GIFF: Lust, Caution


Att se en film efter ens ordinarie nannetid, i kombination med att man är drygt 2 alnar hög sittandes på en biograf utan lutning, ger ingen avslappnad biostund. Det var lite svårt att hänföras av filmen när jag gång på gång fick luta huvudet likt Sid i ice age för att kunna se texten.

Ovanstående, plus att Ang Lees vackra scenografi och lågmälda framtoning är ganska avstressande blev ögonlocken tyngre och tyngre och det slutade med att jag kröp under min kappa och lyssnade på filmen istället. Synd för jag har en känsla av att detta är en av de vackraste och finaste filmerna som gjorts. Jag återkommer när jag sett hela…

GIFF: Barnhemmet


Guillermo del Toro (Pan?s Labyrinth) presenterar här Spaniens Oscarbidrag, en klassiskt stöpt skräckfilm uppblandad med asiatiska influenser och Hitchcock-stämning light. El Orfanato, regisserad av Juan Antonio Bayona, dök inte upp bland nomineringarna inför galan men vi får likväl chansen att se den vid svenska biopremiären den 7 Mars.

Laura tillbringade sina första levnadsår på ett stort barnhem. Nu återvänder hon som vuxen med familjen och ambitionen att starta ett hem för handikappade barn i det länge övergivna gigantiska huset. Hennes son som har en ganska livlig fantasi hittar snart en ny kompis vars intentioner är lite oklara…

Läs mer

GIFF: The heart is a dark forest

Den här filmen är en mörk skog!

Tidigare skådespelerskan Nicolette Krebitz levererar en ångestladdad men jordad kommentar om en kvinna som får sin tillvaro raserad: Marie och Thomas bor med sina två barn i ett gulligt litet radhus. Marie har gett upp sin karriär som musiker för att vara hemma med barnen medan Thomas fortfarande arbetar kvar vid kompaniet där de träffades. Deras äktenskap knakar i fogarna mest på grund av att det mesta är på hans villkor. En morgon upptäcker Marie att Thomas lever ett dubbelliv: i en annan del av staden har han ytterligare en uppsättning familjemedlemmar och med hennes tidigare bästa vän dessutom!

The heart is a dark forest är ett drama med en kombination av realistiska och i vissa fall surrealistiska (men effektiva) inslag, och då menar jag inte hennes teatrala återblickar utan mer vissa udda karaktärer som dyker upp. Trots att en viss ironi i filmen gör så man skrattar till ett par gånger är det är inte direkt en happy happy-film där man kommer ut ur salongen studsande och sprudlande, men däremot känns det som om man är några erfarenheter rikare: Filmen kommenterar kommunikationssvårigheter och människor som aldrig ser något ur sitt eget perspektiv än sitt eget och den gör det utan att försköna eller fluffisera.

Nina Hoss är fin och naturlig i rollen som Marie, Devid Striesow är kanske på gränsen till överspelad.

GIFF: Låt den rätte komma in

Tomas Alfredson (Fyra nyanser av brunt) blandar snö, blod och Ika i rutan (!) i ett svenskt, småsött drama med inslag av vampyrer.

Tolvåriga Oskar blir mobbad av kamraterna i skolan och lever ut sina aggressioner genom att knivhugga träd och klippa ut tidningsartiklar om mord samtidigt som han diggar till Gyllene tider (!). En karriär i Jason Vorhees fotspår verkar dock kunna undvikas då han finner en bästa vän i nyinflyttade grannen Eli. Vissa aspekter komplicerar sedermera deras kamratskap – till exempel att Eli har varit tolv år väldigt väldigt länge och lever på blod.

Låt den rätte komma in
går ifrån den stereotypa genrefilmen och använder sig av en dramabas (Oscar och hans vedermödor) där vampyrdelen fungerar som ett fördjupande lager i historien. Filmen har en fridfull känsla över sig och lyfter fram de våldsamma sekvenserna utan klassiska planteringar eller skräckmusik. Resultatet blir följdaktligen en lågmäld film som är stilfull och vacker men samtidigt ganska otäck.

I rollerna som Oscar och Eli ses de duktiga debutanterna Kåre Hedebrant och Lina Leandersson: Att spela en karaktär som pendlar mellan offer och massmördare eller oskuldsfull flicka och blodtörstig vampyr kan vara nog utmaning för de flesta skådespelare, men av resultatet att döma tror jag inte att varken Hedebrant eller Leandersson behöver äta nudlar i framtiden. Ika Nord – skaparen av min barndoms mardrömmar – dyker upp vid sidan av och är väldigt olik sin karaktär i rutan under 90-talet (tack och lov). Perr Ragnar är trevlig i en biroll, men jag kan inte sluta tänka på dåliga dåliga dåliga KG (Fyra små filmer: ”En liten film om döden”) vilket ger honom en komisk effekt som inte borde vara där.

Med Låt den rätte komma in motbevisar härmed regissören Tomas Alfredsson tesen att svenskar inte kan göra vampyrfilm: jag njuter till fullo i det svenska åttiotalet bland snö, a-lagare, mobbare och sist men inte minst vampyrer. Det är en välkomponerad film rent tekniskt med väl genomförda effekter – minus vissa datoranimerade element som sticker lite ögonvrån. Men resten av scenerna är visuellt ögongodis och filmen är en direkt hälsning till SFI: sluta lägg filmstöd på fåniga ogenomtänkta komedi-uppföljare och halvtaskiga riddarmanus och ge allt till Alfredsson.

Att tilläggas bör, att jag saknade förförståelse för historien eftersom jag inte läst boken, i kombination med att blotta tanken på en film om vampyrer får mig att mysa…

GIFF: Lars and the real girl


Vad skulle du göra om du oavbrutet fick höra tjat om att du borde vara annorlunda, att du borde ändra ditt sätt att leva?

Vid en första anblick kan denna historia te sig ganska absurd men med bra regi, fenomenala skådespelare och ett bra manus är filmen klart sevärd: 28-årige Lars har en handfull obearbetade känslor i sitt bagage som yttrar sig i beröringsfobi och ett allmänt underligt beteende. Trött på att ständigt få höra att han borde träffa en flicka, tar han saken i egna händer och beställer en anatomiskt korrekt docka från Internet som han helt sonika presenterar som sin flickvän. Brodern Gus tror att Lars har tappat förståndet men Gus fru Karin känner med den unge mannen och det dröjer inte länge för än de flesta av den lilla stadens invånare spelar med i scenariot.

Det var längesedan en film kunde få mig att glömma bort paketeringen och istället engagera mig till fullo i handlingen och karaktärerna. Här leds man ovetandes ut på osäkra stigar och blir bollad mellan skratt och gråt och alla känslor emellan. Filmen känns sansad och stillsam med full tillit till skådespelarna som bär den på sina axlar.

Varför Ryan Gosling inte är Oscarnominerad går över mitt förstånd!! (Iofs så är det väl inte imponerande att spela mot en plastkvinna, det har väl de flesta män i Hollywood gjort nyförtiden…)

I övriga roller ser vi Emily Mortimer, Patricia Clarkson och Paul Schneider.

GIFF: Dust


Om man är kemist eller biolog kanske denna film är en rejäl guldklimp. Jag varken det ena eller det andra och jag konstaterar: herreeeguuuud! Varenda klocka i Göteborg stannar av denna film ? så tråkig är den. Berättarrösten är ett rejält sömnpiller och tillsammans med de trista bildutsnitten, de färglösa grå miljöerna och inte att förglömma de otroligt nördiga vetenskapsmännen, finns det inte mycket som piggar upp.

Problemet kan ligga i ett för brett spektrum ? vi får lära oss om hushållsdamm, byggdamm, rymddamm, regndamm etc. För det mesta sker detta genom kemiska termer som kastas på oss som strössel, via den tyska sävliga rösten. Jag vet inte om det var jag som var trött efter en lång filmdag, men filmen tycktes sakna en röd tråd och babblade mest på i cirklar. Oengagerande .

Regissören Hartmut Bitomsky har tagit ett tråkigt ämne och gjort en ännu tråkigare film om det ? även om han försöker få in lite roliga sekvenser med dammsamlare och pedantiska kvinnor ? så kan det inte kompensera för de resterande 80 minuterna av tråkiga utläggningar om dammprojektiler och pågående experiment. Visst fick jag en och annan insikt om vad damm kommer ifrån men det kunde skett på ett mycket mycket mycket mer spännande sätt.

Staub har sammanfattningsvis vissa små trevliga stunder men det är ingen film jag frivilligt sätter på igen.

GIFF: Sukiyaki Western Django


Tarantino gjorde en västerländsk tolkning av österländsk samurajfilm: Takashi Miike replikerar nu med sin österländska tolkning av westernfilmer!

Filmen utspelar sig i en liten håla mitt i Nevadas (!) öken där en klassisk och blodig kamp mellan det vita och det röda laget pågår. Mången har hamnat emellan de krigslystna ledarna och blivit mördade på det ena kreativa sättet efter det andra. En dag rider vår neutrale revolverman in i staden och han ombeds välja sida. Det dröjer inte länge förrän han har sin egen agenda och försöker får slut på elakheterna en gång för alla.

Miike gör en skickligt filmad och stundtals underbart välklippt hyllning till Clintan med vänner, och som lite extra krydda i sammanhanget får asiens ultavålds-slasher-filmmakare även regissera Quentin Tarantino. Vi bjuds också på en av de mest förföriska terapeutiska dansnumren jag sett på film. =)

De flesta repliker låter som de är copy pasteade direkt från gamla westernfilmer (jag är inte så välorienterad i den genren, så det är bara en gissning) och framförs endast av asiatiska skådespelare (förutom Tarantino då??) som behärskar engelska mer eller mindre bra ;). Ibland får man tänka till lite för att uppfatta vad de säger, men annars är det en underhållande blandning av hästapållar, asiatisk visdom och filosofi. Det skulle säkert vara roligare om man lyckades höra allt de säger! Den som gillar action går icke svältfödd och får både pickadoller, kulsprutor och blod.

Jag var tidigare livrädd för Miikes filmer eftersom de påstås innehålla absurda mängder meningslöst ultravåld, men här är det mest humorvåld. (Ett par ställen är kanske lite mycket men överlag…) Ganska ”störd” humor iofs ;).

Med ett litet minus i kanten blir betyget:

GIFF: My kid could paint that

Har du någon gång gått förbi en tavla med en färg-dutt på och funderat över vad det är som är så ??konst?? med den? Denna fråga ställer sig även regissören Amir Bar-lev i dokumentären om en fyraåring som gör ??fantastiskt abstrakt?? konst. Jag säger det igen, en fyraåring! Marla, som gjorde sin första tavla som tvååring, hamnar mitt i mediecirkusen när konstsamlare attraheras av hennes ??verk??. Hon är ett underbarn! Familjen ser henne inte direkt så, hon älskar helt enkelt bara att måla. *harkel* För det är väl hon som är konstnären?

När CBS 60 minutes får för sig att flickan fått hjälp börjar hatbreven från rika samlare och allmänt upprörda människor svämma in, vilket leder till att Bar-lev får tillstånd av familjen att göra denna film i förhoppning att den ska rentvå deras namn. Slutprodukten blir dock mer en härlig ironisk kommentar om konstvärlden och dess prettoinvånare: Vuxna människor analyserar verk som ??Ocean??, ??Ode to Pollock?? och ??Asian feather?? (det är uppenbarlingen inte Marla som döper tavlorna i alla fall ;) ).

?verlag får jag känslan av att filmen är en mockumentär, till exempel så verkar mycket av dialogen i filmen skriptad: sådär lite lätt överdriven. Detta tas medvetet ett steg längre när Bar-lev genom ett av sina intervjuoffer kommenterar sin egen film och den egna rollen i historien.

Ju mer jag tänker på filmen desto mer växer den. På ytan en underhållande dokumentär – på djupet en ironisk kommentar till ett sjukt fenomen där historien om konstnären är viktigare än verket i sig.


Läs mer om Marla!

GIFF: Recension av Gretchen

bloggywoodfilmfestival.jpggretchenmindre.jpg

När jag såg Napoleon Dynamite förstod jag inte hur man kan kan skratta åt skildringen av en TOTAL-nördig high school elev som gör bort sig hela tiden. Det kändes helt absurt- som om jag mobbar personen i fråga om jag finner det roligt. I Gretchen har vi samma scenario fast med en tjej i huvudrollen och den här gången skrattade jag väldigt mycket! Jag ifrågasatte fortfarande hur man kan roas av en annan människas misär på detta sätt, men ändå var jag en av dem som skrattade!

Med sina kläder från ett annat årtionde, flätor och bortkomna uppsyn kämpar Gretchen för att passa in. Hur hon än försöker är hon två steg bakom alla andra. Utan att ha träffat sin pappa lever hon i en egen liten bubbla, där en underbyggd frustration byggs upp medan hon försöker få uppmärksamhet av det motsatta könet. Denna jakt på bekräftelse leder henne till klasskamraten Ricky Marichino, en ganska ofräsch och småfet kille i keramikklassen som får henne på kroken genom att göra egen tolkning av modern konst. När Gretchen vägrar att släppa till hittar han en slampig ersättare och Gretchens värld faller sönder. Mamma, som febrilt försöker förstå sin dotter, skickar henne till ett center för känslomässig utveckling.

Läs mer

GIFF: Recension av Singapore dreaming

bloggywoodfilmfestival.jpgsingapore_dreamingmindre.jpg

Sista dagen på festivalen släpade jag mig ur sängen för att gå och se en gullig och sympatisk, men samtidigt djup och mörk film om en familj i dess strävan efter rikedom, både materiellt och andligt: Pappa Loh Poh Huat tar ut frustrationen av förlorade drömmar på sin familj där mamma Siews värld har krympt till den lilla lägenheten de bor i och allt hon gör är att handla, laga mat och göra kopiösa mängder örtte. Dottern Meis enda mål är att få den respekt och uppmärksamhet hon förtjänar av sina föräldrar, medan sonen Seng- som är det lilla fjäskebarnet- återvänder från USA där han skaffat sig en universitetsutbildning och förväntas bli nyckeln till framgång.

Singapore Dreaming är en skildring av människor i motsättningen mellan kultur och kapitalism. Enligt en vän i Singapore delar större delen av landets befolkning de grundförutsättningarna familjen har i filmen. De kallas för ”highlanders” och bor i höghuslägenheter ägda av staten- som större delen av Sverige! Hon skulle förklara mer för mig vid ett annat tillfälle, jag återkommer ;).

Humor är ett stående inslag och det pendlar mellan ganska kul och ganska fånigt. En del skådespelarinsatser är bättre än andra men helheten fungerar. Det är en skön resa men den stannar kvar någon längre stund.

Betyg 3 av 6