Recension: 13 Tzameti

En svartvit fransk thriller och prisvinnare på Sundance och Venice Film Festival dessutom. 13 Tzameti är egentligen en sådan typisk film som jag aldrig skulle få för mig att se. Jag har matats med ett förakt för elitism med modersmjölken och än så länge har min inställning gällande allt elitiskt fungerat förvånansvärt väl. 13 Tzameti var farligt nära att bevisa min tes då den börjar väldigt prövande. Faktum är att jag stänger av tre eller fyra gånger innan jag lyckas uppbåda tillräcklig vilja att sitta mer än tio minuter framför filmen. Jag irriterar mig på skådespeleriet, de ryckiga replikerna, det omotiverade musikvalet och även den oförklarliga avsaknaden av färger. Det är för franskt, för auteurirert.

När eftertexterna rullar förbi mina ögon mår jag i princip illa. Det här är en av de starkaste filmerna jag sett på år och dagar. Vet inte om jag ger regissören Gèla Babluani för mycket cred, men jag tror nästan att den knackliga inledningen är väl genomtänkt och planerad. Det gäller att sätta tittaren i ett känsloläge som öppnar för en gigantisk uppskruvning av atmosfären. Och 13 Tzameti är en ansatsuken rakt i solar plexus.

Ni har säkert redan lagt ett öga på trailern, om jag säger att filmen är tio gånger så intensiv så är det möjligt att jag kommer med en underdrift. Det är detaljrikedomen som gör det. Den hysteriska konferencierns spruckna röst, svettfläckarna, en skildring av torra munnar så fantastisk att jag blir törstig och framför allt berättelsen om den totala nedbrytningen av en människas psyke.

Det oroar mig att en amerikansk remake är på gång. Jag vet inte om filmen kommer att fungera med kända skådespelare i rollerna. Den franska versionen lyckas med sin, i stort sett okända, ensemble konstant överraska och utmana. Och det är i småskaligheten som den lyckas vara så fruktansvärt stark. Man kan med lite hopp i hjärtat hålla tummarna för att Gèla Babluani ska våga sig på en bokstavtrogen remake. Annars är rekommendationen den att man ska se 13 Tzameti innan man ger sig på amerikanska motsvarigheten 13.

Elitföraktet kan slänga sig i väggen om lite franskt snobberi kan lyckas uppbringa sådana här kulturjuveler.

Betyg 5 av 6

4 reaktion på “Recension: 13 Tzameti

  1. Pingback: 13 Tzameti, en ansatsuken i magen | Se till vänster, där går en arab

  2. Min ”stil”, om vi ska kalla det så, har varit att undvika spoilers och mer skriva en recension runt filmen/spelet/boken eller vad det må vara.

    Hade varit riktigt kul att veta om du Pelle, och alla andra läsare, föredrar en mer klassisk recension där man faktiskt berättar lite av handlingen, återger några scener? Eller om det är bättre att försöka smyga runt dessa element och mer gå in på känsloregistret?

    Annars var jag pigg på att slå upp ett ord i wikipedia och att hitta på ett till som inte ens finns för att ironisera. Bara för att jag lärt mig att elitism är fel betyder ju inte att jag har rätt :)

  3. En snabb liten handling hade kanske för den oinvigde varit nyttig. Personligen så vet jag vad 13 tzameti handlar om, och då tyckte jag din recension var utmärkt.

Lämna ett svar till Daniel Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>