Recension: I am Legend (Tagning två)

Det är alltid lika trevligt att bli överraskad. Jag hade hört ganska samstämmiga recensioner av I am Legend, bland annat här på Bloggywood, kanske var det därför som jag inte hade några särskilt höga förhoppningar alls.

Jag tycker filmen funkar klockrent hela vägen igenom. Will Smith gör ett helt outstanding arbete med att få oss att förstå hur omänskligt det har varit för honom att vara ensam i tre år.
Eller ja, inte helt ensam förstås. Scenerna med skyltdockorna är superba och gör att det vansinnesutbrott han får vid ett senare tillfälle känns fullständigt trovärdigt.

Som många andra har jag däremot åsikter om??monstren, i brist på ett bättre ord. Det är faktiskt fördjävla tråkigt att de ska vara datoranimerade, det tar ner hela filmen rejält. Det bidrar till och med till att man inte tar dom på allvar, att man nästan tror att monstren ifråga bara är ännu en del av Robert Nevilles fantasi.

Det jag gillade mest med filmen var avsaknaden av så kallad stämningsmusik. Den dök bara in här och där, men jag fann mig själv tänka ??Vad skönt att de låter det vara musikfritt??, att man istället får känna på tystnaden ? det bidrar verkligen till ensamhetskänslan.

Jag tycker definitivt att man ska se I am Legend. Själv ska jag se Omega man från 1971, som ju också baseras på boken. Kanske borde jag läsa boken också, men det är en annan historia. Eller snarare originalhistorien, men ja ? du fattar.

Nu ska ju tilläggas att jag, om du inte redan visste det, redan är en sucker för postapokalyptiska filmer så att betyget blir bra är väl närmast underförstått.
Här under är för övrigt det som ska förstås.

Betyg 4 av 6

Update: Nu har jag sett Omega man också.
Snablar vad dålig den är i jämförelse med I am Legend. Man talar ju ibland om sci-fi-filmer som åldras med värdighet, det har inte Omega man gjort. Faktum är att den bara är…mysko. Helmysko till och med. Så låt bli den, men läs boken antar jag. Om man inte är rädd för att den ska sänka filmen förstås – såsom den tydligen gjort för Henrik M.

4 reaktion på “Recension: I am Legend (Tagning två)

  1. Filmen sjönk för mig när jag hade läst boken. Till en trea. Av någon anledning kan jag inte bortse från dess underhållningsvärde.

    The Omega Man känns väldigt torr. Charlton Heston är ingen favorit för mig och de vitsminkade stollarna kändes väldigt underliga. Tycker bättre om den senaste tolkningen (oavsett litterär relevans).

    The Last Man On Earth finns hemma och det är väl dags för den också snart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>