Recension: The Curious Case of Benjamin Button

Vafalls? Har David Fincher blivit slapp och slö? Först går det 5 år mellan två filmer och nu bara 1½, betyder det att vi har ett hafsverk framför oss? Hah, jag skojar runt med er bara, naturligtvis behöver vi inte oroa oss för det.

The Curious Case of Benjamin Button, eller Benjamin Buttons otroliga liv, som är den inte helt opassande svenska titeln, baseras på en novell av F. Scott Fitzgerald och behandlar en man som föds som gammal och bara blir yngre med åren.

Och mycket mer än så är det väl inte till själva plotten.

Det känns mycket enklare, rakare, än någon av Finchers tidigare filmer, inklusive häftiga popcornrullen Panic Room, och även om jag hört den beskrivas som en mörkare, mognare, Forrest Gump saknas det äventyr och sidospår för att göra jämförelsen korrekt. Man skulle i det här läget kunna vara rädd för att historien inte går att rulla ut i nästan tre timmar utan att det blir långrandigt och rövont. Man skulle då göra ett misstag.

Det är inte helt lätt att förklara, heller (fast om det vore skulle väl varenda filmmakare vara en tempots mästare och det är dom ju inte). Där Zodiac bröt konstens alla regler gällande uppbyggnad och utveckling och ändå lyckades kännas bara hälften så lång som den var, är Benjamin Button än mer klassiskt byggd långfilm, och den känns som en lång film, utan att någonsin kännas för lång. Det är ett gediget hantverk utfört av en man med fingertoppskänsla.

Och som vanligt när det gäller Fincher, sträcker sig fingertopparna längre än till tekniken, dom rör vid skådespelarna också och jag menar absolut inte på ett vis som kan leda till anklagelser om sexuella trakasserier. Nej, istället leder han sina skådespelare till storhet. Brad Pitts gestaltning av Benjamin ligger närmare David Mills än Tyler Durden, men är en mycket mer återhållsam typ av karaktär. Jag antar att både han och dom andra, främst Cate Blanchetts (och hon är verkligen underbar, mer så än jag kan beskriva här) Daisy, den kvinnliga huvudrollen och filmens andra stora karaktär, i allra högsta grad är barn av sin tid och det kanske mer än något annat gör berättelsens fantasifulla upplägg trovärdigt.

Jag borde ägna tid åt att hylla Eric Roths manus, för det är ett fantastiskt manus, eller Claudio Mirandas foto, för det är obeskrivligt vackert, fast mer än något annat står filmen som ett bevis för Finchers attityder, var han kommer ifrån, hans kärlek. Det är klassisk Hollywood när den är som bäst, ett romantiskt episkt drama (och jag vågar använda ordet episk, för den spänner sig över en livstid), gripande och givande, och det är en logisk utveckling för honom som filmskapare generellt och från Zodiac. Det är ingen seriemördarfilm men döden är ändå ständigt närvarande, den här gången i den naturliga döden, och livet ännu mer så.

Betyg 6 av 6

8 reaktion på “Recension: The Curious Case of Benjamin Button

  1. Duktigt skriver, håller med totalt.
    Blev väldigt förvånad när jag, i efterhand, hörde att filmen var så lång. Filmen hade slukat både mig och mitt tidsperspektiv.

  2. Pingback: TCCOBB’s Oscarspush för specialeffekter på Bloggywood

  3. Pingback: Recension: Benjamin Buttons Otroliga Liv - tagning två på Bloggywood

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>