Spider-Man är färgblind

donald glover-1.jpg

De senaste dagarna har det varit en hel del snack kring Donald Glover och hans twitterkampanj för att få en provspelning för rollen som Peter Parker/Spider-Man.

Varför skulle en nystart av Spider-Man ha en till vit snubbe som den nördiga Peter Parker? Den frågan ställdes hos io9 av Marc Bernadin. En av förslagen bland kommentarerna till Marcs textar var ”varför inte Donald Glover som Peter Parker”?

Något som snappades upp av skådespelaren Donald Glover själv, aktuell i filmen ”Mystery Team” och serien ”Community”, och där startades twitterkampanjen #donald4spiderman. Glovers vilja är att få provspela för rollen och jag tror faktiskt att han skulle knocka alla konkurrenter.

Varför? För han har utstrålning och en komisk tajming. För att han är snygg och charmig. Detta är något som jag tycker Sam Raimi och Tobey Maguire misslyckades med i sin version av ”Spider-Man”. Peter Parkers förmåga att leverera dräpande förolämpningar till sina ärkefiender, ofta komisk i ton och när han ligger i underläge, aldrig kom igenom i Maguires Parker och filmatiseringen. Inte alls i den grad som i serien.

Tar man en närmare titt på Peter Parkers egenskaper så ser man att det inte alls har med etnicitet att göra:

  • enstöring
  • mobbad
  • nörd
  • lojal
  • fattig
  • smart
  • osäker
  • uppfinningsrik.
  • humoristisk

Det skulle kunna vara vem som helst, och det är det som är så bra med Spider-Man. Det skulle kunna vara Donald Glover; och jag tror han skulle göra det utmärkt.

Meningen är inte att Peter Parker borde rollbesättas med en svart man bara för att röra om i grytan. Meningen är att ta av skygglapparna när det kommer till sådana här roller och karaktärer. Att välja rätt skådespelare som kan leverera det som rollen kräver. Det skulle knappast förändra historien eller karaktären om Peter Parkers hudfärg förändrades. Att vara vit är inte avgörande för Peter Parkers identitet.

Jag tar hellre en skådis som kan agera och leverera än en skådis som ser ut som rollen. Med all respekt för de fem som står på önskelistan; det är möjligt att de skulle bli utmärkta. Men ett inspirerat val av Peter Parker skulle väcka mitt intresse för ett projekt som i dagsläget knappt gör mig intresserad.

Det ska tilläggas att jag tände verkligen på Glover som ”Spider-Man” eftersom jag precis upptäckt serien ”Community”. Den är en pärla och bör ses om du nu missat den.

Mäktige Joss Whedon och The Avengers

Joss & The Avengers

På tal om Jon Favreau. Jag närde förhoppningar om att han skulle ta sig an filmen det rör sig mot, av den senaste tidens Marvel-filmatiseringar som ska leda vägen mot The Avengers verkade för mig bäst lämpad. Inte för att han är bästa regissören eller gjort bästa filmen, utan för att han är en jäkligt bra regissör med rätt typ av känsla.

Det vill säga, till Joss Whedons namn släpptes.

Det är sant, jag må vara subjektivt lagd här, jag är ett stort fan av mannen ifråga. Det går inte att komma ifrån. Det går heller inte att komma ifrån att han är en duktig regissör (om en något oslipad i långfilmsformat) och en ännu bättre manusförfattare, som definitivt har en historia med vad som krävs för en ensemblerulle. Det är med ensembler han gör sig bäst, Buffy the Vampire Slayer och Firefly (och dess långfilmsuppföljare Serenity) har alla underbart ensemblespel (såväl i skådespelarna själva som hur oerhört bra de fungerar med varandra), och underskattade Dollhouse blev som bäst när man koncentrerade sig minst på ensam Echo och mer på alla på en och samma gång.

Vilket naturligtvis är det riktigt underbara. Jag blev glad och nyfiken bara vid nyheten att han skulle regissera, med uppgiften om att han ska skriva manus också – tillsammans med sin bror Zack Whedon – blev jag hoppfull och pepp på riktigt. Att han ska renskriva Captain America (troligtvis rätt mycket mer för att den ska passa ihop med hans film än för dess nuvarande kvalitet) också är en stor bonus, inte bara för att Zak Penn är en högst tvivelaktig manusförfattare. Jag trodde på hans namn med X-Men 2, ett positivt intryck han högst effektivt motbevisade med Elektra, X3 och The Incredible Hulk (i alla tre fallen visserligen med regissörer som också är allt annat än pålitliga, så man vet ju aldrig, men tills motsatsen bevisar är han i min bok usel).

Det ska tilläggas att Joss namn inte är helt spikat än. Uppgifterna kommer från flera håll, inklusive trovärdiga Variety och trovärdigaste MovieZine, men det enda som uttalats från officiellt håll än så länge är producenten Avi Arads kommentar under ett pågående konvent om Captain America-manusets renskrivning.

Å andra sidan har vad jag sett ingenting, varken nekande eller jakande, yttrats från Joss Whedons egna fingrar. Vid falska rykten, speciellt när det gäller något av den här storleken, brukar han kunna vara rätt kvick att dementera på Whedonesque.com. Jag misstänker att det handlar om munkavel, utannonserandet ska göras vid rätt tidpunkt (kanske pågående konvents sista marvelpanel, kanske är alla papper helt enkelt inte påskrivna än), och tills dess får varken bu eller bä deklareras av någon inblandad part.

Jag kan förstås ha tokigt fel i min lilla slutanalys men ett stackars litet stort fan kan väl få ha hoppet en stund.

Oscars 2010: En delreflektion

Oscars 2010

För andra året någonsin, eller åtminstone sedan svensk TV började sända direkt, har jag haft oturen att inte kunna följa med under sändningen. De här gången till lika delar på grund av jobb som sjukdom, även om sjukdomen ändå gjorde så att jag inte kunde gå till jobbet, och det är en annan historia för en annan blogg, en annan gång. Mer repriser och referat går det dock att ha ordentliga åsikter ändå, och även om jag ännu inte bestämt mig för om jag ska se hela galan i efterhand (jag ska inte ljuga, en dum idé som efterhandskommentering lockar) har jag åtminstone sett inledningen. Och skaffat mig åsikter därefter.

Kort uttryckt skulle man väl kunna säga som så, att helt lyckat var det inte.
Läs mer

Fawlty towers med blod och mord

dexter
2006 fick min värld en helt ny mening när smarta tv-producenter beslutade sig för att göra TV-serie av Jeff Lindsays genialiska böcker om Dexter. I rollen som massmördaren med hjärta bidrog Michael C. Hall tillsammans med sina kollegor till den oundvikliga succén. Dexter blev beroendeframkallande. Showtime blev favoritkanalen.

Nu, 2009, när upplösningen av säsong 4 precis presenterats, kan jag tveklöst konstatera att Dexter har förvandlats till en blodigare variant av Fawlty Towers. Dexter som annars är en imponerande intellegent varelse, beter sig nu som Basil med välslipad kniv: Slapstick-mördar-humor. (Jag har som ni vet aldrig begripit nöjet med slapstick.) Istället för att försöka ordna upp kniporna försätter han sig i allt mer bisarra situationer – samtidigt som handlingen fastnat i en 12-avsnitts lång loop. Visst, de regelrätta twisterna runt avsnitt 8 i varje säsong lyckas fortfarande överraska en aning, men den tidigare briljansen har trubbats av.

En sak är säker dock: Det är fortfarande, trots nedåtspiralen, omöjligt att sluta kolla när man väl börjat och efter varje avsnitt den här säsongen har jag sagt ”näee jag tänker inte se nästa säsong…jag orkar inte med det mer…det fånigt och urdumt…” Därför hoppas jag, att jag om första avsnittet av säsong fem ser dagens ljus, har styrkan att lägga tiden på kvalitet istället för den troliga nitlotten kvantitet och stoppa in allra första säsongen i dvdn. Allt för att få uppleva gamla hederliga Dexter som en gång tog mig med storm!

För dig som gillade…

Bandslam

Ni vet hur det är; man sitter och läser om film, vissa saker låter intressanta och dem läser man mer om, andra låter helt ointressanta och dem hoppar man över. Någonstans i bakhuvudet registrerade jag att filmen fanns; Bandslam. Jag såg titeln, jag såg att huvudrollen gjordes av Vanessa Hudgens, jag såg att det hade något med tonåringar och musik att göra, och med mycket glitter och rosa… men för helvete, räcker det inte med High School Musical snart. Nä, Bandslam fick etiketten ”fjortisbjäfs” och slängdes i min hjärnas runda arkiv, och om jag registrerat att den floppade på amerikanska biografer hade det på sin höjd varit med ett par gram skadeglädje över att publiken trots allt inte går på vilken skit som helst.

Men sen snubblade jag över den här artikeln, och plötsligt drog jag öronen till mig. För det regissören trodde han hade gjort var ju inte alls den filmen som marknadsförarna trodde att de sålde. Både titeln och marknadsföringsstrategin låg utanför hans kontroll, och av det regissören trodde var en quirky indiekomedi med kajal blev en rosaglittrande Disneyflopp. Låt vara att den nu låter mer som en kalkylerad och småtrist Juno-ripoff i stället för en kalkylerad och heltrist HSM-ripoff, men ändå. Det är lätt att fråga sig varför i hela friden marknadsförarna är så dumma att de inte inser att detta inte fungerar, att publiken inte går på vad som helst.

Emily BronteSvaret ger sig självt: publiken går ju visst på vad som helst. Filmmarknadsföring sköts av proffs som vet vilka knappar de ska trycka på och hur de ska övertyga; problemen uppstår när de trycker på rätt knappar för fel film. De som skulle gillat Bandslam trodde på marknadsföringen och gick inte och såg den; de som gick och såg filmen för att de trodde på marknadsföringen gillade inte filmen. Operationen lyckad, patienten död.

Mer exempel? Tja, artikeln nämner ju Twilight… Stephenie Meyers vampyrserie har, både i bok- och i filmform, kommit att dominera post-Harry Potter-ungdomsmarknaden helt, och det med ett väldigt tydligt språk i både bild och text; det är rött och svart, det är hjältar med alabastervit hy, det är enkla slogans. Bevisligen funkar detta.

Alltså klistras samma färdiga marknadsföringslösning också på andra filmer och böcker. I bästa fall görs det med saker som inspirerat Twilight (se t ex nyutgåvan av Emily Brontës Wuthering Heights från 1847, komplett med blodsdrypande tagline och blurb om hur det är Bellas i Twilight favoritbok), och i värsta fall med filmer som inte har det minsta med det att göra.

Near DarkHär har ni till exempel DVD-omslaget till klassiska 80-talsrysaren Near Dark, där de photoshoppat om skådisarna tills de inte har minsta likhet med sig själva och desto mer med Robert Pattinson och Kristen Stewart (”Pray for DAYLIGHT”, my ass). När ni hör namnet ”Lance Henriksen”, tänker ni ”glittrande och outsägligt vacker”? Fundera över vad någon som förväntar sig Edward Cullen kommer att tycka om den, eller om någon som kanske skulle tänkas vilja se en skitig, blodig blandning av western och skräck kommer att plocka åt sig det omslaget.

Nåja, med lite tur leder det väl i alla fall till att vi slipper en remake på den. (Sånt här slipper vi dock inte.)

Allt detta är ju givetvis inget nytt, som alla fans av gamla B-filmer från 50-talet vet; har man ett bra koncept att sälja kan vad som helst jämkas in i det, åtminstone tillräckligt ofta för att det ska löna sig i längden. Konsumenter, som grupp betraktade, har guldfiskminne och är lika pigga på att göra enkla liknelser som någon marknadsförare eller kritiker. Jag har själv råkat köpa The Cars That Ate Paris i tron att det var något i stil med Mad Max – två gånger, till och med.

Men å andra sidan finns ju alltid Gran Torino, som inte heller är den film som trailern utlovar. Hur många såg biten där han väser ”Ever notice how you come across somebody once in a while you shouldn’t have fucked with? That’s me.” och gick på bio i tron att de skulle få se Clintan™ sparka röv och ta namn och rädda dagen genom att knalla ner skurkarna som Harry Callahan Sr? Hur många blev besvikna när de i stället fick en parabel om hjälterollens död, och hur många insåg att deras förväntningar var en del av det som filmen medvetet spelade emot? Tillräckligt många, tydligen, för att filmen skulle bli Eastwoods största publiksuccé någonsin.

Har jag en poäng i detta? Kanske inte. Annat än att ju mer formelbunden reklamen blir, desto mer behövs intelligent kritik och diskussion runt filmerna. Och att The Cars That Ate Paris faktiskt är bättre än Mad Max, att Gran Torino bara kunde (måste) ha gjorts av mannen som gjorde Dirty Harry, och att några av Twilight-fansen kanske ser Near Dark och gillar den trots 80-talsfrisyrer och ett, i ärlighetens namn, ganska billigt slut. Vem som helst kan uppfylla en förväntning; de stora upplevelserna kommer när man får något helt annat än det man trodde man skulle få, och inser att det var precis vad man behövde.


Detta var ett gästinlägg från Björn Waller. Björn hittar du bland annat på Dagensbok.se.

Att göra en kråka

The Crow, av James O'Barr

Ni kan historien. Om man tillsammans med någon man älskar dör en våldsam och orättfärdig död, kan man något år senare åter väckas till liv av en liten kråka för att utkräva rättfärdig och våldsam hämnd på gärningspersonerna. James O’Barr skapade konceptet i en episkt bra serietidning som finns samlad i ett album alla bör äga, Alex Proyas gjorde den första filmen som är nästan lika fin, myten har fortsatt leva på film, TV, i böcker och serietidningar, och nu ska Stephen Norrington sätta sitt märke på The Crow.

Men kalla det inte en remake.
Läs mer

Liam Neeson, A-lagare av rang

A-laget rider igen

För en tid sedan såg jag Taken med min sambo och hans flickvän. Andra gången för mig, första för dom, och jag kunde bara hålla med min vän i något som jag själv lyckats missa, att Liam Neesons närvaro gör filmen till något mer än den har rätt att vara. Även utan honom är Taken en stabil hämnarrulle med skön action, i respektabel hög fart med precis så mycket uppbyggnad som behövs innan våldsamheterna drar igång (vilket vi förstås kan tacka Luc Besson och hans partners för, fransmännen vet hur man gör action), men Neeson ger sin karaktär en tyngd som inte fanns där, och ger därmed hela filmen det där lilla extra.

Det är mycket tack vare det som jag blev riktigt pepp av nyheten om att Neeson är aktuell som Hannibal Smith i kommande filmversionen av 80-talsklassikern The A-Team. Jag har sett fram emot filmen i ganska många år vid det här laget, för A-Team hörde till favoriterna när jag som unghund rattade in TV3 för första gången i mitt fyrkantiga liv, och för att jag är oerhört svag för själva grundkonceptet. Någon eller några är oskyldigt anklagade för något och befinner sig nu på rymmen i jakt på vad som kan rädda dom tillbaka till sitt gamla liv och på vägen tar dom tillfället i akt att hjälpa andra människor. The Incredible Hulk och The Fugitive är två andra utmärkta exempel jag satt fastbunden vid. Att se just den här utformingen av konceptet, A-Team, utfört i modern tid med en regissör som Joe Carnahan. Jag gillar såväl Narc som Smokin’ Aces rejält mycket, och det ger vibbarna av att Carnahan har en stil som passar ett modernt A-Team perfekt.

Nu väntar jag spänt på resten av castingen. Woody Harrelsons namn nämndes någonstans som given för Howling Mad Murdock, det verkar dock mest vara en kvarbliven casting från tiden när John Singleton var knuten till projekten. Inte för att jag har någonting emot det, bra karl. Tidigare castingrykten för rollen som BA Baracus har gällt rätt taniga killar. Jag vill inte höra en tanig kille väsa ”I pity the fool”. Det ska vara en stor, svart, biff, och därmed basta. Den ende utöver lagledaren som är bestämd, är annars Bradley Cooper som Faceman. Bra val, jag gillar honom skarpt, rådiggade hans insats i pinsamt kortlivade Kitchen Confidential, och jag tror han kommer passa skitfint här.

Då kvarstår bara frågan om Liam Neeson kan sätta en stor cigarr mellan tänderna och få ur sig ett ”I love it when a plan comes togheter” på ett trovärdigt sätt. Det känner jag mig förhållandevis säker på att han kan.

Nils Petter Sundgren tycker till om bloggar

Filmkritikern, kulturjournalisten och litteraturvetaren Nils Petter Sundgren syntes som programledare för Filmkrönikan mellan 1963 och 1991. En del av er som läser detta hade inte ens fötts när han slutade som programledare för det anrika programmet.

Nils Petter slutade som filmkritiker under 2006 och syns nu egentligen bara i en kolumn i Allt om film. I fredags ramlade denna tidning in i många prenumeranters brevlåda och i månadens kolumn från Herr Sundgren så passade han på att surfa lite på nätet och tycka till om div. filmbloggar. Bloggywood var en av dem som nämndes i texten.

Hela texten är ganska trött och svår att förstå. Slutsatsen man kan dra är det att det tryckta ordet fortfarande väger tyngst och att många svenska bloggar är ”spånor på verkstadsgolvet”.

Läs mer

Den sämsta film som någonsin gjorts fyller 42 år

Den femtonde november är det fyrtiotvåårsjubileum för Manos: The Hands of Fate. Det i sig säger inte särskilt mycket, men om man tillägger att det samma dag också är fyrtiotvå år sedan tidernas sämsta film hittade ut till biograferna, då kanske intresset växer sig starkare.

Harold P. Warren var en gödselförsäljare från El Paso i Texas. Han var inte bara gödselförsäljare så tillvida att han sålde riktigt gödsel, utan också för att han lyckades lura på ett filmbolag en av de absolut värsta filmerna som någonsin skapats. Anledningen till att han skapade alstret var en vadslagning med manusförfattaren Stirling Silliphant. Harold slog vad om att han kunde skapa en framgångsrik skräckfilm med en begränsad budget.

Läs mer

Mini-Krönika: 1992 vs. 2008


Häromdagen tryckte jag livligt på kontrollen och lyckades pricka in Tim Burtons mästerverk Batman returns. Allteftersom minuterna tickade på, växte en märklig men avslappnande känsla i mig. 1992 känns inte så värst långt borta i tiden men på de 16 år som förflutit har det hunnit hända en del filmens värld. Mest på gott, men även något på ont. Visst är Burton med sin säregna stil en smula otypisk regissör att diskutera i sammanhanget, men Batman numero 2 var trots allt barn av sin Hollywood-tid och jag kunde inte låta bli att fundera över vad det är i Batman Returns som känns annorlunda mot dagens storfilmer. Varför satt jag och småmyste? Varför kände jag mig så harmonisk? (Bortsett från de uppenbara skälen att det är en bra film!)

Läs mer