Recension: Into The Wild

Christopher McCandless utanför ”The Magic Bus”. For real.

Christopher McCandless lämnade etablissemanget fullständigt efter sin universitetsexamen 1990. Han tog namnet Alexander ”Alex” Supertramp och började att utforska USAs vildmark – kulmen nås våren 1992 när han beger sig till Alaska.

Den 6:e september 1992 hittas hans döda kropp i det bussvrak han bott i. Då hade Christoper varit död lite mer än två veckor.

Sean Penn får nys på storyn och efter 10 års väntan gav paret McCandless Penn sitt godkännande att göra film av den. Resultatet är Into The Wild.

Supertramp beskrivs som en driven, principfast och intelligent ung man som väljer att hoppa ur ekorrhjulet. Bakom det hela finns en djupt rotad konflikt med föräldrarna, men det är inte bara det som driver honom ut i det ”vilda”. Han träffar flera personer på sin resa och han verkar vara en kärleksfull människa som både ger och tar.

Rent filmiskt så är det en tacksam historia. Kunniga skådisar, bra story och en vildmarks-backdrop som får vem som helst att dra efter andan. Det är absolut inte negativt. Emile Hirsch är faktiskt strålande som Supertramp och har (om man läser om inspelningen) satt sig in i filmen på ett väldigt självuppoffrande sätt.

Jag tänker inte skriva mer om filmen, mer än att jag är helt tagen och kan inte ge filmen något annat än topp-betyg.

Förresten, ni får ingen bild från filmen, såna får ni leta upp själva. Njut istället av den riktiga Supertramp högst upp – eller se filmen för sjutton.

Jodå, en sexa!!!

16 reaktion på “Recension: Into The Wild

  1. Japp, kan bara hålla med. Into The Wild är riktigt bra. Jag var faktiskt lite förvånad att Emile Hirsch inte fick en oscarsnominering istället för Herr Clooney…

  2. Jag tyckte Grunge-estitiken var lustig: Superstramp står på ett berg och sträcker armarna i luften medan Eddie Vedder wailar på soundtracket. Grunge! Men så ska det ju vara 1991/1992 också… Före Nickelback devalverade musikstilen.

    Håller med om att det är en bra film för övrigt. Skulle vara intressant att läsa boken filmen bygger på: Har förstått att den är långt ifrån lika odelat positiv till den nästan Messias-liknande Supertramp i filmen…

  3. Min upplevelse om Supertramp var inte alls positiv. Ogillade honom som karaktär och tyckte han var väldigt naiv och egoistisk. Han tog en jäkla omväg i livet för att inse att kärlek upplevs bästa om man kan dela den. När han väl insåg det så var det aningens försent. Blev gripen av filmen och musiken, gillade den jättmycket.

  4. Tycker dock i motsats till alla andra att den kunde varit lite djupare istället för att göra den ljus och dialogdriven som den är nu.
    Skulle viljat sett fler stunder med Emile själv och hans ensamhet, slutet går för fort.
    Men ändå så skulle jag ge filmen en stark fyra eller fem av sex. Miljöerna är vackra och Penns i särklass bästa film.
    Räckte dock med de oscarsnomineringarna de fick.

  5. Håller helt med – strålande film som inte lämnade mitt sinne sen jag såg den för X antal månader sen. Nog den film som lämnat djupast avtryck hos mig sen Mitt liv utan mig (2003).

  6. Kul att man för en gångs skull får medhåll från kommentatorerna!

    Filmen gav en så stark känsla att jag grubblar på den fortfarande.

    Jag kommer se om den. Helt klart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>