Daybreakers – 26% genomtänkt, 7% ost och 67% skräp

Daybreakers

Kombinationen Willem Dafoe + armborst + vampyrer borde peppa vem som helst.

Året är 2019 och en mystisk farsot har förvandlat majoriteten av jordens befolkning till vampyrer. Människorna är nu en utrotningshotad och lägre stående varelse – tvingad under jord för att undgå vampyrernas hänsynslösa jakt på människan som brukas för blododling för vampyrernas näringsbehov.

Vampyrbefolkningens öde ligger i forskaren Edward Daltons händer då han i kamp mot klockan och människans utrotning försöker finna ett fullgott substitut för människoblod, för att rädda vampyrernas existens och de fåtal människor som fortfarande lever i frihet.

Visst låter det hyggligt? Det är faktiskt ganska hyggligt ett tag. För världen som målas upp av Bröderna Spierig i Daybreakers är välgjord och riktigt intressant. Det är ett grepp på vampyrgenrén som känns någorlunda fräscht och det är detaljerna som gör det. Det är hur vampyrernas bilar är modifierade för körning i solljus, speglar är displayer med små kameror eftersom vampyrer inte syns i speglar, hur de byggt ”subwalks” (tunnlar) under staden så befolkningen kan ta sig runt dagtid och de välgjorda varelseeffekterna.

Man kan verkligen se på exakt vilka huvudpunkter som Michael och Peter Spierig, regissörer och manusförfattare, sålde in filmen till filmbolaget. På många håll så är filmen riktigt genomtänkt och de första 45 minuterna håller ihop väl.

Problemet är att det stannar där. Det stannar i små välgjorda och putsade detaljer medan det finns hål i handlingen där du nästan hur det pipande ljudet från lastbilen som backar igenom dem. Den finfina världen som målas upp är befolkad med platta och i många fall helt meningslösa karaktärer. Det finns scener i filmen där du inte riktigt vet om du ska skratta eller försöka ta dem på allvar och skådespelar insatser som är skrattretande (syns/hörs t ex i trailern 42 sekunder in ”We only have… enough blood to sustain the population… To the end of the… Month…”). Filmen är även fylld av billiga ”höga-och-plötsliga-genomskärrande-ljud”. Allt för att skrämma dig men som enbart lämnar irritation och tinnitus.

Vilket verkligen är jättesynd för det finns delar av filmen som förtjänar så mycket mera och med lite mera arbete så hade filmen kunnat bli hygglig i vampyrgenrén. Kanske skulle Bröderna Spierig lämnat sin idé till en riktig manusförfattare. Det känns helt enkelt som om de bredde ut sig för tunt här. De ska dock ha eloge för att de lyckades göra filmen för ”ynka” 20 miljoner dollar. För det ser dyrare ut än så.

Betyget ges enbart för de genomtänkta och välgjorda detaljerna; de som gjorde vampyrvärlden trovärdig och någorlunda fräsch. Allt annat är tyvärr skräp.

Betyg: 2 av 6

Den bittra sanningen om tjejer, killar – och filmen!

theuglytruth

Abby är en snygg och duktig men högst neurotisk och spänd TV-journalist som kämpar med både tittarsiffrorna och kärlekslivet. På grund av sin ovilja att ta risker har hon svårigheter att få igång sitt frukost-TV program samtidigt som hon med ljus och lykta söker efter någon som stämmer överens med checklistan över drömprinsen (surprise!). Lägligt i handlingen bestämmer hennes chef att den frispråkige mansgrisen Mike (från grannkanalen), ska få köra sitt inslag ”The ugly truth”, där han ärligt förklarar att allt killar vill ha är bröst, rumpa och avsugningar. En sanning som går stick I stäv med alla tjejers, inklusive Abbys, bild av drömprinsen.

Inte helt oväntat stiger tittarsiffrorna efter Mikes ankomst och i samma veva ramlar Abby bokstavligen i knät på en man som med sina meriter verkar matcha checklistan klockrent. För att få honom på kroken börjar hon motvilligt lyssna på Chads råd och (surprise!) det fungerar. Men vill drömprinsen ha henne för den hon verkligen är? Och vad tycker egentligen Mike och Abby om varandra? Oooh mystiken tätnar.

Efter lite småskratt under de första minuterna – mest av förväntan- inser jag att filmen inte engagerar mig alls. Den går på en bekväm tomgång med bättre genre-filmer som förebilder (t ex He’s just not that into you och i synnerhet When Harry met Sally). Tappra försök att blanda situationskomedi, slapstick och ”fyndiga” repliker når inte längre än duken själv. Amerikas nya, blonda, girl-next-door älskling Katherine Heigl (Greys anatomy, Knocked up) gör vad hon kan, men blir lite för flamsig och överspelad. Motspelaren Gerard Butler (300) är bra så länge han är mansgris men de överdrivna ”Mike är en känslosjäl”-scenerna blir bara för mycket. Dock så vill jag ge filmen ett extra poäng för den omaka castingen – även om jag inte riktigt köper deras romans så ger det spänning till den lättuträknade gäspning filmen är i övrigt.

Ryktet sa att detta är en ”rom-com även för killar” och tolkade det som att The Ugly truth är en mindre fluffig och klyschig film och såg fram emot en frisk fläkt i genren. I både mitt och mitt sällskaps fall uteblev förnöjsamheten (och då är min medbesökare representant för den bröstlösa men snoppbärande delen av mänskligheten). Om det fanns någon med tindrande ögon när lamporna tändes, var det med stor sannolikhet tjejer – av reaktionerna i salongen att döma.

The ugly truth är en samling utslitna rom-com-klyschor paketerade i ospännande och föga tabubrytande/chockande repliker av könsord och sexsnack. Det är möjligt att tjejer som inte vuxit upp på landet tycker att dialogen är ’befriande’, men att höra en tjej säga ”cock” tre gånger i samma mening känns inte så tabubrytande år 2009 och väger i mitt tycke inte upp för de 95 plågande minuter jag tvingas betala lika många kronor för. Och killar: tre ”fuck” och sexhjälpmedel gör det inte en grabbfilm – tycker ni det är ni allt bra lättköpta! (Se Old school istället! Samma ingredienser i en mycket roligare förpackning.)

Efter en rad scener där nyckelordet ”KLICHÉ” poppar upp i sinnet, är då äntligen slutpussen här (som vi sett framför oss sen ruta 1), tyvärr filmas den mot en mindre lyckad greenscreen-lösning som förmodligen lånats från studion till Days of our lives. Den får mig att tappa min sista muskel i nacken och jag kastar huvudet bakåt i en stoor gäspning.

Filmens förtexter är riktigt bra dock!

Betyg 2 av 6

Recension: Mumien – Drakkejsarens grav

För överdriven, för larvig och för lång. Plus att Maria Bello inte skulle kunna komma undan med att låta brittisk om det så gällde hennes liv. Så kan man väldigt snabbt summera den tredje Mumien-filmen.

Men visst, grundmytologin är välbyggd och Brendan Fraser verkar helt klart (återigen) trivas i rollen som Rick O?Connell. Och sanningen att säga så kan man inte förvänta sig några mästerverk ifråga om manus eller något annat när man ska se en sån här film.

?ndå kan jag inte komma över det här med Maria Bellos värdelösa försök till brittisk accent, vilket ökar på känslan av att den här filmen är en imitation. Att den försöker vara den första filmen i serien men inte lyckas och därför fläskar på med tonvis av special-effekter och (försök till) spektakulära actionscener.

Problemet är bara att det dras ut på det i onödan. Här hemma räknade vi till runt tio tillfällen då man kunnat sätta stopp för den onda mumien, men såklart inte gjorde det eftersom det inte hade varit dramatiskt nog.

Under det hela försöker de dessutom slänga in två separata historier om att växa upp och klippa banden med sina föräldrar ? för att sen jobba tillsammans i kampen mot den gemensamma fienden ? samt en kärlekshistoria för den son som måste kommit till när huvudpersonerna var 15.

Visst, om du redan sett alla andra filmer som innehåller levande döda och lider av mumiefetischism eller bara tycker det är coolt att se allt med Jet Li så…då kan du sträcka dig efter den här i hyllan, men själv tycker jag det bara blir godkänt.

Betyg 2 av 6

DVD-recension: An american crime


Den här filmen har legat så länge på önskelistan att jag hunnit glömma bort både vad den handlar om och varför jag var intresserad av att se den. I dunklet fanns det någon fördom om att det var en klassisk thriller så det tog några minuter innan jag mentalt lyckades smälta resultatet av den här verklighetsbaserade resan.

Läs mer

Recension: The Happening


Hur många sätt kan en människa ta sitt eget liv på? I M. Night Shyamalans senaste långfilm får vi en studie av bristen på libido i oändlighet.

När amerikanska ostkusten drabbas av ett underligt fenomen som slår ut stad efter stad flyr High School läraren Elliot (Mark Wahlberg) med sin fru Alma (Zooey Deschanel) och deras bekanta (John Leguizamo mfl). Här gäller det att hålla sig borta från händelsernas centrum – annars dör man.

Efter 75 min av detta rännande och dividerande blir det lite långtråkigt. För all del, Shyamalan presenterar ett kusligt fenomen avskalat och opretentiöst som emellanåt skapar sköna rysningar i ryggraden, men mellan dessa rysningar går det mest på repeat. Kom igen, ge mig nåt mer! En av de berömda twistarna skulle sitta fint mot slutet eller vad sägs om ett faktiskt slut?

The Happening är under första halvan engagerande och spännande, mot mitten blir det nedförsbacke och när slutet kommer med ett halvhjärtat lättköpt försök att förklara vad det är som orsakar ”attackerna” blir det ingenting – ingen tillstymmelse till belöning för att jag varit så intresserad tidigare och till och med hoppat till i stolen. Filmen har en början tätt följd av en oändlig mitten…Shyamalan!

Skådespelarna lyckas inte lyfta filmen heller tyvärr: Mark ”marky mark” Wahlberg är stundtals helt lysande som Elliot men i andra lägen spelar han över, Zoey Deschanel likaså. Om någon fungerar bra i sin roll så är John Leguizamo som kompisen Julian, men det inte leder till några fyrverkerier på min himmel heller direkt. Karaktärerna har ganska intressanta egenskaper men vi får inte lära känna dem mer än på ytan. (Som också är en rättvis beskrivning av filmen i sig.)

Första delen av filmen njuter jag, men sen stiger besvikelsen och betyget sjunker tyvärr.

GIFF: Dust


Om man är kemist eller biolog kanske denna film är en rejäl guldklimp. Jag varken det ena eller det andra och jag konstaterar: herreeeguuuud! Varenda klocka i Göteborg stannar av denna film ? så tråkig är den. Berättarrösten är ett rejält sömnpiller och tillsammans med de trista bildutsnitten, de färglösa grå miljöerna och inte att förglömma de otroligt nördiga vetenskapsmännen, finns det inte mycket som piggar upp.

Problemet kan ligga i ett för brett spektrum ? vi får lära oss om hushållsdamm, byggdamm, rymddamm, regndamm etc. För det mesta sker detta genom kemiska termer som kastas på oss som strössel, via den tyska sävliga rösten. Jag vet inte om det var jag som var trött efter en lång filmdag, men filmen tycktes sakna en röd tråd och babblade mest på i cirklar. Oengagerande .

Regissören Hartmut Bitomsky har tagit ett tråkigt ämne och gjort en ännu tråkigare film om det ? även om han försöker få in lite roliga sekvenser med dammsamlare och pedantiska kvinnor ? så kan det inte kompensera för de resterande 80 minuterna av tråkiga utläggningar om dammprojektiler och pågående experiment. Visst fick jag en och annan insikt om vad damm kommer ifrån men det kunde skett på ett mycket mycket mycket mer spännande sätt.

Staub har sammanfattningsvis vissa små trevliga stunder men det är ingen film jag frivilligt sätter på igen.

SFF: Leo + F2F Fares och c/o

När alla andra gör film om hur svårt det är att vara tjej – då gör Fares motsatsen: Leos liv tar en ny vändning då hans trettioårskalas som började med pompa och ståt får ett abrupt slut med gatuvåld och jordfästelse. Titelkaraktären får ta itu med teman som våld, sorg och allt annat som inte ens ketchup kan fixa, och Fares ställer under tiden frågan – vad innebär det att vara man idag?

Läs mer

Recension 2: Resident Evil: Extinction

Resident Evil: Extinction är redan recenserad på Bloggywood. Henrik B tycker i motsats till mig att filmen inte är särskilt blodig alls!

I salongen bakom mig sitter en 13-åring som uppenbarligen lurat med sin mamma på filmen. Hon förstår dessutom ingenting: när en zombie käkar ur tarmområdet ur en kille brister hon ut i ett klingande ”men vad göööööör han?!” Du är på en zombie-film – kom över det. Vilket hon till oss övriga biobesökares förtjusning gjorde väldigt snabbt!

Nåväl, som om Resident Evil och Resident Evil 2 inte fått oss att inse hur cool och övermäktig Alice/Milla Jovovich är- nu kommer Resident Evil: Extinction, och vi tvekar inte längre. Alice är på flykt från Umbrella corporations satelliter och försöker samtidigt klara sig från elaka zombies och andra galna som vill slita henne i stycken. Allteftersom hennes lätt övernaturliga förmågor blir mer och mer utvecklade stöter hon ihop med vad som verkar vara de sista överlevande, men maten och bränslet börjar ta slut och gänget bestämmer sig för att åka till Las Vegas…

Jag kommer nu låta som en trasig skiva men denna film är som alla andra treor i år: storyn är så tunn att den är obefintlig och på nåt sätt tror man att en overload av action, ljudeffekter och cool musik kan balansera upp det hela. Det gör det väl på sätt och vis eftersom jag sitter kvar: färgerna är riktigt riktigt snygga, det är grym musik, grafiken är välgjord, effekterna regererar och allt detta är estetiskt sammansatt till en rejäl påse ögongodis! Jag ska dock tillägga att detta är den köttigaste, slashigaste film jag sett på hela året. I kombination med ljudet kan jag knappt titta emellanåt. Ställ detta mot till Millas tillfluffade hy: alla andra ser ut som kratrar i ansiktet men hon, hon är så airbrushad att hon ser ut som en ängel – en mördarängel med heroes-krafter.

Läs mer

Recension: 1408

Det börjar bra, det gör det, men Mikael Håfströms 1408 håller inte hela vägen.

Vad värre är – Samuel L Jackson funkar inte alls. Han känns felplacerad, ungefär som i Star Wars-filmerna. Sam Jackson ska vara cool, säga saker som ??Ma niggah?? och knäppa folk, men att spela en verserad och elegant hotelldirektör kan han inte. Det hade varit bättre med någon annan skådis i rollen eftersom det faktum att det ?R Sam Jackson bara blir något man retar sig på.

Men filmens största problem är detta: Jag blir inte ett dugg rädd. Inte en enda gång. Hallå? Skräckfilm?

Däremot förstår jag varför John Cusacks rollfigur blir det. Tyvärr räcker inte det för att höja behållningen. Inte ens det faktum att John Cusack är asbra, faktiskt.

Det finns fler saker jag retar mig på, men det kan jag inte gå in på utan att avslöja för mycket. Låt mig istället avslöja mitt betyg.

Betyg 2 av 6

1408 har svensk biopremiär den 26:e oktober.