Recension: The Incredible Hulk

Alla årgångar av Hulk som getts ut i Sverige. Det är vad jag har i bokhyllor och flyttkartonger hemma. En herrans massa andra superhjältetidningar också, men det lämnar vi därhän för ögonblicket. Så, som du kanske förstår ? jag är inte bara ombord på nördtåget redan innan avgång. Det är jag som kör, skyfflar kol och stansar biljetter.

Därför är det med stor glädje jag kan säga ? ?ntligen! En superhjälte-film som de har fått till! Inget tjafs och inget trams bara bra och varierat tempo, grymma actionsekvenser och högeligen kompetent skådespeleri. Ingen flirt med slapstick-komedi heller, á la senaste Spindelmannen-filmen, ingen onödig sexscen och ingen nonsensdialog.
Bara ett tungt monster till film som driver framåt, ständigt framåt.

Visst, datoranimationerna är inte så bra som man skulle önska men å andra sidan finns det ju inget sätt att få monster att se realistiska ut. Och när det kommer till slutstriden, då har man sen länge slutat bry sig om så´na petitesser.

Det som ytterligare förgyller den här filmatiseringen av Hulk är alla väldigt snyggt instoppade referenser till serietidningen och framför allt TV-serien, en TV-serie som jag i och för sig aldrig riktigt gillade, men det är ändå kul att se Bill Bixby och Lou Ferrigno dyka upp, det är på något sätt mysigt att höra signaturmelodin och att de dessutom inspirerats av både bildspråk och scenografi från då. Det visar ett stort hjärta och en stor passion, något som är väldigt viktigt i dessa sammanhang.

Den som kan sin Hulk kommer också småle när Leonard Samson (spoiler!)
flimrar förbi. Eller varför inte glädjas åt att en annan vetenskapsmans (?NNU större spoiler!) panna visar tecken på att börja växa? För er som inte har en aning om vad jag pratar om ? ta det bara lugnt. Det kommer att förklaras i en eller ett par uppföljare som jag hoppas kommer.

Så här är det ? betyget alltså, som bara kan bli högt. I alla fall om du gillar den här typen av filmer. Fast om du inte gillar den här typen av filmer så tror jag knappast du ens läser den här recensionen.

Det är bra det. Låt oss nördar få ha vårt för oss själva. Annars krossar vi dig, ynka människa!

Betyg 5 av 6

DVD-recension: 4 månader, 3 veckor & 2 dagar

Det är något du måste förstå.
Det gör ont, fruktansvärt ont, att se 4 månader, 3 veckor & 2 dagar.
Ont hela vägen in i själens märg.
I slutändan är det nästan outhärdligt.

Att filmen utspelar sig där och när den gör har egentligen ingen betydelse, eftersom det här lika gärna kan hända idag, därför tänker jag inte säga mer om det ? annat än att det för min del skapade ett visst mått av förvirring i början. Men när saker och ting väl börjar hända, på sitt lågmält olycksbådande sätt, och när huvudpersonernas desperation växer utom kontroll, då är man ohjälpligt fast.

Att skådespeleriet inte är av denna världen gör naturligtvis sitt till, att regin är ofattbart bra likaså och att själva historien är så vidrig, faktiskt. Dock tycker jag att fotot lämnar lite i övrigt att önska. För att vara en film som närmar sig ett nästan dokumentärt format så tycker jag man kunde ha gjort mer med komposition och närbilder.

I och för sig innehåller filmen den mest hjärtskärande närbild jag sett i hela mitt liv.
En som gjorde att jag fann mig vilja vrålande och gråtande bryta ihop men…jag bara satt där. Förstummad. Med ett inferno rasande i mitt huvud.

Här serveras också den förmodligen vidrigaste tallrik mat som någonsin ställts fram i en film, med tanke på vad de två kvinnorna precis gått igenom.

Fy fan. Det är ingen rolig historia det här som du kanske förstår, snarare en studie i att hur djävligt allting än är så finns det alltid någon som drar nytta av det för egen vinnings skull.

Det är heller ingen slump att det strösslats priser över 4 månader, 3 veckor & 2 dagar, men mer än såhär vill jag inte säga om filmen. Ju mindre du vet om händelser och personer desto mer rå och äkta kommer filmen träffa dig.

Se bara till att du stannar kvar till efter eftertexterna, för på DVD:n kommer sen en intervju med filmens manusförfattare och regissör Cristian Mungiu.
Ett samtal som blir som att tala med en terapeut. Det kommer du behöva.

Betyg 5 av 6

DVD-recension: Paranoid Park


?ngestpanikvilsenheträdslavadharjaggjort!?

Det är typiskt van Sant. Långa tagningar av unga människor som går i korridorer. Långsamma inzoomningar mot en person för att fokusera på dennes ansikte.
Mycket slow-motion och allt som oftast en fast kamera som bara står där och observerar.

Det är helt fantastiskt bra. Fotot, ljussättningen, allt. ?ven musiken och…ljudet.
Hela filmen genomsyras av en märklig ljudbild som hela tiden leder mig in i
en människas minnen. Spretiga. Hopblandade. Skrämmande ibland.

Egentligen händer det inte särskilt mycket, egentligen är det ingen som säger särskilt mycket. ?ndå är det så mycket som pågår under ytan. Och visst kan man tycka att även om van Sant kan sitt hantverk så har han ibland en tendens att grotta ner sig i sina långa korridortagningar och drömlika mellanstick. Men det gör inget, inte den här gången.

Det här är en film som kräver att du är beredd på att det går långsamt. Den kräver också att du tänker. Det är ingen upplyftande film, men den är viktig, det mest intressanta är kanske för vem eller vilka den är viktig.

Själv är jag av den uppfattningen att den är mycket mer viktig för alla föräldrar, hellre än deras barn. Till mig sa den nämligen att man aldrig, aldrig, får tappa bort sina barn. Att man, hur jobbigt man än har det i sitt eget liv, aldrig får sluta engagera sig i dem, lära sig om deras intressen och göra saker tillsammans. För annars riskerar man att dom drar iväg till en skejtarpark och råkar ut för något fruktansvärt. Något som de aldrig kan berätta för någon eftersom det inte finns någon som de litar på.

Så se den här filmen, gärna med ditt barn, om du tror att ditt barn är moget nog att hantera djupa frågor. Om inte annat ska du se den själv och sen gå och se någon annan film med ditt barn. Eller något annat ? bara ni gör det tillsammans.

Betyg 5 av 6

Ps. Som DVD-utgåva är den här filmen bedrövlig. Det enda ??extramaterialet?? är en trailer för filmen du precis sett, en trailer som dessutom är totalt missvisande för filmens karaktär. Uselt. Ds.

Recension: Hancock

Hancock har problem. Vilket borde vara uppenbart för alla som sett en trailer för filmen, om inte annat blir hans mest uppenbara problem tydligt inom ett par minuter, mer än så vore synd att säga men å andra sidan föreligger här också ett dilemma. För det som Hancock har problem med blir också ett problem för själva filmen.

Utan att avslöja…ja…nånting egentligen så är det samma problem som jag tycker har blivit allt mer vanligt på sista tiden ? att en films marknadsföring ger fel bild av vad filmen egentligen är för genre, faktiskt.

Låt mig säga såhär: Jag bänkade mig med förväntningen att se Will Smith i en fartfylld komedi om en superhjälte på dekis, i typ Men in black-anda. Det fick jag bara delvis. Delvis för att filmen inte är lika rolig och skruvad som MiB var, delvis för att filmen sen byter spår.

Med andra ord blev jag överraskad, både glatt överraskad och…inte så glatt överraskad. Glatt överraskad för att det spår som filmen tar överrumplade mig. Det var till och med så att jag satt och förväntade mig att filmen skulle ta slut och sen ? Kapow! Från ingenstans kom en riktig…öh, käftasmäll får vi väl säga. Synd bara att den käftasmällen inte förvaltas på ett bättre sätt.

Att jag nu och därför säger att den här filmen känns lite ytlig kanske du tycker är märkligt, eftersom summer-blockbusters sällan är några djupingar. Men lik förbannat får jag intrycket av att det åtminstone är åt det hållet filmen vill, återigen med tanke på spårbytet.

Hade man istället bestämt sig vara att vara antingen mer komiskt ytliga istället för ytligt djupa eller vågat gå djupare från start så hade betyget blivit högre.

Förlåt, jag känner att jag blev lite väl neggig kanske. Filmen är ingen kalkon, vill du ha lite småskön action utan att behöva tänka för mycket (eller inte alls) så ska du helt klart se den. Det ska sägas att Will Smith och Charlize Theron gör sina roller bra och att specialeffekterna är helt okej, men ge mig mer krafter, mer mytologi och lite mer bakgrund tack.
Hm…kanske i uppföljaren?

Ha! Se där! Will Smith håller med mig.

Betyg 3 av 6

Recension: El Orfanato

Det ska sägas ? jag blir egentligen aldrig riktigt rädd. Men däremot lyckas El Orfanato väldigt väl med att få mitt hjärta att börja dunka i bröstet, ungefär i takt med hur jag tror att vår hjältinnas hjärta dunkar, men mer än så är det egentligen aldrig.

Så varför i hela friden delar jag ut ett högt betyg till El Orfanato?

Förklaringen ligger i min relationsstatus kan man väl säga ? alltså att jag har barn. För, tro mig, om du är någorlunda ung och inte har barn då kommer den här filmen förmodligen/kanske inte beröra dig särskilt mycket alls.

Men om du har barn kommer du att bli fullständigt emotionellt involverad och det är inte omöjligt att ditt hjärta kommer att slitas i stycken. Mer än så vill jag egentligen inte säga ? kanske har jag redan sagt för mycket ? men jag kan liksom inte låta bli.

För saken är den att det här egentligen inte är en skräckfilm, det är en film om gränslös, ovillkorlig kärlek och den vidriga plåga som kan rasera hela din existens när den du älskar tas ifrån dig.

Som du förstår gillar jag den här filmen mycket. Jag gillar att det är en kvinnlig huvudperson (det är något som spansk film gör oerhört bra), jag gillar att filmen tar tid på sig att bygga upp stämning och obehagskänsla och faktum är att jag gillar slutet också ? på något konstigt sätt.

Se den här filmen ? om du vågar utsätta ditt hjärta för det.

Betyg 4 av 6

Recension: [Rec]

I väldigt många recensioner brukar jag säga att det börjar bra men inte fortsätter så. I fallet [Rec] kan jag med glädje hävda att det är raka motsatsen. Det börjar dåligt men blir bara bättre och bättre.

Eller ja, det börjar inte dåligt utan på ett sätt som ser ut att vara dåligt eftersom det är avsikten. Så man kanske ändå kan säga att det börjar bra? Du kommer nog förstå vad jag menar när du ser [Rec] för det tycker jag absolut att du ska göra.

Det enklaste sättet att kategorisera [Rec] är att säga ??Blair Witch Project fast med zombies??. Zombies som man dessutom får se. [Rec] är intensiv, klaustrofobisk och precis lagom blodig. Den är fräscht överraskande och har väldigt kreativt foto. Rollprestationerna är också mycket bra, jag tror fullständigt på skådisarnas insatser och finner mig själv ibland (nästan) tro att det som händer händer på riktigt.

Det enda jag måste anmärka på är slutet, där blir likheterna med Blair Witch Project lite för stora ? utan att säga mer om det. Men det ska sägas att det hade varit väldigt svårt att få till ett annat slut än det som nu är, med tanke på hur filmen är uppbyggd och fotad. Det ska också sägas att alla försök att förnya zombiefilmsgenren är både välkomna och efterlängtade, det lyckas [Rec] verkligen med.

Med andra ord har manusförfattaren och regissören Jaume Balagueró fått ett nytt fan, och jag ska genast försöka se mer av vad han gjort. Säkert kommer jag också se den amerikanska remake som är på g. Om inte annat för att jag också är ett fan av Jennifer Carpenter, men det kan vi ta en annan gång.

Betyg 4 av 6

Recension: Bee Movie

Jag vet, den kom på bio i december men jag har faktiskt inte hunnit se den förrän nu.
Men den kommer på DVD i slutet av april så…okej?! Okej.

Bee Movie är riktigt klurigt kul. I början.
Det är skoj med alla fyndigheter som levereras inne i bikupan, de fiffiga likartade sakerna som bin gör på nästan samma sätt som vi människor och hur deras levnadsmiljö speglar vår egen och allt sånt där.
Men i samma sekund som Barry lämnar kupan så lämnar också mitt intresse filmen.

Det blir långt, utdraget, överdrivet larvigt och…och…långt!

Vi tar ett exempel. Filmen är barntillåten. Därför innehåller den en utdragen rättegångsscen!?
För att citera vår gamle gode vän Manuel ? ??Que!???.

Bäst i filmen är Patrik Warburton som rösten till Ken, övriga skådespelare presterar fullt godkänt. Det är inte deras fel att manuset inte duger. Eller jo, det är ju Jerry Seinfelds fel.

Betyg 1 av 6

Last Blood blir film

lastblood.jpg
Det finns väldigt mycket bra serier därute, eller som jag föredrar att kalla dem lite fisförnämt – grafiska romaner.

Vi har tidigare rapporterat om nya Watchmen-filmen som är på gång, nu vill jag gärna få upp era ögon för något som kommer falla ännu mer äckligt väl i min smak.

Zombies hotar att utrota mänskligheten, det enda som står i deras väg? Vampyrer!

Men vänta – det blir bättre! Du kan läsa hela romanen Last Blood online!
Faktum är att den fortfarande produceras så nya sidor kommer upp hela tiden.
Och ja, den ska alltså bli film. Några detaljer om rollbesättning, regissör eller annat finns ännu inte, inte ens en post på imdb men…

Jävlariminlåda är allt jag har att säga!

Recension: 27 Dresses

27dresses1.jpg

27 Dresses är som en zombie- eller vampyrrulle. I alla fall på det sätt att de människor som befolkar en romantisk komedi inte finns på riktigt. Eller ja, kanske en eller två av dem, men huvudobjekten hittar du förmodligen inte någonstans i världen ? främst på grund av deras övernaturliga förmåga att förlåta varandra. De är övermänskligt förstående och så lyhörda för andra människors känslor att det är fullständigt overkligt.

Men, men. Rom-com?s är ju också genrefilmer och i en sådan måste ett antal ingredienser finnas.

Olycklig kärlek? Check. Någon som kommer mellan dig och den du är olyckligt kär i? Check. En person, av det motsatta könet, du hatar men till slut ändå hamnar ihop med? Check. En lite larvig, något utstuderad, scen där en eller annan person bedyrar sin kärlek inför en folksamling? Check. En folksamling som dessutom applåderar. Hell yes ? check!

Personligen tycker jag den bästa rom-com som gjorts är svenska Hundtricket.
Mycket för att den är en ??riktig?? romantisk komedi, samtidigt som den driver med genren. Hundtrickets ??applåd-scen?? är helt fantastisk och får mig att skratta lika mycket varje gång.

Men tillbaka till 27 Dresses ? en film som är bitvis snyftig, bitvis gapskrattig, bitvis lagom romantisk. Alla i ensemblen gör sina jobb bra, förutom filmens (tyvärr) svagaste punkt ? det vill säga svenska Malin ?kerman. Det blir lite för mycket manér över henne, hon rör sig och pratar nästan precis som Cameron Diaz. Så tyckte alla vi tre som såg filmen faktiskt, oberoende av varandra lustigt nog. Någon annan?

Nåväl, för att göra en lång historia kort. En bra rom-com. Inte lysande, inte dålig. Bra.

Betyg 3 av 6