var alldeles särskilt förtjust över att se Michelle Pfeiffer och Robert de Niro.

Och nej, Stardust är inte en film som ”lider” av att ha stora namn i rollistan, inte det minsta. Det är superbt på alla håll och kanter. Allra bäst var det att sätta Charlie Cox i huvudrollen ? en för mig totalt okänd skådis ? som därför får växa från den pojke till man han gör helt utan tidigare…historia hos publiken, eller vad man säger.

Det här är en film som fick mig att önska att verkligheten var mer som en saga. Den fick mig att vilja tro på magi och på att det finns skepp som seglar omkring uppe bland molnen och fångar blixtar.
Den fick mig att minnas den där nyfikenheten och fantasifullheten jag kände när jag var ett barn och det är en känsla jag önskar att många får uppleva, ofta.

Slutet är också helt??perfekt, tycker jag. Det bästa slut man kan tänka sig i en sån här saga. Jag är fullständigt övertygad om att det här är en framtida klassiker, en sån där film som barn ser idag och sen ? om tjugo år ? blir helt överlyckliga över att få tag på på framtidens motsvarighet till HD-DVD eller så. Se den!

Stardust har biopremiär den 5:e oktober.

Betyg 5 av 6

Hur ser Halo ut som film?

Halo som film

Det var tidigare en hel del snack om filmatiseringen av tv-spelet Halo. Med Peter Jackson som producent så var produktionen på god väg tills filmbolagen drog sig ur. Reklammakaren Neill Blomkamp (mest känd för sin Citroen-reklam a la Transfomers) är mannen som är kontrakterad att regissera filmen baserad på ett manus av Alex Garland. Projektet verkar nu gå på sparlåga, kanske kan dessa korta promotionklipp sätta fart på projektet?

Niell Blomkamp har nu skapat tre stycken promotionklipp inför lanseringen av Halo 3 till Xbox 360. Live-Action och en del cgi. ?r du sugen på att se hur Halo gör som film, ta en titt här.

Du levande blir Sveriges Oscarskandidat

Du levande blir Sveriges Oscarskandidat

Idag meddelades det vilken svensk film som blir Sveriges Oscarskandidat. Att vitsminka skådisar och placera dem bland färglösa kulisser är den vinnande biljetten.

Sveriges Oscarsbidrag är Roy Anderssons nya film Du levande. Du levande vann över andra filmer som Darling, Hata Göteborg, Ett öga rött och (tro det eller ej!) Ganster och Göta Kanal 2. DN har listan över de svenska filmer som var aktuella.

Det är inte första gången som Roy får chansen att representera Sverige med en film på Oscarsgalan. Senast var det sju år sedan med Sånger från andra våningen. Den gången räckte det dock inte ända fram. Filmen sållades ut och fanns inte med bland de bidrag som fick nomineringarna för bästa utländska film.

Den 22:a januari får vi reda på om Du levande föräras en nominering.

Krönika: Vem bestämmer vilka filmer som är coola?

Truffaut, Fight Club, Kieslowski, Forrest Gump.

Jag minns det så väl, A-kurs i filmvetenskap. Ett gäng förväntansfulla nördar sitter i en föreläsningssal och har precis lärt sig namn som Ousmane Sembene, Francois Truffaut och Sergei Eisenstein. Föreläsning ska handla om Hollywood och de förväntansfulla nördarna är säkra på att föreläsaren ska slakta all kommersiell mainstreamfilm, vi snackar ju ändå filmvetenskap. In kommer föreläsaren. Det första han säger är ”Jag gillar Titanic. Det är en bra film.”

Total tystnad. Driver han med oss? Titanic är ju bara sååå löjlig.

Jag kände hur en helt ny värld öppnade sig. Bort med prettoåsikter, in med ärlighet och ett vidare synsätt på film. Titanic är faktiskt en bra film. Storymässigt har den sina brister, men rent filmiskt är den faktiskt väldigt bra. En stor anledning till det är att James Cameron hade de rätta ekonomiska förutsättningarna för det, kände rätt personer osv. osv. Men det tar inte bort det faktum att det är ett bra hantverk. Fast det får man inte tycka. Det är inte coolt.

Det är coolt att gilla Fight Club. Det är lite indie-coolt på något sätt att snacka om Kieslowski. Det är definitivt inte coolt att gilla Forrest Gump. Varför? För att Tom Hanks tackade Gud på Oscarsgalan fast det faktiskt var akademiledamöterna som röstade på honom? Eller för att den är lite snyftig?

Gemensamt med de icke-coola Titanic och Forrest Gump är en snyftig kärlekshistoria där någon dör på slutet och att de rent tekniskt är välgjorda och innovativa. ?r den kombinationen ocool? Eller vad? ?r de för framgångsrika? Får man inte gilla Oscarsbelönade filmer? Men Fargo då? Den är minsann både cool och Oscarsbelönad. Pulp Fiction, De Misstänkta?? Coola filmer! Oscarsbelönade! Nähä, då stämde inte den teorin.

Vad jag egentligen skulle vilja veta är vem det är som bestämmer och var stämpeln kommer från. Vem har bestämt att Titanic är tidernas löjligaste film och att Fargo inte är det? Får man tycka om en film som inte är ”cool”?

Jag tycker faktiskt det. Våga gilla töntstämplade filmer! Våga ogilla coolstämplade filmer! MEN! Inte för sakens skull, alltså?? Gilla det du gillar helt enkelt. Töntfilm eller cool film. Bara du bestämmer själv.

A League of Her Own

Wonder Womans

Justice League of America, och jag kan för mitt liv inte komma på vad dom hette i Sverige innan originalnamn fick fäste i serietidningarna, är förlaget DC:s stora superhjälteteam. Därför är det förstås inte underligt att det snackats om filmatisering väldigt länge. Oerhört länge. Jääättelänge. Det allra senaste, säger gamla goda Variety, är att Jessica Biel förhandlar om rollen som Wonder Woman.

Ett val, om det nu slår in, så gott som något. Jag gillar Jessica, hon är en duglig skådespelare och kommer säkert passa bra i stjärnmönstrade hotpants och bondagelasso.

Men det är inte därför jag skriver det här.

Jag skriver det eftersom det ligger en storstrejk och hägrar i den hollywoodska horisonten (mer bestämt juni 2008), vilket placerade filmen på snabbspår för att bli färdig innan dess. Vilket i sig inte är en nyhet, men jag tar upp det för att Variety tog upp det, och jag måste fråga – lärde man sig verkligen ingenting av att se hur X-Men 3 sköttes? Det måste väl vara bättre att ta tid på sig, sitta ut strejken, och sköta projektet med lite is i magen, än att trycka ur sig något bara för sakens skull.

Tur att jag saknar något egentligt intresse för DC:s superstall (förutom några få undantag), annars hade jag kunnat bli X3-besviken.

Och Lagens Väktare var det svenska namnet, tur att man har ett Internet att vända sig till när minnet vänder sig emot en.

Spielberg anställer Sally Field som Abraham Lincolns fru

Sally Field som Mary Todd Lincoln - Bild fr?¥n SlashFilm

Steven Spielberg planerar att göra en film av president Abraham Lincolns liv när han är färdig med den kommande Indy-filmen. Något av världshistoriens mest passande rollbesättningar måste vara Liam Neeson som den långe presidenten. Med skägget på plats och höghatten på huvudet så är liknelsen stor.

/Film skriver nu att Sally Field (Jag skulle skriva att hon spelade i Forrest Gump, men den enda rollen som är något att nämna är så klart Nu blåser vi snuten. Punkt.) är klar som Lincolns fru Mary Todd Lincoln. Filmen har det passande namnet Lincoln.

Mary Todd Lincoln lades in på sinnesjukhus i sina äldre dagar efter att hennes man blivit skjuten, mitt framför henne hållandes hennes hand, och bara ett av hennes fyra barn till vuxen ålder.

Nu säger vi det vi alla tänker på tillsammans på tre. 1. 2. 3: Oscarsroll!

Radarparet Simon Pegg och Nick Frost tillsammans på film igen

Simon Pegg och Nick Frost i Shaun of the Dead

Gillade du Shaun of the Dead och Hot Fuzz, vilket jag antar att du gjorde eftersom de var så jävla bra, så kommer du att gilla denna nyhet. Nick Frost (den tjocka) och Simon Pegg (Han som ser ut som en engelsman) ska skriva och medverka i filmen Paul.

Paul kommer att vara en roadmovie om två engelska nördar som ger sig ut på de amerikanska vägarna. Inte mycket mer än så nämns men mitt intresse har sannerligen väckts.

Skulle man leta upp lite smolk i bägaren så återvänder inte regissören Edgar Wright till denna film. Det som gjorde Shaun och Hot Fuzz något utöver det extra var det fantastiska hantverket, något som Wright var i allra högsta grad skyldig till som regissör och medförfattare.

Bonus
Elektroscenen från Shaun of the Dead. Omgjord för att passa i ”flygplansversionen” av filmen. Scenen finns som extramaterial på dvd:n.

Recension: The Bourne Ultimatum

Bourne Ultimatum Den nya James Bond har han kallats, Jason Bourne. Själv tycker jag att han med sin ”jag-hamnar-aldrig-i-knipa-jag-löser-allt-med-vad-som-finns”-attityd börjar likna MacGyver. Tuggummi och gem lika med bomb. Typ.

I den tredje filmen har Bourne varit på rymmen ett bra tag och tvingas nu gå till botten med vem han är och varför han så kallblodigt mördar utan att veta varför. I något som liknar en guidad tur av europeiska städer, kommer han närmare och närmare roten av problemet och ju mer det bränns desto mer explosioner, pang pang och skurkar.

Det är detta som är filmens största dilemma: han är nära lösningen hela tiden. Det är jättehögt tempo, jätteeeeehögt tempo, men det är samma tempo hela tiden. Bourne Ultimatum saknar således helt kontraster: föreställ er en festmåltid där allt smakar likadant. Det blir olidligt tråkigt. Inte ens de extrema närbilderna på Matt Damons, Julia Stiles eller Joan Allens porer kan locka fram dynamiken eller känslorna hos mig. Tiden då skakig handkamera användes med måtta är tydligen också förbi (om den någonsin funnits ;) ).

Matt Damons insats är helt ok och vi kan väl alla vara överens om att Bruce Willis inte längre kommer kunna välja och vraka bland de slitna olyckliga actionhjältekaraktärerna- han har fått konkurrens. Joan Allen lyckas riktigt bra med sin könstympade kvinnokaraktär mitt bland maktgalna CIA män.

Det enda som är riktigt bra med Bourne Ultimatum är att vi äntligen får reda på vem individen bakom Jason Bourne är, detta kunde dock med fördel gjorts på mycket kortare tid – utan att skicka ut actionscener och ljudeffekter som om de vore strössel under två långa timmar. Till slut är jag så bedövad att mycket lite berör mig. Jag är frestad att sätta en tvåa, men filmen har sina trevliga stunder som höjer betyget. Den tekniska kvaliteten är som väntat hög och det kanske är det man väntar sig när man går och ser sista delen i en action trilogi?

Betyg 3 av 6