Recension #2: Benjamin Buttons Otroliga Liv

??Ska den här vara nominerad till 13 Oscar!? Vilken djävla skitfilm!??

Citatet ovan är av en 14-15-åring efter att ha sett Benjamin Buttons otroliga liv.
Jag förstår hans åsikt.

Själv vill jag summera min upplevelse i ett ord, ett engelskt ord ? Profound.
Direktöversatt till svenska blir det djup eller innerlig, vilket jag inte riktigt tycker gör den rättvisa. Med Profound vill jag säga att det här var en film som skakade om mig i mina grundvalar. En som fick mig lida och le, skratta och gråta – den andra filmen i mitt liv som fått mig att gråta.

Jag grät hela vägen hem faktiskt. Och hemma när jag smög in för att ge min sovande son en puss. Och när jag låg och pratade med min fru om filmen i sängen. Nästan nu också, när jag skriver min recension.

Benjamin Buttons otroliga liv är nämligen en film med så många lager, så många nivåer. Den ger ett unikt perspektiv på hur det är att åldras men handlar lika mycket om hur lätt vi slösar vår ungdom, samtidigt som vi vet att det hör ungdomen till att slösa den.

Jag tycker också filmen är ett inlägg i debatten om hur vi vill bli gamla och hur vi vill dö. Hur vi ska vårda våra gamla och hur otroligt smärtsamt det är för dem som blir kvar att se sina nära och kära vittra bort av demens.

Det är också en film om att fånga dagen och att alltid försöka fokusera på det som är viktigt i livet ? inte slösa tid på sånt som bara är slöseri med tid eller som upprör dig. Att resa, att upptäcka, att leva och framför allt att älska. ?lska dem du älskar ännu mer och alltid, alltid, stå vid deras sida.

För, eftersom du aldrig vet vad som väntar så är det heller aldrig för sent att börja om.

Det här är helt enkelt en av de bästa filmer jag någonsin sett. Fotot är förtrollande, skådespeleriet är superbt, jag har aldrig förr varit med om en film där ALLA känns helt perfekta i sina roller. Regin har såklart gjort sitt till, David Finchers fingertoppskänsla som Fredrik beskrivit så väl.

Det här är en film som du måste se ? och råkar du vara 14-15 eller yngre så gå och se den med mamma och/eller pappa. Då, och först då, kommer du kanske att kunna förstå filmen. Om inte annat kommer ni ha något att prata om. Länge.

Betyg 6 av 6

Reds.anm. Läs även Fredriks recension av Benjamin Buttons otroliga liv.

6 reaktion på “Recension #2: Benjamin Buttons Otroliga Liv

  1. Bakom oss när vi såg filmen, dagen efter premiären, satt det några yngre tjejer. Säkert runt den ålder du skriver ovan. I början av filmen viskades det en hel del. ”Vem är det?” Var är dom nu?” Osv. Det sprangs även en del på toaletten. Detta går åt h-vete tänkte jag.
    Efter ett tag lugnade dom ner sig och när eftertexten började rullade så sade en av tjejerna ”Shit, vad bra den var” och dom andra höll med henne.
    Så även den yngre generationen kan uppskatta ett filmiskt mästerverk :)

  2. Patrik: Naturligtvis finns det ”yngre” människor som kan uppskatta den också. Min tes är bara att de kanske inte uppskattar den på riktigt alla nivåer.
    Kan ju också vara för att en sån här film mycket mer tilltalar (unga) tjejer än killar.
    Vad tyckte du själv då?

  3. OMG! Vad har du för smak? skratta gråta le??
    Jo iofs jag grät lite efer ha genomlidigt denna skitfilm.
    Lika bra som Stephen Segals ”Against the dark” :)
    Det fanns ju ingen handling i skräpet.
    Han föddes såg ut som ett freak, levde sedan sitt tråkiga liv, och blev sedan ett spädbarn innan han dog. Om det nu skulle stämma så skulle han väl blivit född fullvuxen? Men icke då.
    Du grät hela vägen hem? ?t vadå? Jamen snälla du det fanns ju inget att grina över!
    Nej denna film är en vederstyggelse och hamnar på samma bål som Stephen Segals 10 senaste filmer!

  4. hb1337: Jag har väldigt god smak! Du också, uppenbarligen. Däremot råkar väl vår smak skilja sig åt, vilket får mig att konstatera att vi förmodligen har HELT olika utgångsperspektiv.
    Det roar mig annars att du tycker att en film om något så totalt orealistiskt som en man som åldras bakåt gör ”fel” som inte föds som fullvuxen. Det är humor!
    Vad jag grät över var mina tankar som drogs åt att jag haft vänner som dött och att jag, ju äldre jag blir, allt oftare kommer att konfronteras med döden. Det fick mig också att gråta över hur smärtsamt det kan vara för alla som måste se sina nära och kära vittra bort av demens – som jag också skrev i recensionen.
    Det var mer som framkallade tårar men, med tanke på vår motsatta ungångspunkt är det nog ingen idé att jag berättar det – eller hur?
    Ha det bra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>