Oscars 2010: En delreflektion

Oscars 2010

För andra året någonsin, eller åtminstone sedan svensk TV började sända direkt, har jag haft oturen att inte kunna följa med under sändningen. De här gången till lika delar på grund av jobb som sjukdom, även om sjukdomen ändå gjorde så att jag inte kunde gå till jobbet, och det är en annan historia för en annan blogg, en annan gång. Mer repriser och referat går det dock att ha ordentliga åsikter ändå, och även om jag ännu inte bestämt mig för om jag ska se hela galan i efterhand (jag ska inte ljuga, en dum idé som efterhandskommentering lockar) har jag åtminstone sett inledningen. Och skaffat mig åsikter därefter.

Kort uttryckt skulle man väl kunna säga som så, att helt lyckat var det inte.

Längre utlagt, lägger jag till att det började bra. Jag älskar Neil Patrick Harris och det är svårt att gå fel med honom på sång och dans. Om han hade fått leda hela galan, vilket är vad vi i branschen skulle kalla En Bra Idé™, hade jag garanterat på ett eller annat vis tagit mig igenom hela händelsen för att inte missa ett enda upptåg.

Steve Martin är nu en av mina favoritvärdar från tidigare insats, och jag älskar Alec Baldwin i 30 Rock, så kan enkelt se hur den här duon på papperet lät som värsta bästa grejen (även om kombon Baldwin och Tina Fey, som jag har hört från första början var på förslag, lät som… en mycket värre, bättre, grej). Det i mina ögon stora problemet – ett avsevärt större problem än att humorn ofta kändes lika gammal som värdparet (inte en hundraprocentig sanning, dock, för Steve Martin kan fortfarande kläcka ur sig rätt vassa grejer) – var att tvåsamheten inte utnyttjades. Skämten, inklusive de som kastas mellan Martin och Baldwin, var av sådan art att de utan vidare (eller med väldigt liten modifikation) hade kunnat levereras av en ensam person.

Som till exempel Neil Patrick Harris. Hej, han hade inte gjort materialet bättre, men definitivt mer sevärt.

Överhuvudtaget kändes valet av två dylika herrar för gammalt och gubbigt och inte speciellt 2010. Jag gillar nytänkande, Hugh Jackman förra året var ett sådant, och det där med två värdar kunde ha blivit en välbehövligt frisk fläkt. Under aktuellt utförandet blev det bara mossigt. Väldigt, väldigt synd.

En annan sak är, att jag tippade rätt på Sandra Bullocks vinst. Jag hörde många förvånade utrop både i min bekantskapskrets och utanför, vilket är vad som förvånar mig, oavsett aktrisens insats. Med tanke på vad för slags film The Blind Side (som jag inte sett) är, för det är det slaget av film juryn brukar premiera.

En sista sak är, att även om jag inte heller sett The Hurt Locker ännu, gläder det mig att Kathryn Bigelow fick plocka hem regigubben. För jag gillar hennes tidigare verk skarpt, hon förtjänar uppskattningen, och det merarbete som Oscarn förhoppningsvis innebär.

Och det tog alltså 82 oscarsceremonier innan bästa regi gick till en kvinnlig regissör? Skamligt på mer än ett plan.

4 reaktion på “Oscars 2010: En delreflektion

  1. Intressant frågeställning angående bästa regi till en kvinnlig regissör. Tittar man historiskt sett på andra nominerade filmer så anser jag med mina sviktande filmkunskaper att endast en nominerad film med kvinnlig regissör har varit nära förstaplatsen, nämligen The Piano av Jane Campion. Tyvärr var det ett tufft år och Schindler’s List var även den värd priset.

    Möjligtvis är det så att källan till ”problemet” ligger längre ner i näringskedjan på så vis att mindre antal kvinnliga regissörer får förtroende och på så vis minskar chanserna till vinsten.

    Vilka filmer med kvinnliga regissörer anser du borde ha vunnit under årens gång?

    ********

    På övriga plan så har jag väldigt svårt att se hur The Hurt Locker kunde plocka så många priser och nomineringar. Ingen film som föll mig i smaken.

  2. Knepig fråga, för så bra koll har jag inte själv på kvinnliga regissörer. I alla fall inte nu efter ett par dagars hård förkylning. Lynn Ramsay hoppar ut, hennes mästerliga Ratcatcher borde ha gett minst nominering i en rättvis värld, och i övrigt får jag hoppas andra kommentatörer kan komma med bra namn och filmer.

    Annars är det just källan till problemet (och det är ett problem, inga hartassar behövs) jag tänker på, hänvisar till med inläggets fyra sista ord. Skamligt att det tog 82, än mer skamligt att fler inte ens haft en chans. Jag läste nyss att genom åren har endast fyra kvinnliga regissörer blivit nominerade för bästa regi. Fyra? Vad fan är det om? För få kvinnor får chansen, och av dessa är det för få som uppmärksammas, och det är stentrist enformigt.

  3. I mina ögon så känns det som att det måste ha varit ett väldigt svagt filmår iochmed att The Hurt Locker vann, tyckte den filmen var sisådär, inget mer.

  4. Pingback: Propagandafilm belönad: Sex Oscar gick till The Hurt Locker | Internationalens ledarblogg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>