Ping-pongkingen vinnare i Sundance

Ping-Pongkingen

Sundancefestivalen i Park City i USA är över och listan över vinnarna i festivalen har publicerats, du kan se den i slutet av detta inlägg. Glädjande nog kan vi rapportera att Ping-pongkingen, eller The King of Ping Pong som den heter på engelska, vann i två kategorier. Filmen tog första pris i kategorin World Cinema: Dramatic Competition där 16 andra filmer tävlade.

Ping-pongkingen tog inte bara det tunga priset utan vann även för bästa foto som Askild Vik Edvardsen stått för. Så här säger regissören Jens Jonsson till Filmnyheterna.se:

Det är helt och galet och snurrigt att vi vunnit. Jag tycker det var ett oerhört modigt val av juryn att satsa på en sådan här liten film. Och jag är så glad för Askilds skull. Han är en av de bästa fotograferna i Norden efter Sven Nykvist. Askild förtjänar verkligen detta pris; en smart och trevlig kille och min bästa vän.

Ping-pongkingen har precis öppnat Göteborgsfilmfestival och har ordinare biopremiär den 8:e februari.

Här är alla vinnare i Sundande:

Alfred P Sloan Memorial Prize: Sleep Dealer

American Cinema:

Grand Jury Dramatic: Frozen River
Dramatic Audience Award:
The Wackness
Dramatic Screenwriting Award: Sleep Dealer, Alex Rivera, David Riker
Dramatic Directing Award: Lance Hammer, Ballast
Dramatic Special Jury Prize for ?the Spirit of Independent Cinema??: Chusy Haney-Jardine for Anywhere, USA
Dramatic Special Jury Prize for ?Work by an Ensemble Cast??: Sam Rockwell, Anjelica Huston, Kelly MacDonald and Brad Henke for Choke
Dramatic Cinematography Award: Ballast, Lol Crawley

Documentary Grand Jury Prize: Trouble the Water
Documentary Audience Award:
Fields of Fuel
Documentary Directing Award: Nanette Burnstein, American Teen
Documentary Special Jury Prize: The Greatest Silence: Rape in the Congo
Documentary Cinematography Award: Patti Smith: Dream of Life
Documentary Editing Award: Roman Polanski: Wanted and Desired, Joe Bini

World Cinema:

Documentary Jury Prize: Man on Wire
Documentary Audience Award: Man on Wire
Documentary Cinematography Award: Mahmoud al Massad, Recycle
Documentary Editing Award: Irena Dol, The Art Star and the Sudanese Twins
Documentary Directing Award: Nino Kirtadze for Durakovo: Village of Fools

Dramatic Jury Prize: The King of Ping Pong
Dramatic Cinematography Award: Askilld Vik Edvardsen, King of Ping Pong
Dramatic Screenwriting: Samuel Benchetrit, I Always Wanted to be a Gangster
Dramatic Directing: Anna Melikyan, Mermaid
Dramatic Audience Award: Captain abu Raed

Short Films:

International Jury Prize: Soft
Jury Prize: My Olympic Summer and Sikumi

Femte sågen kommer till hösten

Jag är lite av en masochist. Missförstå mig inte. Jag vill varken bli piskad eller få elektriska stötar i mina bröstvårtor samtidigt som jag får kväljningar av en ”gag ball”. Vad som gör mig till en masochist är att jag ser film som inte är bra. Och gillar det. Fast ändå inte. Jag har t.ex sett alla sex (jomenvisst, det finns så många) American Pie-filmer. Dessutom har jag sett alla fyra Saw-filmer och nu fortsätter självplågandet!

För det BLIR nämligen en femte del i Saw-serien. Hollywoods flitigaste filmarbetare måste helt klart vara gänget bakom denna franchise. Tidigare har det släppts en Saw-film varje år och nu ska alltså ännu en se dagens ljus. Den 24:e oktober går den femte delen upp på vita duken i USA och hittills är tre skådisar klar slasher-skräckisen som kommer att regisseras av David Hackl (nej, jag vet inte heller vem det är). Tobin Bell kommer att återvända som Jigsaw, Scott Patterson som Agent Strahm (som debuterade i Saw III) och Costas Mandylor som Hoffman (som gjorde sin debut i förra filmen, Saw IV).

IMDb listar den andra november som premiärdatum för Danmark så gissningsvis går den upp i Sverige ungefär runt det datumet.

”I love the smell of dåliga uppföljare in the morning.”

GIFF: Sukiyaki Western Django


Tarantino gjorde en västerländsk tolkning av österländsk samurajfilm: Takashi Miike replikerar nu med sin österländska tolkning av westernfilmer!

Filmen utspelar sig i en liten håla mitt i Nevadas (!) öken där en klassisk och blodig kamp mellan det vita och det röda laget pågår. Mången har hamnat emellan de krigslystna ledarna och blivit mördade på det ena kreativa sättet efter det andra. En dag rider vår neutrale revolverman in i staden och han ombeds välja sida. Det dröjer inte länge förrän han har sin egen agenda och försöker får slut på elakheterna en gång för alla.

Miike gör en skickligt filmad och stundtals underbart välklippt hyllning till Clintan med vänner, och som lite extra krydda i sammanhanget får asiens ultavålds-slasher-filmmakare även regissera Quentin Tarantino. Vi bjuds också på en av de mest förföriska terapeutiska dansnumren jag sett på film. =)

De flesta repliker låter som de är copy pasteade direkt från gamla westernfilmer (jag är inte så välorienterad i den genren, så det är bara en gissning) och framförs endast av asiatiska skådespelare (förutom Tarantino då??) som behärskar engelska mer eller mindre bra ;). Ibland får man tänka till lite för att uppfatta vad de säger, men annars är det en underhållande blandning av hästapållar, asiatisk visdom och filosofi. Det skulle säkert vara roligare om man lyckades höra allt de säger! Den som gillar action går icke svältfödd och får både pickadoller, kulsprutor och blod.

Jag var tidigare livrädd för Miikes filmer eftersom de påstås innehålla absurda mängder meningslöst ultravåld, men här är det mest humorvåld. (Ett par ställen är kanske lite mycket men överlag…) Ganska ”störd” humor iofs ;).

Med ett litet minus i kanten blir betyget:

Filmkrönikan läggs ned

SVT:s klassiska och på senare år utskällda filmprogram Filmkrönikan läggs på is rapporterar Jorunn Amcoff i sin blogg. En säsong till ska det bli och efter det läggs programmet ned på obestämd tid. Med tanke på hur utskällt programmet varit på senare år kommer nog få sörja. Vad jag däremot tycker är mycket tråkigt är att SVT inte kan göra ett bra filmprogram när uppenbarligen kompetensen finns där. Kolla bara på Musikbyrån och Kobra, två fantastiskt bra program från SVT om kultur och nöje!

Personligen tror jag det stora problemet kan ligga i recenserandet. Nästan all fokus läggs på detta då det finns lite tid och många filmer som ska recenseras. Om filmkrönikan skulle komma tillbaka i tablåerna igen ser jag gärna ett program som fokuserar mer på film än bara betygsättandet av film. Det finns numer så många olika sätt att tillskansa sig filmbetyg att Filmkrönikans recensioner spelat ut sin roll. Längre programtid är en annan viktig sak jag gärna ser. ?ka från 30 minuter till en hel timme.

Hur tror du att Filmkrönikan skulle kunnat gjorts bättre? Kommentera gärna eller tyck till i vårt eminenta forum!

GIFF: My kid could paint that

Har du någon gång gått förbi en tavla med en färg-dutt på och funderat över vad det är som är så ??konst?? med den? Denna fråga ställer sig även regissören Amir Bar-lev i dokumentären om en fyraåring som gör ??fantastiskt abstrakt?? konst. Jag säger det igen, en fyraåring! Marla, som gjorde sin första tavla som tvååring, hamnar mitt i mediecirkusen när konstsamlare attraheras av hennes ??verk??. Hon är ett underbarn! Familjen ser henne inte direkt så, hon älskar helt enkelt bara att måla. *harkel* För det är väl hon som är konstnären?

När CBS 60 minutes får för sig att flickan fått hjälp börjar hatbreven från rika samlare och allmänt upprörda människor svämma in, vilket leder till att Bar-lev får tillstånd av familjen att göra denna film i förhoppning att den ska rentvå deras namn. Slutprodukten blir dock mer en härlig ironisk kommentar om konstvärlden och dess prettoinvånare: Vuxna människor analyserar verk som ??Ocean??, ??Ode to Pollock?? och ??Asian feather?? (det är uppenbarlingen inte Marla som döper tavlorna i alla fall ;) ).

?verlag får jag känslan av att filmen är en mockumentär, till exempel så verkar mycket av dialogen i filmen skriptad: sådär lite lätt överdriven. Detta tas medvetet ett steg längre när Bar-lev genom ett av sina intervjuoffer kommenterar sin egen film och den egna rollen i historien.

Ju mer jag tänker på filmen desto mer växer den. På ytan en underhållande dokumentär – på djupet en ironisk kommentar till ett sjukt fenomen där historien om konstnären är viktigare än verket i sig.


Läs mer om Marla!

Recension: Cloverfield

Cloverfield Poster
Filmposter

Jag bestämde mig tidigt att inte leta efter information om Cloverfield, utan lät mig lindas in i de slöjor av mystik som filmskaparna trollat fram. Det är handhållet, det skakar, folk är panikslagna och det är något där borta – men vad är det? Så fort filmen börjar rulla inser jag att det här kommer bli större än trailern. Det är boom, booom, bombastiskt.

Ett gäng polare drar ihop en överraskningsfest åt Rob (Michael Stahl-David) som fått jobb i Japan. Hud (T.J. Miller) får i uppdrag av Jason (Mike Vogel) att dokumentera festen och med det rullar allt igång. Strömmen går, saker exploderar (salongen vibrerar märkbart kan jag lova), något vrålar och naturligtvis är festen förstörd. Hud får med sig kameran när ovan nämnda, Lily (Jessica Lucas) och Marlena (Lizzy Caplan) lägger benen på ryggen för att fly. Det visar sig att Robs stora kärlek Beth (Odette Yustman) ligger fastklämd i en lägenhet i en annan stadsdel och flykten blir en räddningsexpedition när entouraget vänder på klacken och ger sig in i stormens öga.

Jag hade lite svårt att sluta tänka på The Blair Witch Project första minuterna, men Cloverfield sänker den – hands down, det gick över när damm-molnen rullade in över manhattan. Jag drog upp axlarna och tänkte 9/11 – panik-känslan infann sig. Jag upplevde filmen i två lager. Först och främst den grandiosa, audiovisuella kampen för överlevnad, men inte minst den spröda kampen för kärleken och de uppoffringar som görs i allt det hopplösa.

The Blair Witch Project hade inte riktigt samma budget (22 000 $ mot 25 000 000 $) och min avsiktligt dåliga research inför visningen gjorde att jag smällde hakan i golvet över vilken produktion det är frågan om. Det är horder av infanterisoldater, stridsvagnar, stridsflygplan, helikoptrar, vältande skyskrapor och dekapiterad frihetsgudinna. Allt är snyggt presenterat, hur nu det går till med den utrustningen man använt för fotot (ja, ja, datorer). Och det är det som gör regissören Matt Reeves till lite av en hjälte för mig – att han vågar filma på det viset är grymt. Skådespeleriet är fint och fotot glider över i lite dolda kameran-stuk ibland och där skiner några av skådisarna.

Jag är ingen sucker för monster och slime och vrål och King Kong, men damnit, den här gick rakt in i hjärtat. Lite för uppenbar produktplacering gav mig lite fadd eftersmak, men Cloverfield är en kommande blu-ray gotta have.

Oscar 2008: Juno

Independentfilmen Juno erövrar sakta men säkert världens biobesökare och har till och med tagit sig ända till filmprisernas pris: Med nomineringar för bästa film, bästa originalmanus, bästa kvinnliga skådespelare och bästa regissör kan man undra ifall filmen verkligen lever upp till hypen? Jo, ibland händer det, ibland har oscarjuryn rätt.

I filmen, som är skriven av en före detta strippa (Diablo Cody), får vi möta självständiga, galna och vuxna men samtidigt naiva Juno som efter en natt med vännen Bleeker blir gravid. Med en jordnära men samtidigt skruvad dialog får vi lära känna henne och familjemedlemmarna under sökandet efter de perfekta adoptivföräldrarna, samtidigt som hon av omgivningen får utstå den ena kränkningen efter den andra på grund av sin tonårsgraviditet. Med ena foten i misär och den andra i ironi omfamnas vi av en skön känsla av att livet är jättehärligt och jag vill inte att filmen ska ta slut – inte helt olikt Jason Reitmans tidigare film Thank you for smoking. Soundtracket är lysande, om än lite överanvänt och vid en del ställen lite plötsligt instoppat, det stör harmonin mellan den allvarliga historien och den fyndiga kommunikationen. Ellen Page krossar rejält i sin rolltolkning och Michael Cera….ja…vad ska man säga…? Hahahahahahahahahaha….

Hollywood listen up! Här är beviset på att det fortfarande gååår att vara nyskapande även om historien i grund och botten har setts förut.

Betyg: 5 av 6

Bond nummer 22 har fått en titel

Nya Bond-rullen har nu fått en titel. Det var under gårdagen på en presskonferens som det avslöjades att den nya titeln blir Quantum of Solace som kan översättas lite fritt till ”En smula tröst”. Titeln kommer från några noveller som Ian Fleming skrivit. Daniel Craig sade att han från en början var skeptisk till titeln, men att han sedan kommit att gilla den.

BBC News var på presskonferensen igår och fick även se ett hotellrum som kommer figurera i filmen samt prata lite med mr. Bond himself. Kolla in deras inslag här:

ITV hade även de ett inslag. Det kan du se här:

Darkhorizons rapporterar att efter Casino Royales annorlunda ton jämfört med de andra Bond-filmerna så kommer Quantum of Solace återgå till det mer klassiska Bondstuket. Personligen tyckte jag att det var just sättet Casino Royale skiljde sig mot de andra filmerna som gjorde den så bra. Samtidigt är jag rätt övertygad om att denna rulle också kommer bli bra och att Craig kommer än en gång göra ett lysande jobb som mannen med rätt att döda.

I övrigt så bekräftades att varken Q eller Moneypenny kommer vara med i denna film samt att handlingen kommer kretsa mycket kring hämnd för Bond som fick sitt hjärta krossat i föregående filmen.

Quantum of Solace har premiär den sjunde november 2008. Jag är grymt peppad. ?r du det?

Recension: I Am Legend

Will Smith i I Am Legend

Robert Neville är en lysande vetenskapsman, som kommer till korta när ett fruktansvärt virus sprids utan att kunna vare sig stoppas eller botas. Neville, som visar sig vara immun, blir den sista överlevande människan i New York City, kanske även i världen. Helt ensam är han inte förstås…

Jag kan börja med att nämna att jag kommer att dra en del paralleller med boken som filmen baseras på. Boken skrevs 1954 av Richard Matheson och rekommenderas starkt. Filmen I Am Legend är från 2008, regisserad av Francis Lawrence (Constantine) och med Will Smith i huvudrollen och är uppdaterad ganska rejält.

Läs mer

Johan Rencks Downloading Nancy både älskad och hatad

Maria Bello i Downloading Nancy
Maria Bello i Downloading Nancy

Johan ”Stakka Bo” Rencks långfilmsdebut Downloading Nancy visas på Sundance-festivalen och ge få blandade känslor. Filmen handlar om Nancy (Maria Bello), en djupt deprimerade kvinna som anlitar en man via internet för att ta livet av henne. Ur deras komplexa relation växer en kärlekshistoria.

Cinematical har sett filmen och tycker den är intensiv, kraftfull, känslosam men allra mest obehaglig med fantastiska rollprestationer. Läs recensionen här där recensenten även uttrycker sitt hopp om att filmen ska plocka upp en distributör.

Dave Poland på The Hot Blog jämför däremot Downloading Nancy med Hostel II och tycker den är självtortyrporr som festivalen borde skämmas över att visa. Det Dave har problem med är vad han tycker är filmens gottande i smärta.

När vi får bilda vår egen uppfattning är oklart. Filmen har ännu inget svenskt datum. Trailern till Downloading Nancy kan du se här och i övriga roller kan vi se Jason Patric och Rufus Sewell.