De 30 bästa filmerna 2008

Det är den tiden på året då det är dags att sammanfatta det föregående året. Bloggywood ska inte vara sämre utan har tagit på sig den härliga uppgiften att hitta de 30 bästa filmerna från 2008. En maffig uppgift och diskussionerna har stundtals varit heta i redaktionens e-postlåda. Men vi har någorlunda lyckats enas kring en lista. Den lista som du ser nedanför.

Kriterierna har varit att filmerna ska ha haft svensk biopremiär. Undantag finns, och det har varit filmer som vi tyckt varit riktigt suveräna, men som inköpare tyckt att de inte passar på biografreportoaren. Några av filmerna på listan är direkt till DVD och de släpptes under 2008.

?r du sugen på att se vilka filmer vi ansåg vara bäst under 2007 så kolla in här.

Då drar vi igång!


#30: Mamma Mia. Det verkar gå i cykler. På 70-talet var det inte många som erkände att de tyckte om ABBA. Likväl kunde de flesta sjunga med i låtarna och ABBA blev ett av världens största band. Och idag är det frågan hur många som egentligen vågar erkänna att de diggar filmen?

För det går inte att undgå att både musikalen och filmen har blivit en fantastisk pengamaskin; och det kan det ju enbart bli om intresset finns där ute. Intresset för filmen Mamma Mia var dock måttligt på Bloggywood. Men precis som att ABBA är poppis och att Mamma Mia är en pengamaskin så går det inte att undgå att du blir glad av filmen. Det är vackert foto, fina scener mellan Amanda Seyfrid och Meryl Streep (denna kvinna!) och musik som får dig att nästan, bara nästan, gå på sing-a-long-versionen av filmen. Om du bara går in med vetskapen att det är en musikal som du ser. Det är teatralt och musikaligt som det ska vara. Extra plus att det inte är 100-procentiga röstinsatser från flera av de medverkande. Det ökar trovärdigheten.

#29: Maria Larssons eviga ögonblick. Sveriges oscarsbidrag är precis som Jan Troells övriga filmer, bländande vackert fotograferad, och oftast långt efterlängtad. Senast spelfilmen från Troell var 2001 års Så vit som en snö. Nu väntar vi egentligen bara på ett Guldbaggeregn över filmen, den är nominerad i alla kategorier, och om det vill sig väl; en nominering till bästa utländska film på Oscarsgalan. Persbrandt övertygar som alkoliserad och opålitilig make.

#28: Lust, Caution. Ang Lee tar kliv efter kliv emot att bli en av världens bästa filmmakare. Han har tidigare klarat av homosexuella kopojkar, gröna monster, amerikanska key-parties och vackra kampsport-filmer. Något han sannerligen behärskar. Med Lust, Caution befäster han att han även klarar av erotiska thrillers. Mästerligt och stämningsfullt.

#27: Tropa de elite. Visst, Tropa de elite är ingen Guds Stad men den är tight ändå. Filmen hade en riktigt lyckad runda runt om i världen på filmfestivaler och det är inte konstigt. Tropa de elite är nattsvart, brutal och har bra skådespelarinsatser.

#26: Die Welle. Mången av oss har fått se filmen från 70-talet om gymnasieläraren, som genom ett litet experiment under temaveckan vill visa sina elever hur Hitler kunde få så många anhängare – tyvärr så spårar leken ur rejält. Detta händer även i den fantastiskt bra remaken anno 2008. Filmen går rakt in i hjärtat – speciell om du tillhör målgruppen. Die Welle har kvar grundpelarna av originalet, men har kryddat till det med lite fylligare story, massor av tung hård musik, supersnabba mtv-klipp och fin regi.

#25: Horton Hears a Who. Skaparna av Ice Age-filmerna tar sig an material från den amerikanska författaren Dr. Seuss och kvalitén från Ice Age finns där, tillsammans med Dr. Seuss speciella design. Filmen är söt och skratten finns det gott om.

#24: Son of Rambow. Garth Jennings och Nick Goldsmith är även kända som Hammer & Tongs. De tog sig an att filma en egentligen ofilmbar bok, Liftarens guide till galaxen, med ett ganska okej resultat. Som vanligt så kommer boken alltid att klå filmen.

Son of Rambow däremot är inspirerad av Garths uppväxt och visar hur ett filmintresse kan vara en start på något större. Kompisarna Will och Lee ser en tämligen dassig piratkopia på Rambo: First Blood på VHS. De ger sig hän uppgiften att spela in en egen version av filmen. Filmen är fylld av värme, humor och lyckats fånga tiden. Men speciellt visar den vänskap mellan två små killar.

#23: Before the Devil Knows You’re Dead. Svårt att säga exakt var Before the Devil Knows You’re Dead ställer sig bredvid Dog Day Afternoon och Network – om inte annat för vi snackar två distinkt olika (fast ändå, kanske inte så olika) tidsperioder – men givet är att det är den bästa film Sidney Lumet har gjort på en jävla massa år. Intensiv. Regi och manus (toppklass) gör sitt, vad som dock eleverar filmen över tröskeln är skådespelarna. Hoffman, Hawke, Finney, Tomei. Att BtDKYD inte överröstes av oscarsnomineringar är en skam i sig, att skådespelarna blev helt utan är rent oförklarligt. Tidsperioden gör nog sitt, om filmen kommit för 30+ år sedan hade den garanterat blivit både prisbelönt och omtalad, istället för att glida in under radarn.

På tal om glida, övergångarna mellan scenerna var, rent tekniskt, härligt snyggt gjorda. Det är en väldigt snygg film. Välklippt.

Sidney Lumet. Han har fortfarande det.

#22: Be Kind Rewind. Regissören Michel Gondry gillar film. Och Gondrys kärlek till film lyser igenom oerhört starkt på Be Kind Rewind. Här får vi också så en karaktär, spelad av Jack Black, som är härligt irriterande. Jag tror inte vi har sett någon som denna sedan John Goodman gestaltade Walter Sobchak i The Big Lebowski.

#21: Tropic Thunder. Hajpen och buzzen var enorm efter att stillbilder och enstaka klipp släppts på Robert Downey Jr. som ?a dude playing a dude disgused as another dude??. Vi förväntade oss comedic gold och det fick vi. Utöver ?a dude playing a dude disgused as another dude?? fick vi även en dansant Tom Cruise och ett något överraskande uttåg ur filmen från Steve Coogan.

#20: Henry Poole Is Here. Med ett dödsbesked i ryggsäcken flyttar den folkskygge Henry Poole in på sin barndomsgata för att dö i ensamhet. Dessa planer håller inte riktigt då granntanten ser Jesu avbild på hans husgavel – snart är trädgården ett tillhåll för mirakelsökande troende och Henry tvingas i sin olycklighet möta gatans originella invånare men samtidigt sig själv och sin ovilja till tro, hopp och kärlek

Regissören Mark Wellington (Pearl Jams Jeremy och Mothman prophecies) inger en känsla av total förutsägbarhet, för att sedan ta ett litet sidospår och ändå överraska. Denna dryga 1,5 timma kan sammanfattas med småfniss och småtårar. Detta är en film som inte lämnar kroppen efter rulltexten!

#19: El Orfanato. Få folkslag är så duktiga på att skrämmas som spanjorerna, och El Orfanato (eller Barnhemmet i dom svenska videobutikerna) är ett starkt bevis på den gamla tesen – en klassiskt byggd stämningsfull spökrysare med visuella drag av Pans labyrint (vilket kanske inte överraskar, labyrintens regissör Guillermo del Toro agerar här producent). En gripande historia, starkt skådespeleri och ett fantastiskt foto placerar sig den här stadigt som 2008 års rysligaste rulle.

#18: Atonement. Regissören Joe Wright kom från ingenstans och gjorde 2005 års väl mottagna Pride & Prejudice. Ingenstans i detta fall var TV. Atonement är Joes andra stora film och här visar han vad han kan.

Förutom det vackra fotot från Seamus McGarvey så är det en över fem minuter lång scen utan klipp som står ut. Det låter kanske inte som mycket, men när du ser den så tappar du hakan. Fyra tagningar tog det tydligen, det är den tredje tagningen som du ser i filmen.

#17: Once. Ibland kommer det filmer med låg budget; och som slår stort. Once är en sådan film. Den irländska filmen om gatumusikanten/dammsugarreperatören och flickan slog igenom stort på filmfestivaler och plockade senare hem en Oscar för bästa låt.  Filmen innehåller fantastiskt musik och är magisk och inspirerande.

#16: 3:10 to Yuma. Du kan knappast säga att vi är bortskämda med westernrullar på sistone. Men förra årets lista innehöll Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford och nu i år är det dags för en western till på listan tack vare 3:10 to Yuma.

Baserad på en historia av Elmore Leonard serverar regissören James Mangold en gedigen western, med två starka prestationer från Russell Crowe och Christian Bale, och med allt som en western ska innehålla; dvs maffiga eldstrider.

#15: Control. Svartvitt och fantastiskt vackert. Fotografen Anton Corbijn, nu regissör, visar upp en makalös rulle om ett deprimerat geni, Joy Division-sångaren Ian Curtis. Här i filmen spelad av debutanten Sam Riley.

Känner du till Joy Division sedan tidigare så är detta mumma. Känner du inte till Joy Division så kan vi bara säga grattis; här har du en utmärkt start till att lära känna dem och den pulserande musiken de gjorde.

#14: I’m a Cyborg But That’s OK Kanske inte vad man förväntar sig efter en trilogi hämnarfilmer, fast samtidigt, förstås, helt rätt. Chan-wook Parks senaste är en originell och vacker historia (vilket, vid nämrare eftertanke, känns väldigt mycket Chan-wook Park) såväl till innehåll som yta. Dessutom bär filmen en titel som bara den är värd en topplacering.

#13: Kung Fu Panda. En stor överraskning! För ärligt talat; hur intresserad var du egentligen att se en film med Jack Black som en överviktig panda vars dröm är att lära sig Kung Fu.

Fri från nutida popkulturreferenser och med en återhållen Jack Black (även om vi kan finna nöja i en Jack ”Tenecious D” Black också) visar sig denna film vara en av årets stora överraskningar. Det är nu förtiden en regel än undantag att de datoranimerade filmerna är fantastiskt välgjorda, och Kung Fu Panda befästar regeln ännu mera.

#12: Gone Baby Gone. Ben Affleck visar med sin stora regidebut att han hamnat på fel sida av kameran. Gone Baby Gone, en filmatisering av en roman av Dennis Lehane, är en alldeles strålande film fylld till brädden av stämning. Med strålande dialog och fläckfri rollbesättning.

Clintans Mystic River satte ribban för Dennis Lehane-filmatiseringar. Gone Baby Gone klarade hoppet utan problem med samma dos av stämning och nu väntar vi bara på Martin Scorseses Lehane-failmatisering; Shutter Island (Patient 67).

#11: Låt den rätte komma in. En av våra bäste regissörer Tomas Alfredson filmatiserar den lågmälda vampyrhistorien som utspelar sig i Sveriges snötäckta 80-tal. Vitt och blodigt, bra och snyggt.

#10: Forgetting Sarah Marshall. Jason Segel, som i början av sin karriär syntes i serien Freaks & Geeks, har skrivit, och spelar huvudrollen, denna komedi om en man som desperat försöker glömma sitt ex. Forgetting Sarah Marshall, eller Dumpad som den heter på svenska, är det bästa som Judd Apatow-gänget levererat under 2008 och vi ser verkligen fram emot nästa film med Jason Segel som avsändare.

#9: Burn After Reading. Det var mycket snack om hur bröderna Coen skulle följa upp Oscarssuccén med No Country For Old Men. Många var oroliga för en komedi i klass med The Ladykillers, dvs kanske inte helt underbar, men det visade sig istället bli i klass med The Big Lebowski.

Burn After Reading är filmskapande på det högsta planet. Det märks att Coens har full koll på vad de vill få fram med klippning, karaktärer, stämning och manus. Det är ett fantastiskt hantverk och fniss rakt igenom.

Kan det verkligen gå fel när en av de roligaste scenerna i filmen innehåller George Clooney och en knullkudde? Nej, jag tror inte det.

#8: Cloverfield. Mycket av förhandssnacket kring Cloverfield handlade om dess pr-kampanj. Ganska tidigt ”läcktes” det ut och visades material enbart titulerat som ”01-18-08″. Snickesnacket drog igång och det ryktades om en monsterfilm. Ledtråd efter ledtråd kom ut och tillslut var Cloverfield här.

Vad fick vi då? Jo vi fick en helt briljant monsterfilm från ett nytt perspektiv. Den är fräsch, spännande, gripande och oförutsägbar. Det känns skönt med en makalös monsterrulle där du själv kan få fundera lite kring vart monstret kom ifrån och vad som hände sedan istället för att få allting förklarat för dig. Det är inget snack om att Cloverfield är en av förra årets tio bästa filmer.

#7: Lars and the Real Girl. Ryan Gosling fick sitt stora genombrott som knarkande lärare: Här går han snäppet längre i sitt fullkomliga porträtt av en tyngd ung man som gifter sig med Bianca – en uppblåsbar sexdocka beställd på nätet.

Craig Gillespie levererar den roligaste men samtidigt mest rörande filmen som släppts i år, du skrattar och snyftar samtidigt! Ryan Gosling, Emelie Mortimer, Patricia Clarkson bidrar till nyanserna och lämnar efter sig ett gäng varma och mänskliga karaktärer som vi alla kan relatera till.

#6: Juno. Independent filmen Juno regerade över varenda filmfestival kändes det som. Det var debuten för Diablo Cody och hon klämde ihop ett manus som var jordnära men med skruvad dialog. För ingen pratar på det sätter som Juno gör. Utom möjligtvis Diablo själv då.

Med ena foten i misär och den andra i ironi omfamnas du av en skön känsla av att livet är jättehärligt och du vill inte att filmen ska ta slut. Här är beviset på att det fortfarande går att vara nyskapande även om historien i grund och botten har setts förut.

#5: Into the Wild. Det verkar som om Sean Penn ger sig in bakom kameran och sätter sig i regissörsstolen ungefär var 5:e år. Hans fjärde film handlar om den färske studenten Chris McCandless som väljer att ge sig ut i vildmarken. Det som inte härdar, dödar kan man kanske säga.

Penn varvar otroligt foto med vacker musik från Eddie Vedder i denna naturromantiska film om en ung man som vänder civilisationen ryggen. Det är sorgligt, det är vackert.

#4: There Will Be Blood. Paul Thomas Anderson lyckades inte bara skapa en film med makalöst karaktärskådespel från Daniel Day-Lewis, otroligt foto från Robert Elswit och stämningshöjande musik från Radioheads Jonny Greenwood.

Nej, han lyckades också skapa en nutida populärkulturreplik med ”I drink your milkshake”. Har du inte sett filmen så forstår du nog ingenting, men då har du ju en ypperlig chans att se den. Typ nu. Nu!

#3: The Dark Knight. Det var en del snack om hur Christopher Nolan skulle kunna överträffa den första Batman-rullen han gjorde, Batman Begins, och en hel del snack om hans val till att spela The Joker: Heath Ledger. Heath Ledger gick tyvärr och dog allt för tidigit i sitt liv och mer buzz kring The Dark Knight sattes igång. De största farhågorna var att filmen skulle få sig en fadd smak efter Heaths död.

Men resultatet var långt ifrån fadd.

Bloggywood käre Ulf recenserade filmen här och var eld och lågor. Med rätta. Han avslutar sin recension genom att citera sin egen Twitter där han gjorde en liten ekvation: ambition x excellent tone x lots of inventive plot points x only a few mediocre ones x heath. Vad blir det? Det blir betyg 6 av 6.

#2: No Country For Old Men. Bröderna Coens film är blodig och lågmäld. Till en början är våldet väldigt grafiskt men ju längre filmen går desto mer utspelar sig våldet utanför bild. Det är inget frosseri i våldsporr, som i många andra filmer är ganska poppis. Det behövs inte i denna film. Efter att ha sett den första delen av filmen så vet vi vad som är på väg att hända, vi har redan sett det, vi behöver inte se det igen.

Det kan vi tacka bröderna Coen för. Lågmäld var ett annat ord. Tempot är långsamt men det finns en ständig närvaro av krypande spänning och den har dina nerver i helspänn.

Javier Bardem spelar Anton Cigurh, en man utan humor och som håller vad han lovar, vilket vi får lära oss. Anton är bland det läskigaste du kan se på film, och Javier är helt otrolig i rollen. No Country For Old Men är inte bara 2008 års näst-bästa film; det är en framtida klassiker.

#1: Wall-E. Så 2008 års bästa film är Wall-E. Pixar och regissören Andrew Stanton har i dessa tider, med MTV-klipp, skakig kamera och allt där till, skapat en film som till stor del inte innehåller dialog. Och sällan har man fastnat så för en karaktär som Wall-E och en film som denna.

Pixar har nästan överträffat sig varje gång de skapat en ny film och Wall-E är det bästa som någonsin kommit från detta företag. Roboten Wall-E visar upp ett känsloregister som många skådespelare bara skulle kunna önska att de hade och sällan har rymden varit så vacker som den är här.

Den är vacker, välgjord och den låter som inget annat. Eller. Visst känner du igen ljuden: Wall-E har samma uppstartsljud som datorerna som kommer från det där Cupertino-företaget och städroboten M.O. (en personlig favorit) låter som en rakapparat. Men ljuddesignern Ben Burtt känns given för en nominering och en vinst i årets Oscarsgala.

Nå. Ser ni alla framtida filmmakare? Det är här som skåpet ska stå. Wall-E har visat oss det.

Så då var det klart. 2008 års bästa filmer enligt Bloggywood ser ni ovan. Håller ni med?

Vilka filmer tycker du vi har missat och vilka  av våra val är helt uppåt väggarna galna? Tyck till bland kommentarerna!

43 reaktion på “De 30 bästa filmerna 2008

  1. WHAT! Horton, allvarligt!!! Jag var maskinist på denna film och det var föräldrar med barn som gick ut innan filmen var slut. Plotten börjar efter en kvart och elefanten är otroligt dum!

  2. De andra filmerna går att diskutera om deras plats.
    Såg dock att Meta critic och rotten tomatoes så ligger den hyfsat bra till. Har dock för mig att Ebert gav den en negativ recension, även om mitt hat till den är enorm!

  3. Joakim: Synd för barnen att föräldrarna inte har bättre smak. ;-) Men att dömma en film på att en karaktär är dum är som att säga att No Country var dålig för att Anton Chigurh var elak.

  4. Pingback: 2008 års bästa filmer enligt mig — blog2.0 - per åström

  5. Jag kan tycka att I?m a Cyborg But That?s OK förtjänade att minst hamna bland topp 10. Ett annat frågetecken var Cloverfield. Plats #8? Det var nog inte riktigt väl förtjänt. Annars tycker jag ni har prickat in de 30 filmer jag kommer minnas från 2008!

  6. Jag skulle säga att ett flertal av dessa filmer skulle hamna på min ”största besvikelse 2008″-lista, så det förvånar mig att de är med här, bl.a. Horton, Burn After Reading, Before the Devil Knows Your Dead.

    Sist men inte minst Mamma Mia som visst är 70-talsinspirerad med på ett sätt som är helt utan glimten i ögat. Utan de fullständigt katastrofalt dåliga, så pass dåliga på att sjunga och dansa att det faktiskt passerar golvet på töntskalan så det faktiskt blir underhållande, så hade filmen varit fullständigt bortkastad.

    F.ö. anser jag att WALL-E är kraftigt överskattad, snygg javisst men den saknar egentlig handling annat än ett enda enormt drypande miljömeddelande…

  7. Jag är i alla fall riktigt glad att Into The Wild och Lars and the Real Girl placerade sig topp 10. ?rets två bästa filmer enligt mig!

  8. Bra lista – saknar dock In Bruges som jag nästan tycker är årets film. Sen tycker jag nog Iron Man förtjänar en plats på en topp30 lista. Men man kan inte få allt :)

  9. Vart är [REC]? var det första jag kom att tänka på när jag såg Cloverfield på plats 8a(oförtjänt enligt min mening). Började tänka efter och kom fram till att den var under 2007 och konstaterade att den inte var med där heller… Besvikelse!! :P

    Stabil lista måste jag säga! Det är de filmerna man kunde tänka sig skulle vara där. finns väl en del filmer som saknas, kan dock inte komma på ngn på rak arm som jag tycker fattas. Annars är det väl eventuell placering av filmerna som kan diskuteras.

    Till Mamma Mia som jag såg en del dissat:
    Det är en tvättäkta tantfilm! Missförstå mig rätt när jag menar tantfilm, för det är precis en sådan humor som min mamma moster faster och farmor och mormor tycker om. Jag såg verkligen framför mig hur mamma skulle kunna/vilja hoppa med sina väninnor i sängen som Streep gjorde.
    Och ska jag vara helt ärlig så är det en sån film som den yngre publiken verkligen verkligen Inte Vill tycka om, hur skulle det se ut? ;D

  10. Men hur räknar ni ?RET I’m a cyborg kom ju tex 2006 varför är den med på listan över 2008 års bästa filmer?

  11. snälla, en barnfilm som 1:a plats? Resten har jag ingen kritik på, men disneyfilmer kan du väl lämna åt disneydags?

  12. Som sagt så tycker jag att Vicky Cristina Barcelona ska vara med. Tänk att samma man som spelar 2008 års största psycho ( i No country for old men) gör en minst lika bra spansk loverboy. Javier for president!

    Och så tycker jag att alla ska se Rachel getting married.

  13. micke-: kriteriet har varit SVENSK biopremiär.

    niklas: Lustigt, av de jag har pratat med så var det fler vuxna än barn som gillade Wall-E.

  14. niklas > Animerat är inte lika med barnfilm. Så enkelt är det inte. Wall-E är en fantastisk film för alla generationer och förmodligen den film vi på Bloggywood var mest överens om. Annars var det en hård kamp om att få in ”sin” film ;)

    Tror vi alla känner att vi kan stå för denna lista (förutom att jag avkyr Lars and the Real Girl, men verkar vara ensam om det).

  15. Juno pratar som alla andra kapitalist kommersiellhatande indie-fjantar. Sjukt överskattad pretto-rulle.

    Ohh, Hon gillar Gore och Dario Argento… WoooooW

  16. Facit:

    10) Juno
    9) The Assassination of Jesse James…
    8) The Savages
    7) The Darjeeling Limited
    6) Funny Games US
    5) Margot At The Wedding
    4) Secret Sunshine
    3) Water Lilies
    2) No Country For Old Men
    1) There Will Be Blood

  17. Pingback: Vart finns det bra filmtips? | KLIINT!

  18. Tycker ni fått med många bra filmer.
    ?rets film för mig skulle lätt bli Into the Wild då den berörde mig så
    otroligt mycket!
    Filmer jag tycker ni missat att ta med är tex:
    The Darjeeling Limited
    Im not there
    Fjärilen i glaskupan
    De ofrivilliga

    Bra jobbat annars! :)

  19. Juno var förra årets bästa film,tätt följd av Mamma Mia.Wall:E var kass,Kung Fu Panda var snäppet bättre.Jag hoppas innerligt att Brad Pitt inte släpps lös under 2009,då kanske en film blir bra någon gång.Pitten med ett ord?:?verskattad.

  20. Pingback: De 30 bästa filmerna 2007, del 3 av 3 på Bloggywood

  21. wal-E ÄR DEN SÄMSTA FILMEN SOM NÅGONSIN GJORTS!!!!! JAG HÄMTADE DEN PÅ INTERNETT, OM JAG HADE SETT DEN PÅ BIO HADE JAG VELAT HA PENGARNA TILLBAX SÅ MYCKE SÖG DEN!!!!

  22. Riktigt bra lista, håller inte riktigt med om ordningen bara :) Men Allvarligt, HUR kan man utesluta In Bruges??? Helt fantastiskt bra film, grymt rolig, bra action och i övrigt en grym film rakt igenom! jag älskade den!

  23. Saknar The Visitor, en helt ljuvlig film, och Mellan väggarna.
    Håller med dem som tycker Wall-E var överskattad, jag somnade och min man var skitarg för att jag tvingat med honom att se den på bio.
    Cloverfield fick mig att bli yr och jag snubblade ut ur biosalongen, helkass film.

  24. Själv tycker jag att Twilight var tvungen att hamna på listan men jag är ganska glad att Into the wild blev med, men den borde vara på första plats iaf. Hur som helst så berörde den mig djupt inuti

  25. Pingback: Rösta fram årets filmer 2009! | Edvinssons blogg

  26. Twilightfilmerna var så otroligt kassa och överskattade. Dom riktar sig iofs först och främst till tjejer i 13-14-årsåldern, men jag menar manuset är kasst, regin är kass, och skådespelarna är under all kritik… Pinsamt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>