Recension: Bristande bevis

Fracture - Ryan Gosling

Det är ju en enkel poäng att göra. Bristande bevis (Fracture) är en film med brister. Jag gillar att ta enkla poänger.

Så även den här filmen som försöker, verkligen försöker, vara en riktigt klurig thriller med en ack så efterlängtad och klurig ”twist”. Men försöka duger verkligen inte.

Mitt största problem med filmen är Anthony Hopkins rollfigur, som uppenbarligen har planerat allting så väl och dessutom genomför det hela med bravur. Men det var inget problem säger du? Jo, eftersom filmen utger sig för att vara någon slags katt-och-råtta-lek mellan honom och den unge åklagaren (Ryan Gosling).

Hopkins säger vid ett tillfälle att han hittat Goslings svaga punkt. Men det stämmer inte alls. Han har hittat åtalets svaga punkt, men det är bara för att han planerat det så redan från början. Och där är hela filmens svaga punkt ? vi, publiken, känner redan till åtalets svaga punkt så när ”twisten” går upp för de inblandade så sitter man där och säger ”Jaha?”. Sen försöker man krysta fram någon slags ytterligare twist men den blir i sammanhanget bara halvdan och ger någon slags fadd eftersmak.

Skådespeleriet är det som lyfter filmen. Hopkins är härligt läskig med svårplacerad, möjligen lätt irländsk eller skotsk dialekt. Gosling gör också ett gediget jobb med att spela någon som inte vill visa några känslor men vars frustration bitvis kokar under skinnet.

Förvänta dig inget mästerverk, filmen blir bara godkänd.

Betyg 2 av 6

Recension: Jakten på lycka

?nnu en film som handlar om att ta sig fram trots tuffa odds har sett dagens ljus. Givetvis ackompanjerad av smetiga Hollywood-stråkar och små gulliga barn som är så lillgamla att kväljningsreflexen ligger nära. Denna gång är mannen som tar sig fram mot alla odds Chris Gardner, spelad av Will Smith. Det lillgamla barnet spelas sensationellt inte av Dakota Fanning (hon må vara duktig, men det blir svårt att få henne kännas trovärdig som Will Smiths son) utan av Jaden Smith som i verkliga livet faktiskt är Will Smiths son.

Chris är försäljaren som säljer en maskin ingen vill ha, han ligger efter med hyran och förhållandet knakar i fogarna. Till råga på allt har han en liten son med topz-frisyr han måste försörja. Givetvis går allt åt skogen och det är där stråkarna och de uppenbara försöken till att få publiken tårögd kommer in. Samtidigt som Chris kämpar för att tjäna pengar så att han och sonen kan klara sig så praktiserar han utan lön på en aktiefirma med målet att få fast anställning där. Livet är riktigt hårt för vår huvudperson med andra ord.

Jakten på lycka är baserad på en sann historia vilket på ett sätt gör det Chris gör lite mer imponerande och inspirerande. Dock har jag svårt att känna full sympati med Smiths huvudperson då han sitter i klistret på grund av en del korkade val han gjort. Att han envisas att släpa med sig sin son genom allt elände då sonen förmodligen skulle mått bättre av att bo med sin mor kan man ifrågasätta. Envisheten i att han försöker sälja sin eländiga maskin istället för att ta ett annat lågavlönat jobb med fast inkomst är en annan sak jag ifrågasätter.

Tyvärr blir det ett lågt betyg till denna film, allt känns lite väl utstuderat för att kunna beröra djupare. Jaden Smith gör dock ett skapligt jobb som sonen, trots att det är barnroll modell 1A enligt Hollywood-mallen. Nu väntar jag på att få se Will Smith i en riktigt bra film, det skulle kännas uppfriskande för omväxlings skull.

Recension: Alpha Dog

Alpha Dog

Nick Cassavetes är tillbaka med en film, hans förra var den romantiska Dagboken med Ryan Gosling. Denna gång är tuffa, vita killar, hip-hop och Justin Timberlake i Alpha Dog.

Den unga knarklangaren Johnny Truelove (Emile Hirsch) hamnar i bråk med Jake Mazursky (Ben Foster) över 1.600 dollar. En knarkuppgörelse som Jake skulle fixa gick snett och konflikten är ett faktum. Johnny Truelove kidnappar sedan Jakes 15-åriga lillebror Zack. Zack får hänga med Johnnys gäng i ett par dagar, festa, knarka och ha kul. När det går upp för Johnny och hans gäng att det faktiskt, rent juridiskt sett, kidnappat en person och hårda fängelsestraff väntas om de åker fast.

Denna film är långt ifrån bra. Ska man nämna något som är ok men filmen så är det Ben Fosters snurrspark i ren Swayze-anda när han spöar upp en hel fest ensammen och att Timberlake inte alls gör bort sig. Så. Det var det. Det är inte ofta en film får en 2:a enbart på en snurrspark, jag tror t.o.m. att detta är första gången.

Det dåliga? Sharon Stone spelar över så det står härligt till, hon är slut nu, det måste hon vara. Alla kvinnor i filmen är stöpta i samma form: kåta och nakna. Nu har jag inte alltför mycket erfarenhet av den världen, men jag vägrar att tro att det är på det viset. Killarna kallar tjejerna bitch i varannan mening, och de övriga meningarna så kallar de varandra för bögar.

Cassavetes lyckades med att samla en grupp intressanta namn i en och samma film: Ben Foster, Emile Hirsch, Timberlake, Bruce Willis, Harry Dean Stanton, Dominique Swain. Tyvärr misslyckades han helt med filmen.

Betyg: 2 av 6

Dvd-recension: Djävulen bär Prada

devilwearsprada

En ytlig och föga engagerande film kan inte få annat än en föga engagerad åskådare. ?nnu svårare är det att skriva en inspirerande och kul recension av Djävulen bär Prada. Filmen handlar om Wannabe reportern Andrea Sachs (spelad av Anne Hathaway) som i brist på annat går på intervju för att bli assistent till chefredaktören på världens största modetidning: Runway. Andrea är inte särskilt intresserad av mode och blir ungefär som en elefant i en porslinsaffär= kulturkrock. Värre blir det när chefen Miranda (Meryl Streep) kommer in i bilden. Hon är elak och bitchig och finner glädje i att ge sina assistenter ett helvete. Miranda är mycket mer än en redaktör för en tidning, hon ?R mode: designers ger henne förhandsvisningar av nya kollektioner och är hon inte nöjd är det bara att gå tillbaks till symaskinen. Som anas ligger också annat bakom hennes beteende…att tilläggas tycker Miranda att Andy är helt hopplös och saknar helt tilltro till hennes förmåga. En underdog story-light.

Läs mer