Den sämsta film som någonsin gjorts fyller 42 år

Den femtonde november är det fyrtiotvåårsjubileum för Manos: The Hands of Fate. Det i sig säger inte särskilt mycket, men om man tillägger att det samma dag också är fyrtiotvå år sedan tidernas sämsta film hittade ut till biograferna, då kanske intresset växer sig starkare.

Harold P. Warren var en gödselförsäljare från El Paso i Texas. Han var inte bara gödselförsäljare så tillvida att han sålde riktigt gödsel, utan också för att han lyckades lura på ett filmbolag en av de absolut värsta filmerna som någonsin skapats. Anledningen till att han skapade alstret var en vadslagning med manusförfattaren Stirling Silliphant. Harold slog vad om att han kunde skapa en framgångsrik skräckfilm med en begränsad budget.

Med viss erfarenhet från affärslivet blev det också så småningom en budget. Runt tjugotusen dollar låg den på, och han behövde inte ödsla några större pengar på en kamera, för han lyckades hitta en gammal 16mm Bell & Howell-kamera som tyvärr bara kunde spela in strax över trettio sekunder åt gången, och något ljud kunde den givetvis heller inte spela in, utan det fick läggas på i efterhand. Några skådespelare behövde han heller inte investera i – han ansåg sig själv vara bra nog att spela huvudrollen som fadern i familjen, Michael. Därefter frågade han olika personer i grannskapet ifall de var intresserade av att medverka i utbyte mot en viss procentandel av intäkterna.

I två månader spelade Warren och hans skådespelare in filmen på en ranch strax utanför El Paso. Flera har beskrivit det hela som en något spänd arbetsplats, Warren var nämligen en irriterande primadonna och en av skådespelarna, John Reynolds (som spelade satyren Torgo), var konstant hög på LSD.

Så småningom fick filmen sin premiär. Publiken letade sig till en biograf i El Paso och en limousin lotsade skådespelarna till föreställningen. Warren hade dock inte råd med mer än en limousin, så skådespelarna fick vänta ett kvarter bort så att limousinen kunde köra skådespelarna i omgångar. En något märklig strategi, men säkert ekonomiskt riktig. Särskilt långvarig premiär blev det dock inte – skådespelarna tvingades smyga ut från biografen då de delar av publiken som inte hånskrattade var rätt förbannade över att ha förlorat någon timme av sitt liv.

Warren fortsatte sedermera sälja gödsel och planerade länge en uppföljare till Manos med namnet ”Wild Desert Bikers” men föga överraskande misslyckades han. Han försökte då istället göra om det till en bok med namnet ”Satan Rides a Bike” men det gick inte det heller.

Om man backar hjulet några meter kan man analysera filmens titel. Manos: The Hands of Fate. Ok. Manos betyder på spanska ”händer”, vilket gör att vi i Sverige hade kunnat få leva med titeln. Händer: ?dets Händer. Det vore mindre bra.

Ska man beskriva handlingen i korthet får man ångest och riskerar att dräpas av en illvillig depression, men det är en risk jag som artikelförfattare måste ta. Michael, en robust familjefar, ska någonstans med sin fru och sin dotter. Var de ska någonstans är lite oklart, men de sitter hur som helst i en bil ute i öknen. Tids nog kommer det fram att Michael nog kört lite fel – no shit – så när de stannar till vid ett litet hus mitt ute i ingenstans är de främst ute efter att få veta var de befinner sig. I dörren får de syn på en skäggig liten man i tidig medelålder, han står där med sin käpp och ser allmänt harmlös ut. Det kommer fram att han bara vaktar huset medan husets egentliga ägare – The Master – är bortrest alternativt död, möjligen bådadera.

Familjen bestämmer sig för att, mot Torgos vilja, sova över i huset men det är ett beslut man snart ångrar. Något jag glömt nämna är att familjen nämligen också har en hund med sig, denna blir illa kvickt slaktad av en varelse som senare visar sig vara en… uppenbarligen kannibalistisk hund.

Det visar sig att The Master, eller Freddy Mercury som han kallas i folkmun, faktiskt varken är död eller bortrest, utan bara lagt sig ner för att sova på en stor stenbädd inte långt från huset. Som av en händelse vaknar han upp och vi får då se att han har sju fruar som sovande står bundna runt pelare. Han väcker tids nog upp även dessa, vilket leder till en lång diskussion om vad man egentligen ska göra med sina gäster. Mannen ska dö, så långt är alla med, men frugan? Ska hon få leva? Och dottern, hon har ju stor potential att en vacker dag bli en bra fru åt The Master?

The Master sysselsätter sig så länge med att döda Torgo vid ett flertal tillfällen, först genom att vifta en rostig pinne framför honom, sedan genom att kittla honom och till slut genom att sätta fyr på hans hand.

Filmen fortskrider och slutet är en aning kontroversiellt och upprörande. En kvinna och hennes väninna stannar till utanför detta ondskans hus. På trappan står nu istället Michael, och vi får se att både frugan och dottern blivit fruar till The Master. En aning sorgligt och upprörande kan tyckas, med tanke på dottern är typ fem år gammal. Filmen avslutas med frågeställningen ”The End?”.

Manos är en fruktansvärd film rätt igenom, men den har ändå sin trogna skara fans. Intresset för filmen blev mycket stort då Mystery Science Theater 3000 i början av 90-talet omhändertog verket på bästa sätt genom att helt enkelt på klassiskt manér såga filmen. För den oinsatte är MST3K en tv-serie där ett antal karaktärer under filmernas lopp sitter och kommenterar det som händer på duken, ofta på ett mycket underhållande vis.

Vi som sett Manos har stiftat bekantskap med många spännande karaktärer. Mest fascinerande av alla var nog ändå Torgo, spelad av John Reynolds. När flickan som spelade dottern många år senare intervjuades inför dokumentären Hotel Torgo berättade om John sa hon att han alltid vara lika rolig på inspelningsplatsen, men att hon många år senare insåg att det antagligen bara var för att han var konstant hög på LSD. John Reynolds var en extremt deprimerad människa som inte hade haft det lätt i livet, och kort innan filmens premiär sköt han sig själv, tjugofem år gammal.

Tack vare sin uselhet kommer Manos: The Hands of Fate aldrig att glömmas bort. Filmen står stark som det ultimata monumentet över när någonting går galet fel men ändå blir helt rätt. Alla underliga omständigheter och märkliga detaljer som gäckat och intresserat åskadarna genom åren har naturligtvis också bidragit till Manos plats i historien.


Denna artikel är skriven av gästskribenten Simon Lerkot Berglind. Du hittar honom vanligtvis på hans personliga blogg lerkot.blogg.se.

Se hela Manos: Hands of fate via Google Video:

2 reaktion på “Den sämsta film som någonsin gjorts fyller 42 år

  1. Pingback: Den sämsta film som någonsin gjorts fyller 42 år

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>