Battle: Los Angeles – Ja tack!

Nu har det kommit en trailer (se ovan) till ”Battle: Los Angeles” och det ser riktigt maffigt och kul ut. Har haft problem med att placera denna film i något fack. Har knappt vetat något om den och tänkte att det säkert blir en ”D-Wars”-liknande rulle.

Jag vet inte vad de har i vattnet i Sydafrika; men nu är det åtminstone två regissörer därifrån som ger sig på sci-fi-action och de verkar veta vad de pysslar med. Liebesmans tidigare verk (The Texas Chainsaw Massacre: The Beginning och The Killing Room) kan jag inte alls uttala mig om. Men detta ser ut som en ”District 9″ med aningens mer pang-pang. Pepp!

Trailer: Unstoppable

Jag älskar Tony Scott. Få gör skamlös, snygg, snabb, underhållning som han, och snabb kommer passa in när Unstoppable släpps lös. Trailern snubblade jag över för en tid sedan och blev kär direkt, dels för att medan konceptet knappast är originellt – skenande tåg och en massa liv riskeras om inte några få dugliga män kan sätta stopp för det – men det är ett koncept jag gillar. Det är tufft med tåg, tuff-tufft. Dels dyker det upp skådespelare jag verkligen gillar.

Denzel Washington i all ära, vad som verkligen kittlar mina fanpojkenerver, är Rosario Dawson och Ethan Suplee. Rosario är en av mina stora favoriter, en magnifik kvinna som jag är mer än bara lite kär i. Ethan är väl ännu mest kände från filmer av Kevin Smith men förtjänar mer uppmärksamhet än så. Chris Pine överraskade mig som kapten Kirk i Star Trek, jag ser fram emot att se hur han för sig här, och Kevin Dunn är alltid ett nöje att se. Alltid.

Således. En film om ett ostoppbart tåg, med skådespelare jag är barnsligt förtjust i, regisserad av Tony Scott. Hur kan man inte bli upphetsad? Om trailern håller vad den lovar, lär jag behöva bära kondom i biosalongen.

Det här tåget rullade ut från Wired.

Rodriguez bjuder på en titt på ”Predators”

En till Predator-film har aldrig legat särskilt högt på min önskelista. Har faktiskt tagit nästan allt som kommit från inspelningen av den kommande filmen med en axelryckning. Men det kanske blir ändring på det…

Robert Rodriguez passar på att bjuda på en smygtitt under SXSW-festivalen i Austin, Texas. Du ser den ovan.

”Predators” kommer till biograferna under sommaren.

Bruce Willis om Die Hard 5 och Unbreakable 2

Die Hard 2

MTV tog ett snack med actionhjälten Bruce Willis, som ses i Kevin Smiths nästa rulle Cop Out (Pepp förresten!), om vilka projekt han hoppar på härnäst. Det ser ut att bli en femte film om polisen John McClane. Men hur ser Bruce Willis han på McClanes framtida äventyr?

It’s got to go worldwide. That would be my contribution to it.

Projektet är fortfarande i väldigt tidigt stadie, ingen regissör är färdig men Bruce är av åsikten att Len Wiseman, regissören av den fjärde filmen, borde anlitas.

Herr Willis avslöjade också att han nyligen pratat med M. Night Shamalamadingdong och spånat kring en uppföljare till ”Unbreakable”.

Jag är inte helt oäven till en femte McClane och/eller en andra Unbreakable. Bring it.

VIn Diesel avslöjar två nya ”Fast and Furious”-filmer

Fast & Furious - Vin Diesel

Vin Diesel avslöjade för sina fans på Facebook att två nya delar i ”Fast and Furious”-sagan är på gång. Manusförfattaren Chris Morgan har levererat två nya manus för del två och tre, som fortsättning på 2009 års Fast and Furious.

Så här skriver han på Facebook:

If 2009’s ‘Fast and Furious’ was chapter one, what writer Chris Morgan just delivered is Chapter 2 and chapter 3.

I have never been submitted a two story saga from a studio before… it is very exciting, and shows a commitment level that is hard not to respond to.

Excited about the sexy locations the filming of this saga would take us… this novel like story, that has twists and unexpected turns that is authentic, truthful and challenging to the characters.

Vad detta har för påverkan på en eventuell tredje Riddick-film som han och David Twohy planerar återstår att se.

Om du själv får välja: Riddick 3 eller Fast & Furious 5 och 6?

Via: Dark Horizons

Recension: Star Trek

star_trek_poster1

Tack JJ Abrams.
Tack för att du blåst nytt liv i den franchise som alltid legat mig varmast om hjärtat.
Tack för att du återställt mitt förtroende för framtiden, både filmens och världens.

Star Treks bästa ögonblick har, för mig, alltid inneburit någon form av tidsresa/paradox.
Och här har vi ”a doozy” kan man lugnt säga, hela den verklighet och den canon vi trekkers
så stenhårt nött in i våra nördighetsvalv formligen skjuts skiten ur och det är alldeles fantastiskt.

Jag har några små invändningar;

  • När man ändå bestämt sig för att göra om, hade vi inte kunnat förskonas en (visserligen väl utförd) ryskt dialekttalande Pavel Chekov?
  • Det var nästan för mycket action. Jag hade kunnat tänka mig att ta bort två, kanske tre, actionsekvenser – särskilt den med Kirk på en isplanet kändes inte nödvändig alls. Detsamma gäller biljakten i början, den hade inte behövt vara så…frenetisk.
  • För mitt största problem med filmen krävs en SPOILERVARNING! Faktiskt…besegrar de ju inte skurken. Visst, de lyckas spränga hans skepp, men i och med att han var från framtiden och lyckas ändra det förflutna så har de inte ställt saker till rätta. Det var det enda som INTE kändes Star Trek i hela filmen.

Men på det stora hela – tuffare, skönare, roligare, bättre Star Trek – mycket väl värd att se.

Betyg: 4 av 6

Crank: High Voltage – en laddad historia!

crank2 Kan google maps varit sponsorer till denna film tros?

Efter ettans adrenalinpumpande och gränslösa uppenbarelse är det svårt att se mer en mer överdriven och makalös blandning av action och komedi, men Crank: high voltage visar att det går att bli mer galen utan att förlora integriteten.

Föregångaren började som en helt normal actionfilm för att stegvis öka och bli mer och mer ‘over-the-top’. Här börjar vi ‘over the top’ för att om möjligt hamna ännu högre. Taket är en liten myra som kryper omkring låång där nere ;).

Vår huvudkaraktär (nuförtiden något av en superhjälte) Chev Chelios är på jakt efter sitt stulna hjärta. Någon har bytt ut det mot ett batteridrivet dito som måste laddas upp i tid och otid för att inte stanna. Även om vi vet att detta i teorin är möjligt vet också att Chelios likt värsta slasherhjälten á la Jason Vorhees inte kan dö, så vi väntar istället på de galna idéer han ska få för att lösa kniporna han hamnar i. Med samma självförtroende som publiken kommer Chelios invisslande till filmens soundtrack (!) för att i värsta kick-ass scenen (bokstavligen) inleda årets jakt på hjärtat.

Crank 2 har allt som ettan hade och man skulle kunna tro att detta är en blek kopia där allt redan gjorts – men här lyckas man peka finger åt allt som PK heter där den ena hutlösa scenen avlöser den andra. Med en uppsjö av sjuka detaljer, populärkulturreferenser och kulspruterepliker är det omöjligt att inte skratta hysteriskt samtidigt som tempot är högt och kulorna viner. Med fantasin som vapen uppfinner manusförfattarna tillika regissörerna Mark Neveldine och Brian Taylor en rad sätt för huvudkaraktären att få ström till sin blodpump, även om det ibland blir lättfångat smälter det in i den underhållande soppan som lämnar dig fnissande och tillfredsställd i lördagssoffan. Popcornen är garanterat slut.

En parantes: Efter District 9 trodde jag att de äckligaste kroppsdelarna att ses förloras på film var naglar och tänder – jag ser mig besegrad: efter att ha sett Crank 2 kan jag konstatera att bröstvårtor som avlägsnas från kroppen i ett plågsamt lågsamt manér nog är det värsta jag sett.

Som alla vid det här laget vet anser jag att den skakiga handkamerans glansdagar är förbi – här funkar det i vissa scener men överanvändningen stör mig. Jag vill ha spänning, men inte få ett epilepsianfall. Att veta vad som är upp och ner är inte för mycket begärt där man sitter i soffan! Kombinationen av flipperspels- och FOX News grafik är tufft i två minuter sen känns det mer som en picassotavla i huvudet och jag vill vila mitt sinne lite.

Det finns en lätt malplacerad scen i filmen där vi får veta mer om Chelios och hans barndomsjag och som erbjuder lite vila faktiskt. Det är en sekvens jag ställer mig frågande till då den varken tillför storyn något eller var särskilt rolig. Det man gestaltade stämde inte heller överens med min bild av huvudkaraktären: Helt plötsligt blev han något av ett problembarn helt utan respekt och kanske även med lite uns av ondska i sig. Inte den superhjälte jag känner som bara försöker överleva och visa sina plågoandar vart skåpet ska stå.

Crank: High voltage är trots stroboskopvarning en sammantaget hysteriskt rolig adrenalintur som jag rekommenderar inför mörka höstkvällar framför dvdn. Jason Statham – som i mångt och mycket påminner om en modern John McClane – sitter på sin tron i actionriket. (Vi har nu förlåtit dig för Transporter 1,2 & 3 ;) ).

”You ain’t no Ralph Macchio yourself, sucker!”

Betyg 4 av 6

Recension: Transformers: De besegrades hämnd

transformers
Med sina 2 timmar och 30 minuter av konstant transformerande, klink och ultra-snabba fightingscener med utomjordingssrobotar är Transformers: De besegrades hämnd det ultimata verktyget att visa vad hemmabion går för. Men lever den upp till sig själv?

Denna gång ska vår hjälte Sam Witwicky äntligen få ett normalt tonårsliv och börja college. Även om detta för komedi-föräldrarna är så nära jordens undergång man kan komma, finns det mer allvarliga strider runt hörnet. Decepticons har nämligen av flera anledningar inte ännu lämnat jorden; Resten av den förmodligen väldigt snabbt ihopkokade handlingen känns bara som en ursäkt att föra ihop Hasbro-figurerna i strider. Denna gång uteblir både rysningarna av välbehag och de stående hårstråna på slutet. Inte ens Linkin Park lever upp till sig själva. Vad beror detta på?

Ett: kopia. Bay har tagit exakt samma struktur som i Transformers. EXAKT! Klocka filmerna och jämför! Jag skulle tro att det på minuten lika.

Två: filmen har fått en rejäl släng av ”Balthazar-sjukan”, den epidemi som just nu sveper över filmvärlden. Filmens enorma längd till trots finns det inte tid för alla mängder slutsatser som ska dras och följaktligen hoppar vi känguru mellan action-episoderna och spänningen däremellan försvinner. Den nödvändiga informationen och lösningarna kommer lite väl lätt till våra hjältar respektive bovar – om den kommer alls. Har man struntat i luckorna med mening?

Tre: de snygga bilderna till trots blir jag blir immun mot actionscenerna. Det är inte tufft längre – gäääsp! Vi vet att ni kan animera! Vi vet att ni är bra på bildkompositioner! Utveckling tack!

Fyra: 150 minuter av LeBoufs tefatsögon och Fox playboy-poser med plutande läppar gör mig lätt illamående och kärleksscenen mellan Sam och Mikaela skulle strukits. Det kan vara det fånigaste jag sett på länge. En efterföljande bildsekvens på vågor mot en klippa var det enda som saknades. *kvälvningar*.

Bay ska naturligtvis ha en eloge för sitt oslagbara recept av storslagna actionscener i kombination med under bältet-humor. Även om vi har sett det innan så funkar det. Stundtals blir jag helt uppslukad och köper totalt karaktärernas jönseri, även om humorn är mindre frekvent och lite mindre överraskande. Jag skrattar högt flera gånger åt fyndiga lösningar och mini-twistar – även om jag saknar den mängd fiffiga filmreferenser ettan bjöd på.

Jag vill även ge ros till manusförfattarna då filmen trots action och humor med lite goodwill kan göras riktigt djup. (Haha) Dialogen är välskriven och många konflikter är igång, inte minst det härliga familjedramat. (Bortsett från hålen i själva intrigen.)

Trots stencilering av den första filmen är Transformers: de besegrades hämnd underhållande som sig bör. Men när slutstriden kommer har salongens besökare myror där bak istället för nålar. 2 timmar och 30 minuter är för långt för en kopia. Följdaktligen ligger alla hårstrån på min kropp kvar denna gång när Optimus Prime kör sitt avslutningstal.

Betyg 3 av 6

Ps. Synd att den svenska titeln inte är lika fyndig som originalet: Transformers: Revenge of the Fallen.

Liam Neeson, A-lagare av rang

A-laget rider igen

För en tid sedan såg jag Taken med min sambo och hans flickvän. Andra gången för mig, första för dom, och jag kunde bara hålla med min vän i något som jag själv lyckats missa, att Liam Neesons närvaro gör filmen till något mer än den har rätt att vara. Även utan honom är Taken en stabil hämnarrulle med skön action, i respektabel hög fart med precis så mycket uppbyggnad som behövs innan våldsamheterna drar igång (vilket vi förstås kan tacka Luc Besson och hans partners för, fransmännen vet hur man gör action), men Neeson ger sin karaktär en tyngd som inte fanns där, och ger därmed hela filmen det där lilla extra.

Det är mycket tack vare det som jag blev riktigt pepp av nyheten om att Neeson är aktuell som Hannibal Smith i kommande filmversionen av 80-talsklassikern The A-Team. Jag har sett fram emot filmen i ganska många år vid det här laget, för A-Team hörde till favoriterna när jag som unghund rattade in TV3 för första gången i mitt fyrkantiga liv, och för att jag är oerhört svag för själva grundkonceptet. Någon eller några är oskyldigt anklagade för något och befinner sig nu på rymmen i jakt på vad som kan rädda dom tillbaka till sitt gamla liv och på vägen tar dom tillfället i akt att hjälpa andra människor. The Incredible Hulk och The Fugitive är två andra utmärkta exempel jag satt fastbunden vid. Att se just den här utformingen av konceptet, A-Team, utfört i modern tid med en regissör som Joe Carnahan. Jag gillar såväl Narc som Smokin’ Aces rejält mycket, och det ger vibbarna av att Carnahan har en stil som passar ett modernt A-Team perfekt.

Nu väntar jag spänt på resten av castingen. Woody Harrelsons namn nämndes någonstans som given för Howling Mad Murdock, det verkar dock mest vara en kvarbliven casting från tiden när John Singleton var knuten till projekten. Inte för att jag har någonting emot det, bra karl. Tidigare castingrykten för rollen som BA Baracus har gällt rätt taniga killar. Jag vill inte höra en tanig kille väsa ”I pity the fool”. Det ska vara en stor, svart, biff, och därmed basta. Den ende utöver lagledaren som är bestämd, är annars Bradley Cooper som Faceman. Bra val, jag gillar honom skarpt, rådiggade hans insats i pinsamt kortlivade Kitchen Confidential, och jag tror han kommer passa skitfint här.

Då kvarstår bara frågan om Liam Neeson kan sätta en stor cigarr mellan tänderna och få ur sig ett ”I love it when a plan comes togheter” på ett trovärdigt sätt. Det känner jag mig förhållandevis säker på att han kan.

Från inspelningen av The Expendables

Sylvester Stallone i The Expendables

Jag vet inte vad det är med mig, men jag borde vara mera peppad. Jag har ju växt upp med actionfilmer från 80-talet och tidigt 90. Den kommande The Expendables med Stallone, Statham, Jet Li och Dolph(!) spelar på alla dessa strängar. Jag menar, läs synopsen:

”En grupp legosoldater får i uppdrag att mörda en sydamerikansk diktator.”

Det enda som saknas är att landet har ett påhittat namn. Oddsen är för det är ganska lågt (jag har faktiskt inte grävt så djupt).

Gårdagens mest bloggade runt om i filmbloggsvärlden klipp måste vara nedan klipp från inspelningen. Enjoy: