Det är ju en enkel poäng att göra. Bristande bevis (Fracture) är en film med brister. Jag gillar att ta enkla poänger.
Så även den här filmen som försöker, verkligen försöker, vara en riktigt klurig thriller med en ack så efterlängtad och klurig ”twist”. Men försöka duger verkligen inte.
Mitt största problem med filmen är Anthony Hopkins rollfigur, som uppenbarligen har planerat allting så väl och dessutom genomför det hela med bravur. Men det var inget problem säger du? Jo, eftersom filmen utger sig för att vara någon slags katt-och-råtta-lek mellan honom och den unge åklagaren (Ryan Gosling).
Hopkins säger vid ett tillfälle att han hittat Goslings svaga punkt. Men det stämmer inte alls. Han har hittat åtalets svaga punkt, men det är bara för att han planerat det så redan från början. Och där är hela filmens svaga punkt ? vi, publiken, känner redan till åtalets svaga punkt så när ”twisten” går upp för de inblandade så sitter man där och säger ”Jaha?”. Sen försöker man krysta fram någon slags ytterligare twist men den blir i sammanhanget bara halvdan och ger någon slags fadd eftersmak.
Skådespeleriet är det som lyfter filmen. Hopkins är härligt läskig med svårplacerad, möjligen lätt irländsk eller skotsk dialekt. Gosling gör också ett gediget jobb med att spela någon som inte vill visa några känslor men vars frustration bitvis kokar under skinnet.
Förvänta dig inget mästerverk, filmen blir bara godkänd.