Crank: High Voltage – en laddad historia!

crank2 Kan google maps varit sponsorer till denna film tros?

Efter ettans adrenalinpumpande och gränslösa uppenbarelse är det svårt att se mer en mer överdriven och makalös blandning av action och komedi, men Crank: high voltage visar att det går att bli mer galen utan att förlora integriteten.

Föregångaren började som en helt normal actionfilm för att stegvis öka och bli mer och mer ‘over-the-top’. Här börjar vi ‘over the top’ för att om möjligt hamna ännu högre. Taket är en liten myra som kryper omkring låång där nere ;).

Vår huvudkaraktär (nuförtiden något av en superhjälte) Chev Chelios är på jakt efter sitt stulna hjärta. Någon har bytt ut det mot ett batteridrivet dito som måste laddas upp i tid och otid för att inte stanna. Även om vi vet att detta i teorin är möjligt vet också att Chelios likt värsta slasherhjälten á la Jason Vorhees inte kan dö, så vi väntar istället på de galna idéer han ska få för att lösa kniporna han hamnar i. Med samma självförtroende som publiken kommer Chelios invisslande till filmens soundtrack (!) för att i värsta kick-ass scenen (bokstavligen) inleda årets jakt på hjärtat.

Crank 2 har allt som ettan hade och man skulle kunna tro att detta är en blek kopia där allt redan gjorts – men här lyckas man peka finger åt allt som PK heter där den ena hutlösa scenen avlöser den andra. Med en uppsjö av sjuka detaljer, populärkulturreferenser och kulspruterepliker är det omöjligt att inte skratta hysteriskt samtidigt som tempot är högt och kulorna viner. Med fantasin som vapen uppfinner manusförfattarna tillika regissörerna Mark Neveldine och Brian Taylor en rad sätt för huvudkaraktären att få ström till sin blodpump, även om det ibland blir lättfångat smälter det in i den underhållande soppan som lämnar dig fnissande och tillfredsställd i lördagssoffan. Popcornen är garanterat slut.

En parantes: Efter District 9 trodde jag att de äckligaste kroppsdelarna att ses förloras på film var naglar och tänder – jag ser mig besegrad: efter att ha sett Crank 2 kan jag konstatera att bröstvårtor som avlägsnas från kroppen i ett plågsamt lågsamt manér nog är det värsta jag sett.

Som alla vid det här laget vet anser jag att den skakiga handkamerans glansdagar är förbi – här funkar det i vissa scener men överanvändningen stör mig. Jag vill ha spänning, men inte få ett epilepsianfall. Att veta vad som är upp och ner är inte för mycket begärt där man sitter i soffan! Kombinationen av flipperspels- och FOX News grafik är tufft i två minuter sen känns det mer som en picassotavla i huvudet och jag vill vila mitt sinne lite.

Det finns en lätt malplacerad scen i filmen där vi får veta mer om Chelios och hans barndomsjag och som erbjuder lite vila faktiskt. Det är en sekvens jag ställer mig frågande till då den varken tillför storyn något eller var särskilt rolig. Det man gestaltade stämde inte heller överens med min bild av huvudkaraktären: Helt plötsligt blev han något av ett problembarn helt utan respekt och kanske även med lite uns av ondska i sig. Inte den superhjälte jag känner som bara försöker överleva och visa sina plågoandar vart skåpet ska stå.

Crank: High voltage är trots stroboskopvarning en sammantaget hysteriskt rolig adrenalintur som jag rekommenderar inför mörka höstkvällar framför dvdn. Jason Statham – som i mångt och mycket påminner om en modern John McClane – sitter på sin tron i actionriket. (Vi har nu förlåtit dig för Transporter 1,2 & 3 ;) ).

”You ain’t no Ralph Macchio yourself, sucker!”

Betyg 4 av 6

Trailern till 2012, som den borde vara

Har du liksom jag sett trailern till 2012 fler än en gång och varje gång sagt tyst för dig själv ”nej du, det här fan bara skit” men samtidigt inte kunnat putta bort den där känslan av nästan pervers tillfredsställelse när man ser all förstörelse?
Phew. Jag är inte ensam.
Och visst är det kul när saker går sönder. Skitkul.
Ännu roligare blir det när en mock-trailer faktiskt känns mer ärlig och rakt på sak angående filmens innehåll och intentioner samtidigt som den är så spot on som man kan bli när man gör narr av saker. Det bästa av två världar.

Och när vi ändå är inne på 2012 så har de sköna killarna på The Hollywood Saloon en hel del intressant att säga om både Roland Emmerich och Michael Bay i sin senaste podcast, dubbad till CGI Porn. Lyssnar du inte redan på dem så är det ypperligt tillfälle att börja.

Hur som helst. En kille vid namn Garrison Dean har skapat det här mästerverket till trailer för io9.com

Via The Playlist

Eddie Murphy som Richard Pryor

Eddie Murphy i Raw och Richard Pryor

Eddie Murphys jakt på en Oscar? För vi vet ju att biopics är ett säkert kort för en nominering. EW kommer med nyheten att Eddie Murphy är aktuell som en av tidernas bästa komiker i en biopic om Richard Pryor. Regissören och producenten Bill Condon, som nyligen avslutat sin debut som producent för detta års Oscarsgala, shoppar runt bland filmbolagen med sitt manus Richard Pryor: Is It Something I Said? med Eddie Murphy ombord som komikern.

Källor till EW säger att Fox Searchlight, bolaget som har den stora oscarsvinnaren Slumdog Millionaire, är intresserade men vill ännu inte bekräfta något. Fox Searchlight har tidigare samarbetat med Bill Condon kring Kinsey som han regisserade 2004.

Bill Condon har även jobbat med Eddie Murphy tidigare i Dreamgirls. En film som Condon både skrev och regisserade.

Eddie Murphy i Raw om Richard Pryor:

Scener vi minns: Printern

Mike Judges Office Space från 1999 har blivit en kultklassiker, och det har inte tagit särskilt lång tid. Igenkänningsfaktorn är hög för kontorsråttor, datoranvändare och slackers och Office Space har allt för att bli en tidlös komisk klassiker.

Det bästa med den här scenen är att den är så universell, hatet och ilskan går att applicera på en sak eller ett arbetsmoment på vilket jobb som helst. Scenen i sig är vansinnigt uttjatad, men det gör inte att vi älskar den mindre för det.

Die motherfucker, die!

Michael Cera flippar ut på filminspelning

Den första virala videon för Michael Ceras kommande film Youth in Revolt har letat sig ut på nätet. Det är helt enkelt Michael och hur han får en ”shit fit” under inspelningen.

En given blinkning åt Christian Bales lilla ”shit fit” under inspelningen av Terminator: Salvation.

Youth In Revolt har inte bara Cera i rollistan. Utan här hittas även Justin Long (bland det bästa i Zack and Miri), Steve Buscemi (som Ceras far) och Ray Liotta. Plotten kretsar kring Cera, sugen på att bli av med sin oskuld med skolans heting, och som bor i en husvagn tillsammans med sina två föräldrar som är på väg mot skilsmässan. Michael Cera lär köra sin beprövade svammlande karaktär, men den har vi ju lärt oss att älska.

Regin står Miguel Arteta för. Hans regierfarenheter består bland annat av ett avsnitt av Freaks & Geeks, ett av Six Feet Under, ett av The Office (US) och filmen The Good Girl.

Självklart innehåller detta klipp en del svordomar (varför jag varnar för det vet jag inte).

Punkad av Joaquin Phoenix och Casey Affleck?

Vi minns alla den sköna intervjun med Joaquin Phoenix när han inför en E!-journalist annonserar, något mumlande, att han ska sluta med skådespeleriet och satsa på musiken. Något som kom lite oväntat och stackarn blir utskrattad av journalisten eftersom han är säker på att han skämtar.

Spekulationerna gick heta, det flesta var ganska säkra på att han skämtade. En annan video dök upp från en konsert i Las Vegas, se filmen nedan, med en rappande Phoenix i ett magnifikt skägg. Sedan blev det känt att Casey Affleck, som syns i E!-intervjun med Phoenix, gör en dokumentär om Joaquin och hans hiphopkarriär.

Det är möjligt att det som kommer ut av det här blir nästa heta film på Sundance nästa år. Vad som än kommer av det så kan vi avnjuta Joaquins musik på hans MySpace-sida. Där hittar du tre stycken låtar och turnédatum. Befinner du dig i Chichen Itza i Mexiko den 21 mars så kan du se honom i Solstice Party on the Pyramids. En mumlande Phoenix i (kan inte säga det tillräckligt) magnifikt skägg bland gamla pyramider är antingen på riktigt eller stor humor. Bestäm du.

Joaquin på scen i Las Vegas

Phoenix utannonserar sin pension från skådespeleriet

Mahoney gör comeback i Polisskolan 8

Jag vet, jag hade samma reaktion jag med. Gjorde de verkligen sju stycken Polisskolan? Hur som helst så pratade The Sun med Steve Guttenberg och han bekräftade att en åttonde del i serien är på gång. Manus är klart och originaluppsättningen är tillfrågad.

Steve till The Sun:

So far it is really great, everyone from the original movies who is still around will return

Tyvärr är inte Tackleberry ”around” längre. David Graf som spelade Lt. Eugene Tackleberry dog 2001 i en hjärtattack.

Och om du verkligen vill fira helg och skåla med en extra öl ikväll så fortsätter nyheterna kring Guttenberg att rulla in:

Tom Selleck, Ted Danson and I are looking to make another Three Men And A Baby movie. It?s called Three Men and A Bride. The script is pretty much written and we are really keen to get that made. We?re very hopeful.

Recension: Step Brothers

We’re here to fuck shit up!

Den bästa pick-me-up-filmen har jag alltid ansett vara Dum & Dummare, men nu måste jag se om den för att avgöra om den blivit petad till andra plats av Step Brothers.

Dale (John C. Reilly) och Brennan (Will Ferrell) är i fyrtio-års-åldern när de blir styvbröder – Dales pappa Robert (Richard Jenkins) och Brennans mamma Nancy (Mary Steenburgen) blir blixtförälskade på en konferens och vips så är de gifta. Dale och Robert bor i ett hus som bara har två sovrum, vilket leder till att han får dela rum med Brennan, som följer med Nancy när hon flyttar in hos Robert.

Till en början är bröderna såta fiender. Dale försöker försvara sitt revir med tänder och klor och Brennan gör allt för att bryta regler. Efter ett tag blir ”pojkarna” bästa vänner och lyckas ställa till med ett helvete för alla i deras närhet. Det faktum att både Dale och Brennan är kompletta idioter som inte vill röra ett finger utan bara åka snålskjuts OCH beter sig som tio-åringar gör filmen precis så pinsam som den låter.

Reilly och Ferrel har en underbar dynamik tillsammans (inte bara på duken, de har skrivit storyn också) och det är svårt att avgöra hur mycket regissören Adam McKay behövt jobba med dem.

Jag skrattade så tårarna rann flera gånger, kanske för att jag är lika pinsam som karaktärerna, kanske för att filmen är väldigt grabbig, kanske för att den ?R väldigt rolig.