SFF: Recension av Wristcutters

Stockholms Filmfestival
wristcutters.jpg

En ung man städar sitt rum till tonerna av Tom Waits. Det har inte blivit städat på länge, och han gör det grundligt. Sedan går han in i badrummet och skär upp sina handleder. Sådan är upptakten till den amerikanska indiefilmen med det förvarnande namnet Wristcutters ? a lovestory.

Patrick Fugit, bekant från Almost Famous, spelar huvudrollen som Zia. Han kommer till en annan, lite solkigare, lite tråkigare version av den här världen, där den mest känsliga men också mest självklara frågan man kan ställa är: Hur tog du livet av dig? I den här världen finns nämligen bara självmördare, och ? kanske ? specialförbandet PIC, People In Charge. Men det kan vara en myt. Här finns också mirakel, men dem är det ingen som höjer på ögonbrynen åt.

När Zia får höra att hans flickvän tagit livet av sig beslutar han sig för att leta efter henne. Han övertalar Eugene, bördig från Ryssland, att följa med. De ger sig ut på vägarna i Eugenes bil, som egentligen bara har två brister: billyktorna fungerar inte och det som tappas på bilgolvet ? tja, det försvinner.

Egentligen är det här en nästan för smart film. Den riktar sig helt klart till de uppväxande generationerna, från den sjuttiotalsfödda, av Douglas Coupland kallade generation X, till de födda på åttiotalet och numer också nittiotalet. Vi delar samma öde av att vara generationer som inte har serverats med femtiotalets sagor om en trygg och ljusnande framtid. Vill vi inte foga oss i konsumtionssamhället är den enda alternativa tillvaron vi kan välja subkulturer, som aldrig lyckas erbjuda annat än alternativ konsumtion. Vi är uppfödda med alla möjligheter och en ständig vetskap om att det kommer gå åt helvete. Vi valde indie och ironi. Att skämta om självmord med oss är troligen det mest tacksamma man kan göra ? för att inte tala om att bygga en hel film kring temat.

Här finns allt av slackertillvarons öl, sex och billiga nöjen. Dessutom är meningslösheten redan från början ursäktad: alla är ju redan döda. Det är ett utstuderat flirtigt, men oemotståndligt, försök att göra de desillusionerade, deprimerade och framtidsplan-lösa till hjältar. Och när den åldrade men evigt vilde Tom Waits dyker upp i en av rollerna är det en extra blinkning.

Betyg: 4 av 6

SFF: Recension av Old Joy

Stockholms Filmfestival
oldjoy.jpg

Två gamla kompisar åker ut i skogen tillsammans. Mark ska snart bli pappa, och har, på sin höjd, kvar meditationsteknikerna från det gamla hippielivet som Kurt fortfarande lever. Deras helg i skogen tillsammans med hunden Lucy är filmen.

Regissören Kelly Reichart berättar sin historia avskalat och minimalistiskt. Skådespelarna, kamerans sätt att fokusera mer på små detaljer än vida panoramor, replikerna, att hunden Lucy heter Lucy också i verkligheten ? allt bidrar till att filmen känns nästan som på riktigt.

Vi får följa med in i den lilla värld Mark och Kurt delar bara den helgen. Endast genom radiorösten, som pratar om demokraterna, om Lyndon Johnson, om familjernas budget, gör sig världen utanför påmind. Och kanske ibland i något av det Kurt säger, som; Jag vet inte om det är så stor skilllnad på staden och skogen. Jag menar, det finns träd i staden och skräp i skogen.

Det enda problemet ? men det är ganska stort ? är att filmen aldrig riktigt berör. Jag sitter mest och fascineras av hur verkligt allting känns, och att Will Oldham, som annars producerar lågmäld musik från sitt hus i skogen under namn som Bonnie ?Prince?? Billy och Palace Brothers, spelar en av huvudrollerna. Det är sjuttio angenäma minuter. Men jag kommer ut ur salongen i exakt samma sinnesstämning som när jag gick in i den.

Betyg: 3 av 6 (Bra!)

SFF: Recension av Sounds of Sand


Sounds of Sand

I Afrika breder öknarna ut sig och driver människor på flykt i jakten på vatten och odlingsbar mark. I den här filmen är det Rahne och Mouna som flyr. När det till slut är sex timmar från byn till närmsta brunn, ger de sig av. Tillsammans med sina barn, getter och dyrbara dromedar och en annan familj, letar de sig österut när alla andra går mot söder.

Resan börjar hoppfullt. De går nästan genast på en oas. Men ju längre in i öknen de kommer desto mörkare blir tillvaron. Vattnet tryter, förstås, och med vattnet också medmänskligheten. I öknen härjar rebellgrupper, som erbjuder vatten och beskydd till priser som de fattiga resenärerna inte kan betala. Boskap är handelsvara, men också kvinnor och flickor ? och pojkar, att träna till soldater.

Sasha, yngst i familjen, spanar efter flygplan på himlen, de kanske letar efter oss, säger hon hoppfullt. Flygplanet blir ett västvärldens öga i filmen. Men det är ett oseende öga. Sashas pappa svarar jag tror inte ens att de vet om att vi finns.

Filmaren Marion Hänsel verkar vilja påminna oss. Med bländande vackert foto visar hon sin undergångshistoria. Vad som ändå gör filmen uthärdlig är att den också berättar en annan historia, den om Sashas maktkamp med sin far. Familjen lever i ett patriarkalt samhälle och flickor är inte mycket värda. Sasha tvingas hela tiden bevisa sitt värde. Och, utan att avslöja för mycket; hon lyckas.

Sounds of Sand får betyg 4 av 6

Längd: 1 tim 36 min. Med: Issaka Sawadogo, Carole Karemera.
Trailer: Se här! Hemsida: www.soundsofsand.be