Det är ju en enkel poäng att göra. Bristande bevis (Fracture) är en film med brister. Jag gillar att ta enkla poänger.

Så även den här filmen som försöker, verkligen försöker, vara en riktigt klurig thriller med en ack så efterlängtad och klurig ”twist”. Men försöka duger verkligen inte.

Mitt största problem med filmen är Anthony Hopkins rollfigur, som uppenbarligen har planerat allting så väl och dessutom genomför det hela med bravur. Men det var inget problem säger du? Jo, eftersom filmen utger sig för att vara någon slags katt-och-råtta-lek mellan honom och den unge åklagaren (Ryan Gosling).

Hopkins säger vid ett tillfälle att han hittat Goslings svaga punkt. Men det stämmer inte alls. Han har hittat åtalets svaga punkt, men det är bara för att han planerat det så redan från början. Och där är hela filmens svaga punkt ? vi, publiken, känner redan till åtalets svaga punkt så när ”twisten” går upp för de inblandade så sitter man där och säger ”Jaha?”. Sen försöker man krysta fram någon slags ytterligare twist men den blir i sammanhanget bara halvdan och ger någon slags fadd eftersmak.

Skådespeleriet är det som lyfter filmen. Hopkins är härligt läskig med svårplacerad, möjligen lätt irländsk eller skotsk dialekt. Gosling gör också ett gediget jobb med att spela någon som inte vill visa några känslor men vars frustration bitvis kokar under skinnet.

Förvänta dig inget mästerverk, filmen blir bara godkänd.

Nick Cassavetes är tillbaka med en film, hans förra var den romantiska Dagboken med Ryan Gosling. Denna gång är tuffa, vita killar, hip-hop och Justin Timberlake i Alpha Dog.

Den unga knarklangaren Johnny Truelove (Emile Hirsch) hamnar i bråk med Jake Mazursky (Ben Foster) över 1.600 dollar. En knarkuppgörelse som Jake skulle fixa gick snett och konflikten är ett faktum. Johnny Truelove kidnappar sedan Jakes 15-åriga lillebror Zack. Zack får hänga med Johnnys gäng i ett par dagar, festa, knarka och ha kul. När det går upp för Johnny och hans gäng att det faktiskt, rent juridiskt sett, kidnappat en person och hårda fängelsestraff väntas om de åker fast.

Denna film är långt ifrån bra. Ska man nämna något som är ok men filmen så är det Ben Fosters snurrspark i ren Swayze-anda när han spöar upp en hel fest ensammen och att Timberlake inte alls gör bort sig. Så. Det var det. Det är inte ofta en film får en 2:a enbart på en snurrspark, jag tror t.o.m. att detta är första gången.

Det dåliga? Sharon Stone spelar över så det står härligt till, hon är slut nu, det måste hon vara. Alla kvinnor i filmen är stöpta i samma form: kåta och nakna. Nu har jag inte alltför mycket erfarenhet av den världen, men jag vägrar att tro att det är på det viset. Killarna kallar tjejerna bitch i varannan mening, och de övriga meningarna så kallar de varandra för bögar.

Cassavetes lyckades med att samla en grupp intressanta namn i en och samma film: Ben Foster, Emile Hirsch, Timberlake, Bruce Willis, Harry Dean Stanton, Dominique Swain. Tyvärr misslyckades han helt med filmen.

En ytlig och föga engagerande film kan inte få annat än en föga engagerad åskådare. ?nnu svårare är det att skriva en inspirerande och kul recension av Djävulen bär Prada. Filmen handlar om Wannabe reportern Andrea Sachs (spelad av Anne Hathaway) som i brist på annat går på intervju för att bli assistent till chefredaktören på världens största modetidning: Runway. Andrea är inte särskilt intresserad av mode och blir ungefär som en elefant i en porslinsaffär= kulturkrock. Värre blir det när chefen Miranda (Meryl Streep) kommer in i bilden. Hon är elak och bitchig och finner glädje i att ge sina assistenter ett helvete. Miranda är mycket mer än en redaktör för en tidning, hon ?R mode: designers ger henne förhandsvisningar av nya kollektioner och är hon inte nöjd är det bara att gå tillbaks till symaskinen. Som anas ligger också annat bakom hennes beteende…att tilläggas tycker Miranda att Andy är helt hopplös och saknar helt tilltro till hennes förmåga. En underdog story-light.

Läs mer →