Recension: Persepolis

Persepolis

Vad vill den här filmen? ?r det en vanlig historia om en flicka som blir kvinna eller handlar den om samhällsklimatet i Iran under 1970- och 80-talen? Persepolis svävar mellan de två problemområdena men tar inte riktigt tag i något av dem.

Marjane Satrapi har själv varit med i arbetet med att förvandla sin självbiografiska seriebok till animerad film. Den skildrar Marjanes uppväxt i Iran, hennes starka band till familjen och åren i Europa dit hon skickades när tillståndet förvärrades i Iran. Och slutligen när hon återvände till Iran och försökte skapa sig ett vuxenliv där.

Animeringen är enkel, personer och miljöer närmast skissartade, men välgjord och genomtänkt. Tyngdpunkten har lagts på att föra fram historien utan att haka upp sig på tekniska finesser. Detta gör filmen avskalad och naken och det blir lätt att ta till sig den unga Marjanes öde.

Marjane växer upp i en värld med politiska motsättningar och den som sätter sig mot regimen svävar i livsfara. Samtidigt går hon, som alla andra under uppväxten, igenom vanliga vardagsbekymmer. Dessa vävs in i berättelsen och underlättar för publik från andra kulturer att ta till sig filmen och identifiera sig med Marjane. Samtidigt blir detta en av filmens brister.

Persepolis verkar stundtals inte veta vilket ben den ska stå på. ?r den ett ställningstagande för kvinnor och oliktänkande eller ännu en ung-kvinna-växer-upp-film? Marjane går igenom kärlekssorg och festande, hon flyttar hemifrån och gifter sig. Inget ovanligt i sig. Det som gör berättelsen extra intressant är naturligtvis att huvudpersonen går igenom detta i ett konfliktfyllt land. Hade inte Irans problem funnits med i bakgrunden hade berättelsen varit högst ordinär.

Persepolis är komplex. ? ena sidan intressant både i handling och utförande, å andra sidan hackig utan ett större djup. Den väcker frågor snarare än besvarar några, det är många knutar som inte löses upp på slutet och det är en aning svårt att få grepp om filmen. Men det hindrar i och för sig inte publiken från att bli engagerad och vill man ha något att fundera på är Persepolis helt rätt.

Betyg: 4 av 6

Recension: American Gangster

Russell Crowe i American Gangster

Denzel Washington spelar Frank Lucas i denna historia om hur han bygger upp sitt knarkimperium i New York i slutet av 1960-talet. Russell Crowe är Richie Roberts, polisen som med sin specialgrupp ska ta fast honom. Filmen följer dem parallellt i deras respektive karriärer.

Med tanke på de båda huvudaktörerna och att regissören heter Ridley Scott har American Gangster alla förutsättningar att bli en riktigt bra film. Problemet är att alla inblandade jobbar lite på rutin och då blir det en hygglig film, men inte mer än så. Inte ens Denzel Washington, som vi vet är en duktig skådespelare, gör egentligen något mer än att gå omkring och se hotfull ut. Russell Crowe, som vi också vet är en duktig skådespelare, går mest omkring och ser butter ut. För att göra deras karaktärer känsligare har den ene fått en kvinna och den andre en son. Vad sonen har med filmen i övrigt att göra är för mig en gåta. Förmodligen för att göra en riktig människa av karaktären. Tyvärr räcker det inte så långt.

Hantverket är det i och för sig inget fel på. Att filma i halvdokumentär stil verkar vara en av de senaste trenderna i Hollywood och till den här typen av film fungerar det vanligtvis. Till viss del kan jag acceptera det även här, men Scott verkar så inne i det tekniska att han har glömt bort personerna. Däremot har han lyckats med miljöerna. Det finns en äkta skitighet i filmen.

Det går att göra gangsterfilmer med trovärdiga personporträtt, inte minst Martin Scorsese brukar lyckas med det. Tyvärr är personerna som skildras här mest schablonfigurer utan större djup och det är svårt att känna sympati för någon av dem. Det verkar som om Ridley Scott är så rädd om sina stjärnor att han inte vågar göra den ene mer sympatisk än den andre och det medför att ingen av dem blir särskilt intressant. Detta gör att en brist på engagemang för huvudpersonerna infinner sig och filmen blir aldrig sådär riktigt spännande.

På ytan är American Gangster snygg och välgjord men sedan är den inte mycket mer. En hyfsad knarklangare-och-polis-film, helt enkelt.

Betyg: 3 av 6

Strejk i Hollywood?

Hollywood - Strejk?

Redan innan har manusförfattare, regissörer och skådespelare i Hollywood hotat med strejk nästa sommar. För manusförfattarnas del kan dock strejken komma att bli verklighet redan den 1 november då det nuvarande avtalet går ut. Konflikten handlar om royalties för DVD-filmer och filmer som säljs via nätet.

Förhandlingarna mellan fackförbundet Writers Guild of America och Alliance of Motion Picture & Television Producers om ett nytt avtal har strandat, och kommer de inte överens innan det gamla har gått ut blir det alltså strejk. Enligt Variety innebär det konkret att manusarbetet inför kommande filmer kommer att stanna upp. Inga nya kontrakt mellan manusförattare och studios kommer att upprättas innan konflikten är löst.

Enligt GPs nätupplaga kan bland annat den nya Bondfilmen, Pompeii och nästa Harry Potter-film komma att påverkas.

Recension: Sicko

Likt en modern Robin Hood åker Michael Moore runt och slåss för den lilla människan. I Sicko tar han sig an det amerikanska sjukförsäkringssystemet och visar orättvisorna med det. Med en ständigt närvarande kamera åker han land och rike runt och skildrar några av systemets negativa konsekvenser.

Michael Moore gör inte ??fly on the wall??-dokumentärer. Istället deltar han i filmen i allra högsta grad och berättar hela tiden vad han anser om saker och ting. I Sicko träffar han ett antal personer som på olika sätt har blivit orättvist behandlade av försäkringsbolag. Följderna har varit katastrofala för vissa. Bland annat berättar en kvinna hur hennes lilla dotter dog för att hon var tvungen att åka till ett annat sjukhus på grund av hennes försäkring.

Michael Moore bryr sig om människorna och han är angelägen om att ta reda på hur det verkligen ligger till. Han är inte heller rädd för att ifrågasätta och vill framförallt öppna ögonen på folk. Det är en engagerande film och det går inte att förbli oberörd av historierna som målas upp och systemets uppbyggnad. Dock skulle Moore kunna beskyllas för att vara populistisk och publikfriande. Metoderna som används för att få med sig publiken är ganska simpla. Han vill att publiken ska bli upprörd och han vill att politikerna ska bli irriterade. Moore är en skicklig berättare och med en lagom mix av snyftberättelser och småroliga gamla arkivbilder blir filmen lättillgänglig. Det gör att Sicko fungerar.

Tyvärr skildras bara en sida av problemet. Någon ansvarig i försäkringsbranschen kommer inte till tals och får möjlighet att berätta sin sida av saken. Ett par personer från branschen medverkar i filmen, men bekräftar bara hur orättvis den är och vilka unkna metoder som används.

Det är svårt att inte ryckas med av Sicko och Moores berättarstil. Samtidigt är det ingen djup dokumentär som går under skinnet på problemet. Och det går inte att bortse från att det är en subjektiv film. Det får väl dock antas att ansvariga på försäkringsbolagen inte så pigga på att ställa upp i filmen. Men någon politiker som försvarar systemet borde ha gått att vaska fram, förutom de gamla arkivbilder som visade reaktionerna på dåvarande presidenthustrun Hillary Clintons förslag till förändring.

Sicko är en intressant dokumentär, gjord av en man som behärskar sitt hantverk till fullo. Om Michael Moore bara vill vara känd och bråkig vet bara han själv. Oavsett det har han i Sicko ännu en gång skildrat nutidsfenomen på ett engagerande och genomtänkt sätt.

Betyg: fyra av sex

Krönika: Vem bestämmer vilka filmer som är coola?

Truffaut, Fight Club, Kieslowski, Forrest Gump.

Jag minns det så väl, A-kurs i filmvetenskap. Ett gäng förväntansfulla nördar sitter i en föreläsningssal och har precis lärt sig namn som Ousmane Sembene, Francois Truffaut och Sergei Eisenstein. Föreläsning ska handla om Hollywood och de förväntansfulla nördarna är säkra på att föreläsaren ska slakta all kommersiell mainstreamfilm, vi snackar ju ändå filmvetenskap. In kommer föreläsaren. Det första han säger är ”Jag gillar Titanic. Det är en bra film.”

Total tystnad. Driver han med oss? Titanic är ju bara sååå löjlig.

Jag kände hur en helt ny värld öppnade sig. Bort med prettoåsikter, in med ärlighet och ett vidare synsätt på film. Titanic är faktiskt en bra film. Storymässigt har den sina brister, men rent filmiskt är den faktiskt väldigt bra. En stor anledning till det är att James Cameron hade de rätta ekonomiska förutsättningarna för det, kände rätt personer osv. osv. Men det tar inte bort det faktum att det är ett bra hantverk. Fast det får man inte tycka. Det är inte coolt.

Det är coolt att gilla Fight Club. Det är lite indie-coolt på något sätt att snacka om Kieslowski. Det är definitivt inte coolt att gilla Forrest Gump. Varför? För att Tom Hanks tackade Gud på Oscarsgalan fast det faktiskt var akademiledamöterna som röstade på honom? Eller för att den är lite snyftig?

Gemensamt med de icke-coola Titanic och Forrest Gump är en snyftig kärlekshistoria där någon dör på slutet och att de rent tekniskt är välgjorda och innovativa. ?r den kombinationen ocool? Eller vad? ?r de för framgångsrika? Får man inte gilla Oscarsbelönade filmer? Men Fargo då? Den är minsann både cool och Oscarsbelönad. Pulp Fiction, De Misstänkta?? Coola filmer! Oscarsbelönade! Nähä, då stämde inte den teorin.

Vad jag egentligen skulle vilja veta är vem det är som bestämmer och var stämpeln kommer från. Vem har bestämt att Titanic är tidernas löjligaste film och att Fargo inte är det? Får man tycka om en film som inte är ”cool”?

Jag tycker faktiskt det. Våga gilla töntstämplade filmer! Våga ogilla coolstämplade filmer! MEN! Inte för sakens skull, alltså?? Gilla det du gillar helt enkelt. Töntfilm eller cool film. Bara du bestämmer själv.