Scener vi minns: Attica från Dog Day Afternoon

”Kiss me, kiss me. When I get fucked, I’d like to get kissed”.

Det finns mycket som är bra med ”Dog Day Afternoon”. Ovan replik, som även hörs i scenen vi minns, är bara en av dem. Att John Cazale medverkar som Sal och Al Pacino, i sin fantastiska period av sin karriär, spelar huvudrollen som Sonny är två andra. Sist men inte minst serverar regissören Sidney Lumet en fantastisk känsla och stämning. Kanske är det avsaknaden av musik som gör känslan näst intill dokumentär? Förrutom den inledande låten med Elton John i titeltexterna så används ingen annan musik i ”Dog Day Afternoon”.

Men ”Kiss me”-repliken är så klart inte den replik som blivit mest känd från filmen. Det är så klart Al Pacinos ”Attica! Attica!” som tar platsen som den mest minnesvärda. Från en film fylld med minnesvärda scener, repliker och skådespelarinsatser.

Filmen är baserad på en riktig händelse kring ett bankrån som går snett. Sonny försöker skaffa pengar så att hans älskare ska kunna genomgå ett könsbyte. Planen är att råna en bank i Brooklyn; det går åt pipan och en gisslansituation uppstår.

Trivia: De riktiga händelserna som filmen baseras på är kring bBankrånaren John Wojtowicz. Han påstods ha sett ”Gudfadern” strax innan den ödesdigra dagen. En film som både Al Pacino och John Cazale medverkar i.

Recension: Transformers: De besegrades hämnd

transformers
Med sina 2 timmar och 30 minuter av konstant transformerande, klink och ultra-snabba fightingscener med utomjordingssrobotar är Transformers: De besegrades hämnd det ultimata verktyget att visa vad hemmabion går för. Men lever den upp till sig själv?

Denna gång ska vår hjälte Sam Witwicky äntligen få ett normalt tonårsliv och börja college. Även om detta för komedi-föräldrarna är så nära jordens undergång man kan komma, finns det mer allvarliga strider runt hörnet. Decepticons har nämligen av flera anledningar inte ännu lämnat jorden; Resten av den förmodligen väldigt snabbt ihopkokade handlingen känns bara som en ursäkt att föra ihop Hasbro-figurerna i strider. Denna gång uteblir både rysningarna av välbehag och de stående hårstråna på slutet. Inte ens Linkin Park lever upp till sig själva. Vad beror detta på?

Ett: kopia. Bay har tagit exakt samma struktur som i Transformers. EXAKT! Klocka filmerna och jämför! Jag skulle tro att det på minuten lika.

Två: filmen har fått en rejäl släng av ”Balthazar-sjukan”, den epidemi som just nu sveper över filmvärlden. Filmens enorma längd till trots finns det inte tid för alla mängder slutsatser som ska dras och följaktligen hoppar vi känguru mellan action-episoderna och spänningen däremellan försvinner. Den nödvändiga informationen och lösningarna kommer lite väl lätt till våra hjältar respektive bovar – om den kommer alls. Har man struntat i luckorna med mening?

Tre: de snygga bilderna till trots blir jag blir immun mot actionscenerna. Det är inte tufft längre – gäääsp! Vi vet att ni kan animera! Vi vet att ni är bra på bildkompositioner! Utveckling tack!

Fyra: 150 minuter av LeBoufs tefatsögon och Fox playboy-poser med plutande läppar gör mig lätt illamående och kärleksscenen mellan Sam och Mikaela skulle strukits. Det kan vara det fånigaste jag sett på länge. En efterföljande bildsekvens på vågor mot en klippa var det enda som saknades. *kvälvningar*.

Bay ska naturligtvis ha en eloge för sitt oslagbara recept av storslagna actionscener i kombination med under bältet-humor. Även om vi har sett det innan så funkar det. Stundtals blir jag helt uppslukad och köper totalt karaktärernas jönseri, även om humorn är mindre frekvent och lite mindre överraskande. Jag skrattar högt flera gånger åt fyndiga lösningar och mini-twistar – även om jag saknar den mängd fiffiga filmreferenser ettan bjöd på.

Jag vill även ge ros till manusförfattarna då filmen trots action och humor med lite goodwill kan göras riktigt djup. (Haha) Dialogen är välskriven och många konflikter är igång, inte minst det härliga familjedramat. (Bortsett från hålen i själva intrigen.)

Trots stencilering av den första filmen är Transformers: de besegrades hämnd underhållande som sig bör. Men när slutstriden kommer har salongens besökare myror där bak istället för nålar. 2 timmar och 30 minuter är för långt för en kopia. Följdaktligen ligger alla hårstrån på min kropp kvar denna gång när Optimus Prime kör sitt avslutningstal.

Betyg 3 av 6

Ps. Synd att den svenska titeln inte är lika fyndig som originalet: Transformers: Revenge of the Fallen.

Trailertips: Goodfellas

Nu har den första trailern till ”Goodfellas” äntligen letat sig ut online. Många är vi som har väntat på Martin Scorseses nästa fullträff som t ex ”Raging Bull”. För min del så levde Scorsese inte riktigt upp till min personliga pepp med ”The King of Comedy”, ”After Hours”, ”Color of Money” och ”The Last temptation of Christ”. Alla bra filmer förstås, men de är inga ”Tjuren från Bronx” eller ”Taxi Driver”. Jag vet inte vad ni säger, men jag blir glad om det minst blir en ”Mean Streets” av denna.

”Goodfellas” handlar om Henry Hill. Under 30 år följs den unge Henry Hills karriär mot den inre kretsen av maffian. Eftersom han är halvirländsk kan han inte nå den riktiga toppen och misstankar börjar riktas mot honom både från polisen och de egna.

Svensk biopremiär är satt till september i år, och Bloggywood har snappat upp ryktet att svordomen ”fuck” yttras var och varannan mening. Joe Pesci ska tydligen stå för minst hälften av dem. Bara det borde väl vara en kvalitetsstämpel?

Intervju med Shane Acker om 9

Bloggywood har peppat en del för den kommande ”9” från regissören Shane Acker. Trailer Addict har plockat upp en intervju med regissören som är lite intressant. Shane Acker ger oss lite insyn i hans tankar om handligen och meningen med filmen och hur arbetet med filmen gått till

”9” har också fått sig en liten minisajt. ”9 experiment” ger dig tillgång till de nio dockornas skapares (The Scientist) laboratorium och en nys om vad som händer innan filmen utspelar sig.

Besök ”9 experiment”

Har du mot förmodan missat den senaste trailern, ta en titt hos Apple. Jag tycker dock den första trailern är snäppet bättre.

Trailertips: Thirst

Ta en titt på trailern till Chan-wook Parks ”Thirst” om en vampyrprästen som blir kär i sin väns fru. Rafflande.

”Thirst” visades under Cannesfestivalen, vann jurypriset och fick Hollywoodproducenternas intresse. Enligt Variety ska en amerikansk remake vara på planeringstadiet. Det är inte första gången en film från Chan-wook Park får remakerykten. DreamWorks har planer på remakes på ”Old Boy” och ”Sympathy for Lady Vengeance”.

Ellen Pages Don’t Stop Believing

Ellen Page är inte vara en fantastisk skådis, hon gillar Journey också och har en förkärlek till hemvideofilmer (jag hittade på allt om Journey och förkärleken till hemvideofilmer, varav det sista t o m kan tolkas på ett… snuskigt sätt).

Men det går ändå inte att förneka att hon, tillsammans med Alia Shawcat och Har Mar Superstar, har gjort en egen version av Journeys ”Don’t Stop Believing”. För du ser den ovan. I vilket syfet den gjordes har jag inte direkt grävt djupare kring.

Härlig hemmavideokvalité och skämskuddevarning, men man kan inte titta bort.

Liam Neeson, A-lagare av rang

A-laget rider igen

För en tid sedan såg jag Taken med min sambo och hans flickvän. Andra gången för mig, första för dom, och jag kunde bara hålla med min vän i något som jag själv lyckats missa, att Liam Neesons närvaro gör filmen till något mer än den har rätt att vara. Även utan honom är Taken en stabil hämnarrulle med skön action, i respektabel hög fart med precis så mycket uppbyggnad som behövs innan våldsamheterna drar igång (vilket vi förstås kan tacka Luc Besson och hans partners för, fransmännen vet hur man gör action), men Neeson ger sin karaktär en tyngd som inte fanns där, och ger därmed hela filmen det där lilla extra.

Det är mycket tack vare det som jag blev riktigt pepp av nyheten om att Neeson är aktuell som Hannibal Smith i kommande filmversionen av 80-talsklassikern The A-Team. Jag har sett fram emot filmen i ganska många år vid det här laget, för A-Team hörde till favoriterna när jag som unghund rattade in TV3 för första gången i mitt fyrkantiga liv, och för att jag är oerhört svag för själva grundkonceptet. Någon eller några är oskyldigt anklagade för något och befinner sig nu på rymmen i jakt på vad som kan rädda dom tillbaka till sitt gamla liv och på vägen tar dom tillfället i akt att hjälpa andra människor. The Incredible Hulk och The Fugitive är två andra utmärkta exempel jag satt fastbunden vid. Att se just den här utformingen av konceptet, A-Team, utfört i modern tid med en regissör som Joe Carnahan. Jag gillar såväl Narc som Smokin’ Aces rejält mycket, och det ger vibbarna av att Carnahan har en stil som passar ett modernt A-Team perfekt.

Nu väntar jag spänt på resten av castingen. Woody Harrelsons namn nämndes någonstans som given för Howling Mad Murdock, det verkar dock mest vara en kvarbliven casting från tiden när John Singleton var knuten till projekten. Inte för att jag har någonting emot det, bra karl. Tidigare castingrykten för rollen som BA Baracus har gällt rätt taniga killar. Jag vill inte höra en tanig kille väsa ”I pity the fool”. Det ska vara en stor, svart, biff, och därmed basta. Den ende utöver lagledaren som är bestämd, är annars Bradley Cooper som Faceman. Bra val, jag gillar honom skarpt, rådiggade hans insats i pinsamt kortlivade Kitchen Confidential, och jag tror han kommer passa skitfint här.

Då kvarstår bara frågan om Liam Neeson kan sätta en stor cigarr mellan tänderna och få ur sig ett ”I love it when a plan comes togheter” på ett trovärdigt sätt. Det känner jag mig förhållandevis säker på att han kan.

Topp 5: Bästa remakes

Topp 5 Remakes

Du är inte helt ute och cyklar om du säger att det de senaste tio åren ”blivit modernt” med remakes. Det är praktiskt med remakes tycker filmbolagen. Grundmaterialet finns där och har testats. Oftast finns det en ”inbyggd publik” som redan känner till materialet, vilket gör det ännu bekvämare för filmbolagen.

Nu behöver inte remakes vara av ondo. Originalfilmen kommer alltid att finnas där ute och tar inte skada. I vissa fall kan en remake lysa nytt ljus på en film som fallit i glömska. Suger remaken kan man alltid gå tillbaka till originalet.

Sedan finns det de remakes som är bättre än originalfilmen, för det händer verkligen. Här är de fem bästa.

Läs mer

En femte Indiana är på gång enligt Shia

Indiana Jones

Man kan debattera kvalitén över den fjärde filmen i Indiana Jones-serien hela natten lång. Vad som dock är svårt att motdebattera är att ”Indiana Jones och Kristalldödskallens Rike” faktiskt var den film som strax efter ”The Dark Knight” spelade in mest pengar under förra året.

Enkel matematik säger att det finns en del som är sugna på att göra ännu en film i serien, och enligt Shia LaBeouf så är en femte på gång.

Shia till BBC: ”Steven [Spielberg] just said that he cracked the story on it before I left and I think they’re gearing that up.”