Recension: 30 Days Of Night

vlcsnap-8514057.jpg
Det flickan har på armen har jag på vaden. Jag brukar äta blodpudding med min son…

Efter att jag sett I Am Legend, läst boken som filmen baseras på och därefter sett The Omega Man började jag fundera lite över det här med vampyrer och filmer om dem. Jag tänker Underworld, Van Helsing
och The Vampire Chronicles. Jag konstaterade att jag var besviken på både I Am Legend och The Omega Man, eftersom vampyr-prylen inte bejakas i någon av dem. Jag konstaterade också att den besvikelsen förmodligen grundar sig i att jag gillar vampyr-prylen. Jag får väl ge mig på The Last Man On Earth och I Am Omega (ha ha ha) också.

30 Days Of Night, regisserad av David Slade uppfyller däremot min kärlek till ”genren”. En månad om året töms staden Barrow i Alaska nästan helt på människor. Staden drabbas nämligen av Totalt mörker (i verklighetens Barrow sker detta mellan 18:e november och 24:e januari, men 67 Days Of Night är väl inte lika catchy) och de som stannar kvar är endast de som måste.

Precis som staden töms börjar underliga saker hända. Alla slädhundar dödas, kommunikation och el-försörjning saboteras. Stadens Sheriff, Eben (Josh Hartnett) utreder händelserna samtidigt som han försöker undvika sin fru, Stella (Melissa George) som han separerat ifrån. Stella försöker ta sig ut ur staden, men missar sin flight. Hon hamnar på en diner tillsammans med Eben samtidigt som en konstig utböling börjar bete sig underligt. Tillsammans sätter de honom i finkan och det är då staden anfalls av vampyrer och en plågsam period av flykt, förskansning, hunger och rädsla tar vid. Slutligen fattar Eben ett drastiskt beslut för att rädda de sista överlevande i staden.

Danny Huston spelar vampyrernas ledare och han är riktigt obehaglig. Vampyrerna framställs som våldsamt starka, uråldriga monster och jag gillar hur man jobbat med make-up och masker för att ge känslan av varelser som har varit mänskliga, men med tiden anpassats till sitt nya varanden.

vlcsnap-8512379.jpg
Mänsklig, men ändå inte

Det här är ingen film som går till historien som fantastisk rent filmiskt, men som skräck/rysare/vampyr-film är i alla fall jag väldigt förtjust i den. Den är blodig (vilket i sig inte garanterar kvalitet) vilket illustrerar den råa kraft och drift vampyrerna har, den är mörk och kall, den är mystisk. Men när man torkar blodet av filmen så lyfts kärleken fram tillsammans med kampen för överlevnad och dem man håller kär

Om du behöver Babel, Gudfadern eller De Sju Samurajerna för att uppskatta film ska du hålla dig borta, men om du gillar skräck/vampyrer kan jag rekomendera 30 Days Of Night.

7 reaktion på “Recension: 30 Days Of Night

  1. Bra recension och jag håller med om betyget. Men jag måste tillägga att 30 Days of Nights är en av de snyggaste filmerna jag sett på senaste tiden rent estetiskt. Med panoreringar över de blodstänkta gatorna och färgmässigt.. (dvs grått ;) )

  2. Såg filmen igår efter denna fina recension. Men tyvärr tyckte jag inte alls den var bra. Stämningen i början byggs upp bra men sedan blev det ju bara stiltjesegling fram till det förutsägbara slutet.
    Gillade scenerna när man ”flög” ovan staden när vampyrerna i början attackerade. Mycket ”snygg” gjort. På vissa ställen tycker jag den var för grafik, mycket härligare om man inte visar all carnage. Håller även med om make-up, bra gjort. Men den var tyvärr för seg för min smak.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>