Recension: Food, Inc.

Food Inc

En av 2009 års mest omtalade amerikanska dokumentärer är här. Publiken utlovas sanningen om matindustrin. Och får? Chock och spänning i sann Discoveryanda.

I en och halv timme serveras levereras den ena vidriga sanningen efter den andra om maten vi äter och hur den faktiskt produceras. Och tyvärr, känns det mesta både bekant och förutsägbart. USAs mat kontrolleras av en handfull företag som sätter vinst före miljö och kunders välmående. Men kanske måste det serveras just som regissören Robert Kenner gör, rakt i ansiktet, för att man ska haja till.

Läs vidare på recensionen

Daybreakers – 26% genomtänkt, 7% ost och 67% skräp

Daybreakers

Kombinationen Willem Dafoe + armborst + vampyrer borde peppa vem som helst.

Året är 2019 och en mystisk farsot har förvandlat majoriteten av jordens befolkning till vampyrer. Människorna är nu en utrotningshotad och lägre stående varelse – tvingad under jord för att undgå vampyrernas hänsynslösa jakt på människan som brukas för blododling för vampyrernas näringsbehov.

Vampyrbefolkningens öde ligger i forskaren Edward Daltons händer då han i kamp mot klockan och människans utrotning försöker finna ett fullgott substitut för människoblod, för att rädda vampyrernas existens och de fåtal människor som fortfarande lever i frihet.

Visst låter det hyggligt? Det är faktiskt ganska hyggligt ett tag. För världen som målas upp av Bröderna Spierig i Daybreakers är välgjord och riktigt intressant. Det är ett grepp på vampyrgenrén som känns någorlunda fräscht och det är detaljerna som gör det. Det är hur vampyrernas bilar är modifierade för körning i solljus, speglar är displayer med små kameror eftersom vampyrer inte syns i speglar, hur de byggt ”subwalks” (tunnlar) under staden så befolkningen kan ta sig runt dagtid och de välgjorda varelseeffekterna.

Man kan verkligen se på exakt vilka huvudpunkter som Michael och Peter Spierig, regissörer och manusförfattare, sålde in filmen till filmbolaget. På många håll så är filmen riktigt genomtänkt och de första 45 minuterna håller ihop väl.

Problemet är att det stannar där. Det stannar i små välgjorda och putsade detaljer medan det finns hål i handlingen där du nästan hur det pipande ljudet från lastbilen som backar igenom dem. Den finfina världen som målas upp är befolkad med platta och i många fall helt meningslösa karaktärer. Det finns scener i filmen där du inte riktigt vet om du ska skratta eller försöka ta dem på allvar och skådespelar insatser som är skrattretande (syns/hörs t ex i trailern 42 sekunder in ”We only have… enough blood to sustain the population… To the end of the… Month…”). Filmen är även fylld av billiga ”höga-och-plötsliga-genomskärrande-ljud”. Allt för att skrämma dig men som enbart lämnar irritation och tinnitus.

Vilket verkligen är jättesynd för det finns delar av filmen som förtjänar så mycket mera och med lite mera arbete så hade filmen kunnat bli hygglig i vampyrgenrén. Kanske skulle Bröderna Spierig lämnat sin idé till en riktig manusförfattare. Det känns helt enkelt som om de bredde ut sig för tunt här. De ska dock ha eloge för att de lyckades göra filmen för ”ynka” 20 miljoner dollar. För det ser dyrare ut än så.

Betyget ges enbart för de genomtänkta och välgjorda detaljerna; de som gjorde vampyrvärlden trovärdig och någorlunda fräsch. Allt annat är tyvärr skräp.

Betyg: 2 av 6

Avatar – Spektakel med hjärta

Avatar

Det var nästan tre veckor sedan jag såg Avatar. Då kändes det som om jag var en av de sista i Sverige att dra på sig 3D-glasögonen och sätta sig i salongen. Jag gick en torsdag kl 11.30, i tron om att det skulle vara en handfull människor på denna visning. Salongen var näst intill fylld. Tre veckor efter dess premiär.

Även om du försökt så kan du inte ha missat vilken kassasuccé filmen har blivit. Att den packar fullt efter veckor i biografen är ett bevis för detta. I måndags passerade filmen 1,6 miljarder dollar i intäkter världen över. Nu har Avatar ”bara” 200 miljoner till första platsen över värdens mest inkomstbringande filmer; en plats som James Cameron redan har med 1997 års Titanic.

Succén med Avatar är nog bland det värsta som kan hända Herr Camerons ego.

Han var dock något blygsam när han tog emot en Golden Globe för bästa regi häromdagen; en läxa han säkert lärt sig efter ”I”m the king of the world”-talet under Oscarsgalan ’98. I sitt Golden Globe-tal så utropade han inte sig själv till kung, utan ville bara att alla skulle applådera sig själva eftersom de är de bästa i världen på att skapa underhållning.

Mycket arrogant elle rlite arrogant. Jag kan lätt bortse från detta då jag är imponerad över Camerons förmåga att ”push the envelope” när det kommer till specialeffekter och allt därtill. Vad blir det härnäst egentligen?

Nå, nog om detta och mera om Avatar. Den är utan tvekan en av de filmer som hajpats mest bland filmsajter världen över under det gångna året. ”Den blir en revolution” sades det, mycket baserat på vad Cameron och vad människor som haft insyn i produktionen själva gått ut och sagt. Den fick dock en del negativ buzz i samband med att den första trailern släpptes. Det pratades om ”de stora blå smurfarna” och det började spekuleras om att Avatar skulle bli ett fiasko i biokassorna. Mycket p g a den höga budgeten och de blå smurfarna. Experter förutspådde att öppningshelgen för Avatar skulle ligga runt 60-70 miljoner dollar.

Förutsägelser som fick James Cameron att uttala sig:

It makes us think about our audiences and what the audience wants. We owe them a good time. We owe them a piece of good entertainment.

Levererade han ”good entertainment”? Det kan du hoppa upp och slå dig på. Avatar som upplevelse är enastående. Kritik som kom kring filmen är att Avatar är berättandets död. Vilket inte kan vara mera fel.

Det är inget fel på berättandet i Avatar; strukturen på filmen är snarare enligt skolboken. Jag kan däremot hålla med om att Avatar har små hål i historien och att Cameron använder simpla (nästan lata) berättarknep genom att låta huvudkaraktären göra meningslösa voice-overs. Det var något jag störde mig på och tänk på det själv nästa gång du ser filmen. Jag klarar mig utan Worthingtons tal om att ”I became a marine for the hardship, told myself I could pass every test bla bla”. Det blir lätt lite ostigt.

Om man nu ska jobba med en film i tio år så kanske dialog och karaktärer borde kunna fördjupas och åtminstone få lite mera än en bråkdel av de mantimmar som lagts ned på filmen.

Jag är medveten om att de två senaste paragraferna får mig att verka neggo. Men till sin helhet så gillade jag filmen skarpt.

Det tårades sig t o m lite lätt vid vissa tillfällen hos mig. Det är här den stora skillnaden mellan James Cameron och andra filmskapare som t ex Michael Bay och Roland Emmerich finns. Alla gör spektakel till filmer. Men Cameron gör filmer med hjärta. Däri ligger hans recept för succéer.

Jag kan tänka mig att se Avatar åtminstone tre ggr till på bio enbart för underhållningen och upplevelsen. Något som jag inte verkar vara ensammen om. 2012 och Transformers 2? Inte det minsta sugen att se eller att se om igen.

Betyg: 5 av 6

Sherlock Holmes är nästan årets bioupplevelse

Jude Law, Robert Downey Jr och Rachel McAdams i Sherlock Holmes

Nu är det synd att bioåret bara är 11 dagar gammalt. Det är också synd att jag förra veckan såg Avatar. Men om vi bortser från Avatar (den där filmen från en viss Cameron som nu passerat Return of the King i inspelade pengar och lägger sig på plats två i all time-listan) och även ponerar att denna recension skrev för en månad sedan. Då skulle jag utropa Sherlock Holmes till årets biofilm.

Jag har personligen ingen relation till den piprökande detektiven Sherlock Holmes; vare sig från böcker eller tidigare filmatiseringnar. Så jag har inget emot att regissören Guy Ritchie och manusförfattarna Kinberg (Jumper! Herregud, han har ”skrivit” Jumper!), Peckham och Johnson gjort honom till en boxande, övernaturligt skarpsynt och ”milt excentrisk” man med uppenbar råbånge på sin gode vän doktor Watson.

Nå, råbånge är att ta i. Jag skrev det endast för att länka till denna nyhet där rättighetsinnehavarna till Arthur Conan Doyles dödsbo i USA reagerade på Downey Jrs utalande om att Holmes mycket väl kunde vara ”a very butch homosexual”. Det är inte svårt att missa heller: De delar bostad, lånar kläder av varandra, tjafsar som ett äkta par och har en (stackars) hund ihop.

Nej, det är snarare en rejält svårt fall av bromance vi talar om. Holmes och Watson kan uppenbarligen inte leva med varandra, men inte heller utan varandra.

Det ska vi skatta oss lyckliga för. För denna lilla engelska köttpaj innehåller flertalet attraktiva ingredienser. 1. Kemin mellan Law och Downey Jr. Det är en fröjd att få följa deras äventyr. 2. Det gamla London ser fantastiskt ut i Ritchies kamera. Vill. Se. Mera! 3. Humor – det finns gott om det.

Så med ovan ingredienser serverat tillsammans med Guy Ritchies förmåga att regissera actionscener så blir det en av de roligaste stunderna jag haft i biografen på länge.

Historien och upprinnelsen är inte helt oförutsägbar. Skulle du dock inte förutse det hela så får du det noggrant berättat för dig mot slutet. Personligen hade jag hoppats att det inte berättats precis så noggrant då det borde ökat antalet gånger för dig att se om filmen för att själv klura lite.

Välkommen tillbaka Herr Ritchie, må du enbart spotta ur dig Holmesfilmer hädanefter. För det är givet, det kommer mera och vem kommer egentligen att spela Moriarity?

Betyg: 5 av 6

Recension: Star Trek

star_trek_poster1

Tack JJ Abrams.
Tack för att du blåst nytt liv i den franchise som alltid legat mig varmast om hjärtat.
Tack för att du återställt mitt förtroende för framtiden, både filmens och världens.

Star Treks bästa ögonblick har, för mig, alltid inneburit någon form av tidsresa/paradox.
Och här har vi ”a doozy” kan man lugnt säga, hela den verklighet och den canon vi trekkers
så stenhårt nött in i våra nördighetsvalv formligen skjuts skiten ur och det är alldeles fantastiskt.

Jag har några små invändningar;

  • När man ändå bestämt sig för att göra om, hade vi inte kunnat förskonas en (visserligen väl utförd) ryskt dialekttalande Pavel Chekov?
  • Det var nästan för mycket action. Jag hade kunnat tänka mig att ta bort två, kanske tre, actionsekvenser – särskilt den med Kirk på en isplanet kändes inte nödvändig alls. Detsamma gäller biljakten i början, den hade inte behövt vara så…frenetisk.
  • För mitt största problem med filmen krävs en SPOILERVARNING! Faktiskt…besegrar de ju inte skurken. Visst, de lyckas spränga hans skepp, men i och med att han var från framtiden och lyckas ändra det förflutna så har de inte ställt saker till rätta. Det var det enda som INTE kändes Star Trek i hela filmen.

Men på det stora hela – tuffare, skönare, roligare, bättre Star Trek – mycket väl värd att se.

Betyg: 4 av 6

DVD-recension: The Uninvited

uninvited2

Here we gooooo! (som Mario skulle ha sagt). Ytterligare en remake på en asiatisk skräckis…som jag bara måste se så klart! Denna gång är det Kim Ji-woon som sålt rättigheterna till min (sin?!) älskling A tale of two sisters till jänkarna och i september släpptes resultatet på DVD. Dock under namnet The Uninvited – som väl bevandrade cineaster vet är titeln på en annan asiatisk rysare. Lite onödigt kan tyckas. Nu tycker jag att Hollywood börjar bli lite vääl lata ;). Copy + paste får inte missbrukas!

Läs mer

Minirecension: Den fantastiska räven

Den fantastiska räven

Den fantastiska räven: Magnifikt stop-motionanimerat hantverk med värme, humor och fantastisk ljudbild. Årets nästbästa animerade film?

Betyg: 5 av 6

Ps. Detta är den första av förhoppningsvis många, korta minirecensioner på max 140 tecken. Långa och uttömmande recensioner hittas ju alltid på MovieZine – Recensioner.

Fredrik recenserar Black Dynamite

Filmfestivalen är inne på sina sista tre dagar men MovieZine och Festivalbloggen bara sprutar ur sig recensioner och tips.

Fredrik har t ex precis sett Black Dynamite. En film som jag tyvärr missat men lätt ska plocka upp på DVD när den blir tillgänglig. Du har väl knappast missat trailern?

Kanske, om jag ska vara kritisk, att filmen inte håller hela tiden. Den känns lång för sina 90 minuter, man kastar lite väl mycket, och det finns sekvenser framför allt mot slutet där jag tänker att det hade varit förbaskat trevligt att se en uppföljare centrerad kring de här bitarna.

Å andra sidan är “Black Dynamite” en riktigt, riktigt rolig rulle, och det finns inte många, om ens några, scener jag helt önskar hade lämnats åt evigheten. Om en uppföljare dyker upp lär det ändå finnas vidare blaxploitationismer att hämta ifrån.

Läs hela recensionen, och kolla in betyget, på Festivalbloggen.