Recension: Step Brothers

We’re here to fuck shit up!

Den bästa pick-me-up-filmen har jag alltid ansett vara Dum & Dummare, men nu måste jag se om den för att avgöra om den blivit petad till andra plats av Step Brothers.

Dale (John C. Reilly) och Brennan (Will Ferrell) är i fyrtio-års-åldern när de blir styvbröder – Dales pappa Robert (Richard Jenkins) och Brennans mamma Nancy (Mary Steenburgen) blir blixtförälskade på en konferens och vips så är de gifta. Dale och Robert bor i ett hus som bara har två sovrum, vilket leder till att han får dela rum med Brennan, som följer med Nancy när hon flyttar in hos Robert.

Till en början är bröderna såta fiender. Dale försöker försvara sitt revir med tänder och klor och Brennan gör allt för att bryta regler. Efter ett tag blir ”pojkarna” bästa vänner och lyckas ställa till med ett helvete för alla i deras närhet. Det faktum att både Dale och Brennan är kompletta idioter som inte vill röra ett finger utan bara åka snålskjuts OCH beter sig som tio-åringar gör filmen precis så pinsam som den låter.

Reilly och Ferrel har en underbar dynamik tillsammans (inte bara på duken, de har skrivit storyn också) och det är svårt att avgöra hur mycket regissören Adam McKay behövt jobba med dem.

Jag skrattade så tårarna rann flera gånger, kanske för att jag är lika pinsam som karaktärerna, kanske för att filmen är väldigt grabbig, kanske för att den ?R väldigt rolig.

Recension: Into The Wild

Christopher McCandless utanför ”The Magic Bus”. For real.

Christopher McCandless lämnade etablissemanget fullständigt efter sin universitetsexamen 1990. Han tog namnet Alexander ”Alex” Supertramp och började att utforska USAs vildmark – kulmen nås våren 1992 när han beger sig till Alaska.

Den 6:e september 1992 hittas hans döda kropp i det bussvrak han bott i. Då hade Christoper varit död lite mer än två veckor.

Sean Penn får nys på storyn och efter 10 års väntan gav paret McCandless Penn sitt godkännande att göra film av den. Resultatet är Into The Wild.

Supertramp beskrivs som en driven, principfast och intelligent ung man som väljer att hoppa ur ekorrhjulet. Bakom det hela finns en djupt rotad konflikt med föräldrarna, men det är inte bara det som driver honom ut i det ”vilda”. Han träffar flera personer på sin resa och han verkar vara en kärleksfull människa som både ger och tar.

Rent filmiskt så är det en tacksam historia. Kunniga skådisar, bra story och en vildmarks-backdrop som får vem som helst att dra efter andan. Det är absolut inte negativt. Emile Hirsch är faktiskt strålande som Supertramp och har (om man läser om inspelningen) satt sig in i filmen på ett väldigt självuppoffrande sätt.

Jag tänker inte skriva mer om filmen, mer än att jag är helt tagen och kan inte ge filmen något annat än topp-betyg.

Förresten, ni får ingen bild från filmen, såna får ni leta upp själva. Njut istället av den riktiga Supertramp högst upp – eller se filmen för sjutton.

Jodå, en sexa!!!

Recension: 30 Days Of Night

vlcsnap-8514057.jpg
Det flickan har på armen har jag på vaden. Jag brukar äta blodpudding med min son…

Efter att jag sett I Am Legend, läst boken som filmen baseras på och därefter sett The Omega Man började jag fundera lite över det här med vampyrer och filmer om dem. Jag tänker Underworld, Van Helsing
och The Vampire Chronicles. Jag konstaterade att jag var besviken på både I Am Legend och The Omega Man, eftersom vampyr-prylen inte bejakas i någon av dem. Jag konstaterade också att den besvikelsen förmodligen grundar sig i att jag gillar vampyr-prylen. Jag får väl ge mig på The Last Man On Earth och I Am Omega (ha ha ha) också.

30 Days Of Night, regisserad av David Slade uppfyller däremot min kärlek till ”genren”. En månad om året töms staden Barrow i Alaska nästan helt på människor. Staden drabbas nämligen av Totalt mörker (i verklighetens Barrow sker detta mellan 18:e november och 24:e januari, men 67 Days Of Night är väl inte lika catchy) och de som stannar kvar är endast de som måste.

Precis som staden töms börjar underliga saker hända. Alla slädhundar dödas, kommunikation och el-försörjning saboteras. Stadens Sheriff, Eben (Josh Hartnett) utreder händelserna samtidigt som han försöker undvika sin fru, Stella (Melissa George) som han separerat ifrån. Stella försöker ta sig ut ur staden, men missar sin flight. Hon hamnar på en diner tillsammans med Eben samtidigt som en konstig utböling börjar bete sig underligt. Tillsammans sätter de honom i finkan och det är då staden anfalls av vampyrer och en plågsam period av flykt, förskansning, hunger och rädsla tar vid. Slutligen fattar Eben ett drastiskt beslut för att rädda de sista överlevande i staden.

Danny Huston spelar vampyrernas ledare och han är riktigt obehaglig. Vampyrerna framställs som våldsamt starka, uråldriga monster och jag gillar hur man jobbat med make-up och masker för att ge känslan av varelser som har varit mänskliga, men med tiden anpassats till sitt nya varanden.

vlcsnap-8512379.jpg
Mänsklig, men ändå inte

Det här är ingen film som går till historien som fantastisk rent filmiskt, men som skräck/rysare/vampyr-film är i alla fall jag väldigt förtjust i den. Den är blodig (vilket i sig inte garanterar kvalitet) vilket illustrerar den råa kraft och drift vampyrerna har, den är mörk och kall, den är mystisk. Men när man torkar blodet av filmen så lyfts kärleken fram tillsammans med kampen för överlevnad och dem man håller kär

Om du behöver Babel, Gudfadern eller De Sju Samurajerna för att uppskatta film ska du hålla dig borta, men om du gillar skräck/vampyrer kan jag rekomendera 30 Days Of Night.

Recension: Cloverfield

Cloverfield Poster
Filmposter

Jag bestämde mig tidigt att inte leta efter information om Cloverfield, utan lät mig lindas in i de slöjor av mystik som filmskaparna trollat fram. Det är handhållet, det skakar, folk är panikslagna och det är något där borta – men vad är det? Så fort filmen börjar rulla inser jag att det här kommer bli större än trailern. Det är boom, booom, bombastiskt.

Ett gäng polare drar ihop en överraskningsfest åt Rob (Michael Stahl-David) som fått jobb i Japan. Hud (T.J. Miller) får i uppdrag av Jason (Mike Vogel) att dokumentera festen och med det rullar allt igång. Strömmen går, saker exploderar (salongen vibrerar märkbart kan jag lova), något vrålar och naturligtvis är festen förstörd. Hud får med sig kameran när ovan nämnda, Lily (Jessica Lucas) och Marlena (Lizzy Caplan) lägger benen på ryggen för att fly. Det visar sig att Robs stora kärlek Beth (Odette Yustman) ligger fastklämd i en lägenhet i en annan stadsdel och flykten blir en räddningsexpedition när entouraget vänder på klacken och ger sig in i stormens öga.

Jag hade lite svårt att sluta tänka på The Blair Witch Project första minuterna, men Cloverfield sänker den – hands down, det gick över när damm-molnen rullade in över manhattan. Jag drog upp axlarna och tänkte 9/11 – panik-känslan infann sig. Jag upplevde filmen i två lager. Först och främst den grandiosa, audiovisuella kampen för överlevnad, men inte minst den spröda kampen för kärleken och de uppoffringar som görs i allt det hopplösa.

The Blair Witch Project hade inte riktigt samma budget (22 000 $ mot 25 000 000 $) och min avsiktligt dåliga research inför visningen gjorde att jag smällde hakan i golvet över vilken produktion det är frågan om. Det är horder av infanterisoldater, stridsvagnar, stridsflygplan, helikoptrar, vältande skyskrapor och dekapiterad frihetsgudinna. Allt är snyggt presenterat, hur nu det går till med den utrustningen man använt för fotot (ja, ja, datorer). Och det är det som gör regissören Matt Reeves till lite av en hjälte för mig – att han vågar filma på det viset är grymt. Skådespeleriet är fint och fotot glider över i lite dolda kameran-stuk ibland och där skiner några av skådisarna.

Jag är ingen sucker för monster och slime och vrål och King Kong, men damnit, den här gick rakt in i hjärtat. Lite för uppenbar produktplacering gav mig lite fadd eftersmak, men Cloverfield är en kommande blu-ray gotta have.

Recension: The Heartbreak Kid

The Heartbreak Kid
?ntligen!

Jag överdriver inte om jag säger att jag har en ”soft spot” för bröderna Farrelly (Bobby & Peter). Deras briljanta porträtt av korkade och vanliga människor som sätter sig i idiotiska situationer och blir så pinsamma att man vill dö funkar helt perfekt på mig. Jag kan inte tänka mig en bättre pick-me-up-rulle än Dumb & Dumber. Kingpin, There’s Something About Mary och Me, Myself & Irene är inte långt ifrån de heller.

I The Heartbreak Kid får vi träffa Eddie (Ben Stiller), en 40-årig sportbutiksägare som inte riktigt fått till det. Han är singel och han känner sig misslyckad. Han stöter ihop med Lila (Malin Akerman), en vrålsnygg, blond miljöforskare. De blir jättekära och allt går fint tills Lila berättar att hennes arbetsgivare vill skicka henne till Rotterdam och att hennes kollega slipper för att han är gift. Kaboom.

Eddie och Lila gifter sig med en rasande fart och sticker till Mexico. På vägen ned börjar Eddie inse att han köpt grisen i säcken. Eddie och Lila grälar en hel del och dessutom dyker Miranda (Michelle Monaghan) upp och det börjar bli komplicerat.

Filmen kommer inte upp till samma höjder som Dumb & Dumber men den har ingredienserna; man skrattar, vrider på sig, skrattar igen och skrattar ännu mer. På något vis lyckas de återuppfinna sig själva, man vet på något vis vad som ska hända, men det gör inget – det är som lördagsgodis – jag flinar, klappar händerna och är glad (det är sant).

Recension: Superbad

superbad
You look like Pinochio.

Greg Mottola har regisserat filmen Superbad skriven av Seth Rogen (spelar i bland annat Knocked Up) och Evan Goldberg. Filmen har skrivits upp en hel del, så det var med höga förväntningar jag satte tänderna i den.

Den handlar om sista-års highschool-studenterna Seth (Jonah Hill) och Evan (Michael Cera). De ligger ganska långt ned på popularitetsskalan och kämpar en hel del för att förbättra sin status, det verkar vara väldigt viktigt att bli av med oskulden innan examens-dagen (känns inte som så jätte-fräscha grepp med andra ord). Seth är en överviktig, verbalt burdus kille som (i motsats till sin försiktiga, försynta kompis Evan) inte är så duktig i skolan. Seth har inte kommit in på det college han sökt till, det har däremot Evan.

Egentligen är det hela grejen. Två killar som umgåtts sedan tidig barndom och är väldigt beroende av varandra börjar bli stressade över en oundviklig separation, eller snarare hur de ska klara sig utan varandra. De är besvikna över det hela men klarar inte av att prata med varandra om det. Jag tycker det är jättesynd att den resan inte får mer utrymme. Istället väljer teamet bakom filmen att framställa kampen om att fixa sprit till en fest som Seths drömtjej anordnar.

Grabbarnas ”kompis” Fogell (Christopher Mintz-Plasse) får det hedervärda uppdraget att köpa ut sprit till den där festen, han är byggd som en tandpetare och verkar vara kvar i målbrottet, men har ett falskleg som visar att han är en 25-årig Hawaiian vid namn McLovin. Inget mer. Seth avskyr Fogell, inget han hymlar med. Det går sådär för Fogell, han blir nedslagen av en rånare när han ska handla sprit och blir medsläpad av två galna poliser (varav den ena spelas av Seth Rogen).

Mest imponerande är karaktären Seths förmåga att plocka in orden ”fuck”, ”dick” och ”fuck” i princip varenda mening filmen genom. Till slut kapitulerade jag och skrattade hårt, det blir bara för mycket för att låta bli.

- What the hell is that?

– It’s a fuckin’ vest, I’m… …I’m trying to look older.

– You look like Pinochio.

Sammanfattningsvis: en fånig, lite för lång, high-school-film fullproppad med grovt språk, elakheter, en del slapstick och överdrivna karaktärer. Jag kunde inte låta bli att skratta, men blev besviken på att man tog mer vara på killarnas rädsla för att växa upp. Medelbetyg.

Recension: Rescue Dawn


Steve Zahn och Christian Bale – personifieringar av hälsa!

Dieter Dengler (Christian Bale) börjar drömma om att flyga i Tyskland där han bor som pojke. Han hamnar i USA där han tar sig till flottan och blir pilot och det är där filmen börjar. Tidpunkten är innan Vietnamkrigets utbrott och det politiska läget är spänt. Dieters första uppdrag är ett bombuppdrag över Laos – topphemligt såklart – där han blir nedskjuten och det är då filmen börjar på riktigt.

Dieter hinner vara på flykt något dygn innan han blir tillfångatagen utav lokal milis (soldater, eh?). Han släpas runt bunden genom djungeln till en stab där han erbjuds benådning om han skriver på ett papper där han fördömer USAs nävaro. Han vägrar. Släpad genom mer djungel, frikostigt torterad hamnar han så småningom i ett fångläger där han stöter ihop med Duane (Steve Zahn), Eugene (Jeremy Davies) och några till. Efter ett tag lär fångarna känna varandra och efter lång tid tar de sig förbi fångvaktarna och tar upp kampen med djungeln.

Dengler framställs som en naiv (eller cynisk) kille med ett varmt (eller kallt) hjärta;

…I never wanted to go to war. I just wanted to fly.

Han tar sig upp i luften utan en tanke på att priset för att han ska få flyga är människoliv. Efter ett tag i fånglägret börjar han förändras, det blir en kamp för överlevnad, en kamp för att hålla kvar hoppet – både för sin egen del och sina medfångar och det är här dynamiken i filmen blir påtaglig. Vartefter karaktärerna bryts ned av svält, hopplöshet, diarréer och misshandel får skådisarna spänna musklerna.

Filmen Rescue Dawn bygger på verkliga händelser och Herzog har fått en del kritik för att han inte håller sig till fakta. På pappret är den inte speciellt imponerande, men Bales, Zahns och Davies grymma skådespeleri lyfter filmen och jag tror inte att jag är ute och cyklar om jag säger att Werner Herzogs regi väger tungt också. Klockren.

Filmen har svensk dvd-premiär 28/11 2007

Trailertips: Appleseed Saga: Ex Machina

Uppföljaren till Appleseed (recension) släpptes i Japan 20:e oktober -07 och i våren -08 är det dags för USA-release. Filmen heter Appleseed Saga: Ex Machina och handlar om Deunan och Briareos som är del av en elitpolis-styrka och ett par. De får det lite jobbigt när en ny medlem i styrkan dyker upp. Han är en ”bioroid” som skapats ur Briareos dna – bland annat följer Briareos känslor för Deunan med i paketet.

Jag gillade verkligen föregångaren rent grafiskt, inte fullt så bra story – nu återstår det att se hur Shinji Aramaki lyckats med sin uppföljare. Det ser bra ut i alla fall. John Woo har hjälpt till med produktion och som tidigare baseras det på Masamune Shirows manga.

klicka här för trailern på YouTube

Rafael Edholm som Bond-bad-boy

Rafael Edholm
Rafael Edholm
– Foto: Håkan Larsson

Du har säkert läst det någon annanstans och nu får du läsa det här också; Rafael Edholm ska provspela som skurk i bond-film. Jag hörde om det på Morgonpasset i P3, så här står det i aftonbladets nätupplaga;

Skådespelaren och regissören Rafael Edholm, 41, byter nu Hammarstrand mot Hollywood.

??Bara för ett tag?? säger han, men redan har nya oemotståndliga erbjudanden dykt upp. I november är Edholm kallad till provfilmning i den kommande Bondfilmen.

? Jag ska provspela för en skurkroll, avslöjar Edholm för Aftonbladet.

Jag håller tummarna för honom – det är dags för lite svenska herrar att få pröva sina vingar.

Grave Of The Fireflies som spelfilm – igen

grave of the fireflies
DVD-omslag till originalfilmen från 1988

Grave Of The Fireflies (8.1/10 – 17281 röster) i regi av Isao Takahata, som tar emot Kobe Animation Awards specialpris, släpptes 1988. 2005 släpptes en spelfilm för NTV, regisserad av Toya Sato som inte gjort speciellt mycket. Filmen har fått bra ”kritik” på imdb, men (när detta skrivs) endast 107 röster.

Nu är det dags igen. Regin sköts av Taro Hyugaji – som ersätter den tilltänkte regissören Kazuo Hiroki som avlidit. I övrigt finns inte så mycket information – på engelska i alla fall – att hitta vid ett skrap på ytan av sökning på google.

Frågan är varför man bestämmer sig för att göra spelfilm igen. Original-animen har höjts till skyarna som en av de mest kraftfulla anti-krigs-filmerna någonsin och det verkar vara ganska stora skor att skutta i för en orutinerad regissör som Taro Hyugaji.

trivia: Jag har ännu inte sett filmen, väntar på att få den levererad. Eventuellt kommer en dvd-recension när jag och sambon torkat tårarna.