Att göra en kråka

The Crow, av James O'Barr

Ni kan historien. Om man tillsammans med någon man älskar dör en våldsam och orättfärdig död, kan man något år senare åter väckas till liv av en liten kråka för att utkräva rättfärdig och våldsam hämnd på gärningspersonerna. James O’Barr skapade konceptet i en episkt bra serietidning som finns samlad i ett album alla bör äga, Alex Proyas gjorde den första filmen som är nästan lika fin, myten har fortsatt leva på film, TV, i böcker och serietidningar, och nu ska Stephen Norrington sätta sitt märke på The Crow.

Men kalla det inte en remake.
Läs mer

Liam Neeson, A-lagare av rang

A-laget rider igen

För en tid sedan såg jag Taken med min sambo och hans flickvän. Andra gången för mig, första för dom, och jag kunde bara hålla med min vän i något som jag själv lyckats missa, att Liam Neesons närvaro gör filmen till något mer än den har rätt att vara. Även utan honom är Taken en stabil hämnarrulle med skön action, i respektabel hög fart med precis så mycket uppbyggnad som behövs innan våldsamheterna drar igång (vilket vi förstås kan tacka Luc Besson och hans partners för, fransmännen vet hur man gör action), men Neeson ger sin karaktär en tyngd som inte fanns där, och ger därmed hela filmen det där lilla extra.

Det är mycket tack vare det som jag blev riktigt pepp av nyheten om att Neeson är aktuell som Hannibal Smith i kommande filmversionen av 80-talsklassikern The A-Team. Jag har sett fram emot filmen i ganska många år vid det här laget, för A-Team hörde till favoriterna när jag som unghund rattade in TV3 för första gången i mitt fyrkantiga liv, och för att jag är oerhört svag för själva grundkonceptet. Någon eller några är oskyldigt anklagade för något och befinner sig nu på rymmen i jakt på vad som kan rädda dom tillbaka till sitt gamla liv och på vägen tar dom tillfället i akt att hjälpa andra människor. The Incredible Hulk och The Fugitive är två andra utmärkta exempel jag satt fastbunden vid. Att se just den här utformingen av konceptet, A-Team, utfört i modern tid med en regissör som Joe Carnahan. Jag gillar såväl Narc som Smokin’ Aces rejält mycket, och det ger vibbarna av att Carnahan har en stil som passar ett modernt A-Team perfekt.

Nu väntar jag spänt på resten av castingen. Woody Harrelsons namn nämndes någonstans som given för Howling Mad Murdock, det verkar dock mest vara en kvarbliven casting från tiden när John Singleton var knuten till projekten. Inte för att jag har någonting emot det, bra karl. Tidigare castingrykten för rollen som BA Baracus har gällt rätt taniga killar. Jag vill inte höra en tanig kille väsa ”I pity the fool”. Det ska vara en stor, svart, biff, och därmed basta. Den ende utöver lagledaren som är bestämd, är annars Bradley Cooper som Faceman. Bra val, jag gillar honom skarpt, rådiggade hans insats i pinsamt kortlivade Kitchen Confidential, och jag tror han kommer passa skitfint här.

Då kvarstår bara frågan om Liam Neeson kan sätta en stor cigarr mellan tänderna och få ur sig ett ”I love it when a plan comes togheter” på ett trovärdigt sätt. Det känner jag mig förhållandevis säker på att han kan.

Trailertips: Surrogates

Surrogates - The Motion Picture

?ven om den lider av det irriterande, idiotiska, och fortfarande alltför vanliga problemet att avslöja alldeles för mycket av handlingen (jag skulle egentligen råda att skippa åtminstone den sista halvminuten), är det ändå en väldigt effektiv trailer. I det att den fick mig att bli tokigt pepp inför Surrogates, en film som jag bara haft periferisk koll på fram till nu.

Med en föga känd men desto mer hyllad serietidning med samma namn (nästan, lägg till ett ”the” så blir det rätt) som förlaga, utspelas filmatiseringen i en nära framtid där människorna lever isolerade och endast interagerar med resten av världen genom fjärrstyrda robotkroppar, så kallade surrogater. När flera surrogater och människorna kopplade till dom mördas, kopplas en polis till fallet, som utreder i sin egen surrogatform, och han upptäcker snart att allt (placera dramatisk truddelutt här) inte är som det borde vara.

Polisen spelas av Bruce Willis och jag älskar hur rejält hans surrogat- och människoutseenden skiljer sig. Robotkroppen är inte bara ren och proper, utan har en av dom värsta peruker Willis har burit på film. I kontrast ser han som människa mer härjad ut än John McClane någonsin gjorde.

I andra roller dyker Ving Rhames och Rosamund Pike upp, regisserar gör Jonathan Mostow (som åtminstone gjorde en halv bra film med T3), actionscenerna tycker jag ser riktigt tuffa ut, och ni kan för er själva härunder:

Vad sysslar den där Terry Gilliam med, egentligen?

Snubblar in på Allt om films hemsida och upptäcker att dom rapporterar om en trevlig rapport från brittiska filmtidskriften Empire (rapport om en rapport om en rapport, jag hoppas, kära läsare, att ni känner tillit till den här rapporten). Terry Gilliam har äntligen fått tillbaka rättigheterna till The Man Who Killed Don Quixote och ska nu skriva om den, tillsammans med Tony Grisoni (Terrys samarbetspartner på manusen till såväl Fear and Loathing in Las Vegas som Tideland), för förväntad inspelningsstart någon gång under året (vilket i sig också beror på när Johnny Depp är lös och ledig).

Vilket är mer än härliga nyheter, det enda bra som kommit ur den där historien hittils är Lost In La Mancha, en skitbra men väldigt deprimerande dokumentär om första försöket att spela in den.

I övriga gilliamska nyheter kan nämnas att The Imaginarium of Dr Parnassus är färdigredigerad (ett arbete som, föga förvånande, var ovanligt jobbigt för Terry (här skulle finnas en källhänvisning som jag tyvärr tappat bort) och soundtracket är klart, och det enda som kvartstår är, som jag förstår det, det sista av dom datorgenererade specialeffekterna. Premiär i september verkar sannolikt, om än inte officiellt fastställt. Därefter ser det som sagt ut som, om inget annat otyg kommer i vägen, peppar peppar och tvi tvi, Don Quixote får sin andra chans.

Vågar man hoppas på Good Omens efter det? Hmm?

Recension: The Curious Case of Benjamin Button

Vafalls? Har David Fincher blivit slapp och slö? Först går det 5 år mellan två filmer och nu bara 1½, betyder det att vi har ett hafsverk framför oss? Hah, jag skojar runt med er bara, naturligtvis behöver vi inte oroa oss för det.

The Curious Case of Benjamin Button, eller Benjamin Buttons otroliga liv, som är den inte helt opassande svenska titeln, baseras på en novell av F. Scott Fitzgerald och behandlar en man som föds som gammal och bara blir yngre med åren.

Och mycket mer än så är det väl inte till själva plotten.

Det känns mycket enklare, rakare, än någon av Finchers tidigare filmer, inklusive häftiga popcornrullen Panic Room, och även om jag hört den beskrivas som en mörkare, mognare, Forrest Gump saknas det äventyr och sidospår för att göra jämförelsen korrekt. Man skulle i det här läget kunna vara rädd för att historien inte går att rulla ut i nästan tre timmar utan att det blir långrandigt och rövont. Man skulle då göra ett misstag.

Det är inte helt lätt att förklara, heller (fast om det vore skulle väl varenda filmmakare vara en tempots mästare och det är dom ju inte). Där Zodiac bröt konstens alla regler gällande uppbyggnad och utveckling och ändå lyckades kännas bara hälften så lång som den var, är Benjamin Button än mer klassiskt byggd långfilm, och den känns som en lång film, utan att någonsin kännas för lång. Det är ett gediget hantverk utfört av en man med fingertoppskänsla.

Och som vanligt när det gäller Fincher, sträcker sig fingertopparna längre än till tekniken, dom rör vid skådespelarna också och jag menar absolut inte på ett vis som kan leda till anklagelser om sexuella trakasserier. Nej, istället leder han sina skådespelare till storhet. Brad Pitts gestaltning av Benjamin ligger närmare David Mills än Tyler Durden, men är en mycket mer återhållsam typ av karaktär. Jag antar att både han och dom andra, främst Cate Blanchetts (och hon är verkligen underbar, mer så än jag kan beskriva här) Daisy, den kvinnliga huvudrollen och filmens andra stora karaktär, i allra högsta grad är barn av sin tid och det kanske mer än något annat gör berättelsens fantasifulla upplägg trovärdigt.

Jag borde ägna tid åt att hylla Eric Roths manus, för det är ett fantastiskt manus, eller Claudio Mirandas foto, för det är obeskrivligt vackert, fast mer än något annat står filmen som ett bevis för Finchers attityder, var han kommer ifrån, hans kärlek. Det är klassisk Hollywood när den är som bäst, ett romantiskt episkt drama (och jag vågar använda ordet episk, för den spänner sig över en livstid), gripande och givande, och det är en logisk utveckling för honom som filmskapare generellt och från Zodiac. Det är ingen seriemördarfilm men döden är ändå ständigt närvarande, den här gången i den naturliga döden, och livet ännu mer så.

Betyg 6 av 6

Rhodes på villovägar

Trista nyheter från Hollywood om ni frågar mig, och det gjorde ni inte, men jag har attityd och pratar på ända (har jag kört en variant av den här inledningen förr? Tur att jag postar så sällan, annars är det väl alltid någon som anmärker).

The Hollywood Reporter viskar (inte officiellt, det här är andrahandskällor, kanske finns det hopp?) att Terrence Howard inte kommer reprisera sin roll som Tony Starks vän och ständige följeslagare James Rhodes i Iron Man 2. Enligt nyss nämnda obenämnda källor finns det flera orsaker, inklusive pengar, till varför förhandlingarna föll igenom. Howard ska ersättas av Don Cheadle.

Jag älskar Don Cheadle, kanske snäppet mer än Terrence Howard, fast det finns främst två anledningar till varför jag tycker bytet är stentrist. För det första känns det som rollen har bättre passform för den senare. Visst, artikeln nämner att dom tänker ta rollen åt ett annat håll i uppföljaren tack vare skådisbytet, något som i sig är synd eftersom dom lyckades såbra med Rhodes i första Iron Man. För det andra var personkemin mellan Robert Downey Jr och Howard helt fantastisk, och jag såg fram emot att få se mer av den.

Medges, rösterna i länkade artikeln är svaga, och det skulle t ex kunna vara ett sätt för någondera sida att sätta press i förhandlingarna, men om det stämmer kommer åtminstone den här lille bloggaren känna sig ledsen i ögat.

Casey och Ridley – ett par snälla killar

Så här är det; jag är inte vidare förtjust i Ridley Scott. Jag nekar inte att han gjorde en handfull riktigt schyssta filmer, fast det gick över och efter 1991 har allt han puttat ur sig på sin höjd bestått av en snyggt polerad yta. Min åsikt, den står jag fast vid.

Vad jag däremot är förtjust i, är film noir och Casey Affleck (som för inte länge sedan gjorde sin till dags dato starkaste insats i passande mörka Gone Baby Gone). The Kind One är filmen som vänligt nog kommer kombinera de båda. Storyn, som Variaty beskriver den, ger oss Affleck som mannen med minnesförlust som finner sig själv med en maffiasnubbe som arbetsgivare. Som om inte det vore nog, går han dessutom och kärar ner sig i snubbens flickvän. Tokigheter av alla de slag lär följa.

Det ska erkännas, det var inte förrän det här inlägget nästan skrivits färdigt som jag insåg att Scott bara nämns som producent i Varietys artikel, vilket torde göra det tryggare för mig, fastän hans producerande inte är jättemycket mer imponerande än hans regilista.

Och där har ni hummerns kärna. Manusförfattaren Tom Epperson, även författare till boken filmen baseras på, skrev The Gift tillsammnas Billy Bob Thornton och det bådar också gått. Ja, tre goda ting ska förhoppningsvis lyckas övervinna en mindre bra detalj, även om detaljen skulle råka bli regissören.

Vem tror på X-Files?

En annan uppföljare som blivit med titel, är den hett efterlängtade (hey, det stämmer i min lägenhet, om inte annat) X-Files 2. Eller snarare, som den hädanefter kommer vara känd som, The X-Files: I Want to Believe. Cinematical berättar om skaparen/regissören Chris Carters skäl:

It’s a natural title. It’s a story that involves the difficulties in mediating faith and science. `I Want to Believe.’ It really does suggest Mulder’s struggle with his faith.

Vet ni vad, jag gillar den skarpt. Min knävecksreaktion var negativ, att den kanske inte passade som titel, men det gick snabbt över och ju mer jag tänker på det desto bättre blir den. Carter har ju redan tidigare pratat om hur filmen kommer handla om tro och dessutom återknyter titeln på ett snyggt sätt till TV-serien (”I want to believe” är som bekant texten på den berömda lilla planschen Mulder hade hängandes på sitt kontor). Plus, när allt kommer kring är jag svag för dubbelbottnade meta-saker av det här slaget, det är inte konstigt om jag tar den till mig.

Så tycker undertecknad. Vad tycker svenska folket? Diskutera!

Nergången hundsoldat begår helgerån efter domedagen

Neil Marshall, Cool Kille

Det är någonting med Neil Marshall som gör mig fnittrig av förtjusning var gång jag hör talas om ett nytt projekt från honom. Det började tidigt, jag minns effekten redan när The Descent annonserades ut och nu har inte ens hans senaste, Doomsday, haft premiär innan det är dags för fnittret igen. Variety berättar nämligen att hans nästa blir en kombination av ett par personliga favoritgenrer, skräck och western:

”It is set during the Gold Rush, a time remembered for incidents like the Donner Party,” Marshall said. ”It is meant to be a pitch-black, gritty, period horror movie.”

Sacrilige, det är titeln, kommer behandla teman som isolering och paranoia, och mycket mer än så får vi inte veta om historien än. Neil har trots allt knappt ens hunnit börja skriva på manuset.

Inte för att det dödar min entusiasm, jag räknar redan timmarna till första trailern.