Recension: Speed Racer

Andy och Larry Wachowski är tillbaka med den första film de regisserat sedan 2003 och The Matrix Revolutions. De som trodde att bröderna bara hade dystopiska filmer om digitala superhjältar i sig hade fel. Den här gången har de helt bytt stil och målgrupp. Speed Racer som både skrivits och regisserats av bröderna Wachowski är baserad på den japanska animerade serien ”Mach GoGoGo” och den Amerikanska varianten som båda var mycket populära under 60- till 80-talet.

Kortfattat så handlar Speed Racer om familjen Racer som bygger snabba bilar och sonen Speed Racer som alltid älskat snabba bilar och att köra dem. Han är dessutom riktigt, riktigt bra på det, vilket vi får se tidigt i filmen då han vinner ett race genom att köra mycket snabbare än de övriga förarna. Speeds framgångar leder till lockande erbjudanden från konkurrerande team och det visar sig snart att något är skumt i racing-ligan.

Filmen sprakar av färg och visuellt godis. Världen känns nästan som en pampigare version av chokladfabriken i Tim Burton’s ”Charlie and the Chocolate Factory” med snabba bilar och läderställ.

Specialeffekterna och actionscenerna är riktigt snygga och är en av filmens självklara höjdpunkter men samtidigt ett problem. När bilarna far fram över bioduken i hastigheter som skulle få både kungen och Carl Philip att tappa hakan blir det ibland lite svårt att hänga med i vad som händer och varför. Om detta beror på dålig klippning eller dålig skärpa på SFs projektor är svårt att säga, men jag tror att filmen fungerar bäst på en knivskarp HD-TV. Dock ska det påpekas att min 18-årige bror och hans kompis som båda gillade Speed Racer säger att de inte blev disorienterade av actionscenerna.

?verlag är skådespeleriet bra. Emile Hirsch, Christina Ricci, Matthew Fox och speciellt Nicholas Elia som spelar Speed som barn gör ett bra jobb men övriga huvudkaraktärer är också bra. Speeds bror Spritle och hans chimpans Chim Chim är lite överdrivna men roliga. Sedan kommer vi till vad jag skulle vilja kalla ”diverse skurkar och hantlangare”. Filmen har nämligen en hel del små antagonister som försöker ställa till det för familjen Racer och merparten av dem spelar över och känns rätt fjantiga. Detta är säkert inget problem för barnen i publiken, men jag som är lite äldre hade svårt att ta dem seriöst.

Speed Racer och de andra goda karaktärerna är bra på att köra bil, de är bra på att slåss och de är smarta. När man kombinerar detta med skurkar som inte känns läskiga så är det rätt svårt att frukta för att Speed inte ska klara sig. Det hade varit roligt att se hur Speed utvecklades och blev en bättre person och förare under filmens gång, men eftersom han i princip redan var bäst när filmen började tvivlade jag inte en sekund på att Speed och familjen Racer skulle uppnå sina mål, vilket givetvis minskade spänningen avsevärt.

Michael Giacchino som komponerat musiken till bland annat Lost, Ratatouille och The Incredbiles gör som vanligt ett riktigt bra jobb. Hans musik i Speed Racer är stämningsfull, spännande och annorlunda. På sina ställen känns musiken faktiskt lite smått inspirerad av Don Davis Matrix-soundtrack vilket fungerar förvånansvärt bra.

Sett som en filmatisering av en animerad serie så är filmen riktigt bra, men för att helt stå på egna ben skulle jag gärna sett ett mer genomarbetat manus med fler motgångar och hinder för Speed. Trots sina brister så är Speed Racer en sevärd och underhållande film, mycket tack vare Emile Hirschs starka skådespeleri.

Vad tyckte ni om Speed Racer?

Se trailern till Speed Racer

Denna recension är en skriven av en gästförfattare och regelbunden läsare av Bloggywood. Andreas micro-bloggar vanligtvis på twitter.com/andreascliment.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>