DVD-recension: The Uninvited

uninvited2

Here we gooooo! (som Mario skulle ha sagt). Ytterligare en remake på en asiatisk skräckis…som jag bara måste se så klart! Denna gång är det Kim Ji-woon som sålt rättigheterna till min (sin?!) älskling A tale of two sisters till jänkarna och i september släpptes resultatet på DVD. Dock under namnet The Uninvited – som väl bevandrade cineaster vet är titeln på en annan asiatisk rysare. Lite onödigt kan tyckas. Nu tycker jag att Hollywood börjar bli lite vääl lata ;). Copy + paste får inte missbrukas!

Läs mer

Harry Potter och den långa transportsträckan

Daniel Radcliffe som Harry Potter

Så då var det dags för den sjätte filmen i Harry Potter-serien: ”Harry Potter och Halvblodsprinsen”. Eller ett kanske mera passande namn: ”Harry Potter och den långa transportsträckan”.

Jag vet inte hur djupt man måste gräva för att hitta en 2,5 lång timme film med mindre handling än vad just ”Harry Potter och Halvblodsprinsen” har. Det stora problemet för filmen gäller filmskaparnas val kring vad de skulle ta bort från boken för att filmen ska klocka in på undr 2,5 timme. Bland de mest intressantaste från boken, förföljelsen av trollkarlar, ministeriets nästan inkvisitoriska förhör och hur ungdomarna startar en hemlig grupp för att bekämpa den auktoritära vuxenvärlden är borta, likså stämningen som detta skapade i boken.

Istället återstår istället en hel del humor och tonårsflörtar och inte så mycket mera. Det är givet att story arc:en för Harry Potter börjar närma sig slutet, något som kanske kunde anas i boken, men blir extra tydligt i filmen. Vi väntar och väntar på att något ska hända. Men detta är bara en transportsträcka till de sista filmerna.

En snyggt filmad och välspelad transportsträcka dock. Gambon och Rickman kan sina roller som Dumbledore och Snape och Watson och Grint likså som Hermione och Ron Weasley. Jim Broadbent är nytillskottet i filmen som Professor Slughorn och är även han bra. Svagaste länken är, precis som tidigare i min åsikt, Daniel Radcliffe som Harry Potter. Det är några scener i filmen som skär falskt och man önskar att man inte lämnat skämskudden hemma.

Även om jag kanske varit kritisk ovan så är den ju inte skit. Du får 2,5 timme i Harry Potters magiska värld, och det är inte fy skam för oss Potter-nördar. Man bara önska att det fanns lite mera… handling.

Edit. Så kan det gå! Jag har blandat ihop böckerna och filmerna vilket gör att ovan överstruckna mening blir felaktig. Det förändrar dock inte min syn på filmen. Tack för påpekandet! Rätt ska vara rätt!

Betyg: 3 av 6.

Recension: Transformers: De besegrades hämnd

transformers
Med sina 2 timmar och 30 minuter av konstant transformerande, klink och ultra-snabba fightingscener med utomjordingssrobotar är Transformers: De besegrades hämnd det ultimata verktyget att visa vad hemmabion går för. Men lever den upp till sig själv?

Denna gång ska vår hjälte Sam Witwicky äntligen få ett normalt tonårsliv och börja college. Även om detta för komedi-föräldrarna är så nära jordens undergång man kan komma, finns det mer allvarliga strider runt hörnet. Decepticons har nämligen av flera anledningar inte ännu lämnat jorden; Resten av den förmodligen väldigt snabbt ihopkokade handlingen känns bara som en ursäkt att föra ihop Hasbro-figurerna i strider. Denna gång uteblir både rysningarna av välbehag och de stående hårstråna på slutet. Inte ens Linkin Park lever upp till sig själva. Vad beror detta på?

Ett: kopia. Bay har tagit exakt samma struktur som i Transformers. EXAKT! Klocka filmerna och jämför! Jag skulle tro att det på minuten lika.

Två: filmen har fått en rejäl släng av ”Balthazar-sjukan”, den epidemi som just nu sveper över filmvärlden. Filmens enorma längd till trots finns det inte tid för alla mängder slutsatser som ska dras och följaktligen hoppar vi känguru mellan action-episoderna och spänningen däremellan försvinner. Den nödvändiga informationen och lösningarna kommer lite väl lätt till våra hjältar respektive bovar – om den kommer alls. Har man struntat i luckorna med mening?

Tre: de snygga bilderna till trots blir jag blir immun mot actionscenerna. Det är inte tufft längre – gäääsp! Vi vet att ni kan animera! Vi vet att ni är bra på bildkompositioner! Utveckling tack!

Fyra: 150 minuter av LeBoufs tefatsögon och Fox playboy-poser med plutande läppar gör mig lätt illamående och kärleksscenen mellan Sam och Mikaela skulle strukits. Det kan vara det fånigaste jag sett på länge. En efterföljande bildsekvens på vågor mot en klippa var det enda som saknades. *kvälvningar*.

Bay ska naturligtvis ha en eloge för sitt oslagbara recept av storslagna actionscener i kombination med under bältet-humor. Även om vi har sett det innan så funkar det. Stundtals blir jag helt uppslukad och köper totalt karaktärernas jönseri, även om humorn är mindre frekvent och lite mindre överraskande. Jag skrattar högt flera gånger åt fyndiga lösningar och mini-twistar – även om jag saknar den mängd fiffiga filmreferenser ettan bjöd på.

Jag vill även ge ros till manusförfattarna då filmen trots action och humor med lite goodwill kan göras riktigt djup. (Haha) Dialogen är välskriven och många konflikter är igång, inte minst det härliga familjedramat. (Bortsett från hålen i själva intrigen.)

Trots stencilering av den första filmen är Transformers: de besegrades hämnd underhållande som sig bör. Men när slutstriden kommer har salongens besökare myror där bak istället för nålar. 2 timmar och 30 minuter är för långt för en kopia. Följdaktligen ligger alla hårstrån på min kropp kvar denna gång när Optimus Prime kör sitt avslutningstal.

Betyg 3 av 6

Ps. Synd att den svenska titeln inte är lika fyndig som originalet: Transformers: Revenge of the Fallen.

Recension: Änglar och Demoner

angels-and-demons

En fanatisk religionssnubbe från vad man tror är sällskapet Illuminati har kidnappat de fyra biskoparna som kandiderar för påveposten. Denne skurk har också lagt händerna på en behållare fylld med anti-materia -(en vetenskapligt framställd big-bang) som kan ödelägga hela vatikanstaten. Vad göra? (Ring Ghostbusters!!!! ) Man ringer så klart symbolexperten Robert Langdon vars andra äventyr börjar pronto. I rollerna ser vi Tom Hanks, Stellan Skarsgård och Ewan McGregor.

Läs mer

Recension: Monsters vs Aliens (svenskt tal)

monstersvsaliens
3-D är the shit.

Ett tag i alla fall. Det är riktigt, riktigt, kul/häftigt/spännande att få ett HELT annat djup i bilden i biofåtöljen (En fåtölj som dessutom gick att luta bakåt! Najs! Tack Filmstaden Sergel salong 5). Men, det hela går över. ?ven för kidsen som sitter i salongen. Det skriks till och Oh:as och Ah:as till en början men ebbar så småningom ut.

Tids nog slår det mig också ? blir inte bilden lite suddig när det är 3D? Jag menar, när man tittar på en ??vanlig?? datoranimerad film så är ju bilden så abbans knivskarp rakt igenom. Här känns det som att det blir lite blurrigt här och där och detaljerna inte är fullt lika krispiga. Har jag fel? ?r det någon annan som upplevt samma sak?

Nåväl. Filmen. Filmen, filmen, filmen… ?hm… Tja… Sanningen att säga är faktiskt filmen inte särskilt mycket roligare än sin trailer. De bästa gagsen kläms också in redan i trailern. Allra roligast är förstås Bob, den oformliga gelemassan, det obligatoriska glada puckot, men det ska sägas att de försökt klämma ut för mycket humor ur honom genom att han projicerar andras problem på sig själv och det faller lite platt till marken.

Jag hade önskat att man skojat mer med monstertemat, fler sköna gliringar och parodier på klassiska filmer men, ja, det hade ju gått rakt över huvudet på barnen som den här filmen är avsedd för. Och kidsen gillade den. Jag också ska sägas, jag kanske låter överdrivet negativ men visst skrattade jag högt flera gånger.

Kanske inte minnesvärd, men sevärd.

Betyg 3 av 6

Recension: Body of Lies

Body of Lies

Skulle Body of Lies verkligen vara kritisk mot Bush-regimen? Det är vad jag fått veta i förhand. Filmen skulle visa på inkompetens, anspela på den gråskala som finns och slutligen vara kritisk mot framför allt de brott mot de mänskliga rättigheterna USA gjort sig skyldiga till under sitt krig mot terrorismen.

Jag måste verkligen ha sett fel film.

Roger Ferris (DiCaprio) är CIA-agent i Irak. Uppdraget är att spåra terrorister och likvidera dessa innan de hinner uträtta sina dåd. Mitt i kriget mot terrorismen får dock Ferris allt svårare att skilja på terroristernas och sina egna metoder. Ferris är dessutom hela tiden motarbetad av sin egen maktgalna chef Hoffman (Crowe).

Mitt i allt det här befinner sig storskurken Al-Salim. Jakten på den här skygga terrorledaren är stommen i filmen. Vi hamnar snart i ett Jordanien som befinner sig under säkerhetstjänstens chef Salaams (en alldeles fantastisk Mark Strong) stenhårda nypor, och en hyfsad kulturkrock mellan Salaam och Hoffman leder till rätt omfattande komplikationer.

Läs mer

Recension: Doomsday


Vilken film är det egentligen jag tittar på?

Den börjar som Dawn of the dead – ett dödligt virus sprider sig och skapar kaos och panik. Visst, folk blir inte zombies men du fattar vad jag menar.

Sen övergår den till att bli Flykten från New York när en jättelång mur reses för att isolera de sjuka. In i denna karantänzon måste såklart våra hjältar. Väl där har alla blivit punkare och kannibaler, som såklart alltid gillar när deras ledare kör ett litet shownummer till en gammal Fine Young Cannibals låt (jojo, vitsigt så det förslår).

Sen förvandlas den plötsligt till…tja… Evil Dead 3, när våra moderna hjältar på sätt och vis hamnar i medeltiden, för att sen hoppa till avslutningen som är vääääldigt Mad Max.

På vägen dit hittar jag en massa pantade saker. Som ett ??ointagligt?? pansarfordon med vanliga glasrutor till fönster. Eller en mobiltelefon som inte behöver ett SIM-kort för att funka. Eller…äh. Allt det där är egentligen petitesser.

Det här är nämligen inte avsett att vara en intelligent film. Den är avsedd att sparka stjärt och det gör den. Vår hjältinna gör det i alla fall. Med sin i närbild flertalet visade tajta stjärt.

Det är blodigt, skitigt och smärtsamt på det där härligt bra sättet med mycket traditionella specialeffekter. Inget datoranimerat slafsande alltså. Me like.

Så eftersom jag är den gamla film-nörd-räv jag är så föreslår jag att du som gillar bra action ser den här filmen. Eller så ser du först tre av dom fyra filmer jag nämnde ovan (du kan skippa Evil Dead 3 om du inte sett ??ettan?? och ??tvåan?? först) och sen se den här, det är bara en fråga om hur mycket tid du vill lägga.

Jag vill lägga ett betyg och egentligen är det väl synd att vi inte kör med halv-skala här på Bloggywood för jag skulle vilja lägga den smack dab in the middle, som någon sa i en låt en gång. Men bara för att jag skulle älskat den lite mer om jag bara varit lite yngre och bara för att du ska bli lite mer intresserad av att se den så säger jag en svag…

Betyg 4 av 6

Recension: Dead Space – Downfall


Harrejavvlar!

Det är vad jag kan säga efter att ha sett Dead Space: Downfall. En film som fungerar som prequel till vad som är ett (sägs det mig) riktigt bra spel till PC/PS3/Xbox360. (Jag har ingen konsol och ingen kraftig PC. Nån som vill ge mig en?)

Det här är såklart i mångt och mycket ett klassiskt upplägg och hela filmen igenom så har den såklart lånat mycket, väldigt mycket, från kanske främst Alien/Aliens eller The Thing, men det funkar. Oj, vad det funkar.

Storyn är också djupare än bara rymdvarelser som attackerar, det finns en specifik mekanik bakom deras beteende och varför dom gör som dom gör med sitt byte ? vi människor. Vad gäller oss människor emellan så har man också fått till en rätt intressant konflikt med religiösa undertoner (eller kanske övertoner).

Det är dessutom bitvis riktigt actionintensivt och trots att det är animerat så blir det rejält obehagligt och ruskigt emellanåt. Det är ju såklart ibland en stor fördel att det är animerat eftersom man då kan ta ut svängarna. Rejält.

Roligast av allt var nog ändå att jag sett en del av spelet i diverse speltrailers
och annat och bara råkade snubbla över att det också gjorts en film. Dom som spelat spelet säger dock att man inte ska ha gjort det innan man ser filmen för då tas udden av lite.

Så det kanske är bra att jag har det magert på hårdvarufronten hemma. Nä, det kan det väl ändå aldrig vara?

Nästan en fyra. Nästan.

Betyg 3 av 6

Ps Det finns en prequel till prequeln, faktiskt. En grafisk roman som lagts upp i stillbildsfilmform på dutuben såklart. Första delen finns här och är inte heller så dum faktiskt. Ds

Recension: Quantum of Solace

Quantum: Minsta enheten av någonting – tänk kvantfysik (Tror jag…) Solace: tröst.

Pre-Casino Royale var jag aldrig någon direkt Bond-fan. Faktum är att de senare filmernas orgie i osannolikhet fick mig att inte vilja se någon av dem alls. Sen tog Craig över som Bond och man gjorde en reboot på manuset. Förutom mer komplicerade titlar och en mera lågmäld Bond uteslöt man båtar på land och diverse annat plink-plonk. Detta passade mig alldeles utmärkt och ända sen eftertexterna av Casino Royale har jag längtat efter denna stund.

Hur är det då med Quantum of Solace? Läs mer

Recension: Hancock

Hancock har problem. Vilket borde vara uppenbart för alla som sett en trailer för filmen, om inte annat blir hans mest uppenbara problem tydligt inom ett par minuter, mer än så vore synd att säga men å andra sidan föreligger här också ett dilemma. För det som Hancock har problem med blir också ett problem för själva filmen.

Utan att avslöja…ja…nånting egentligen så är det samma problem som jag tycker har blivit allt mer vanligt på sista tiden ? att en films marknadsföring ger fel bild av vad filmen egentligen är för genre, faktiskt.

Låt mig säga såhär: Jag bänkade mig med förväntningen att se Will Smith i en fartfylld komedi om en superhjälte på dekis, i typ Men in black-anda. Det fick jag bara delvis. Delvis för att filmen inte är lika rolig och skruvad som MiB var, delvis för att filmen sen byter spår.

Med andra ord blev jag överraskad, både glatt överraskad och…inte så glatt överraskad. Glatt överraskad för att det spår som filmen tar överrumplade mig. Det var till och med så att jag satt och förväntade mig att filmen skulle ta slut och sen ? Kapow! Från ingenstans kom en riktig…öh, käftasmäll får vi väl säga. Synd bara att den käftasmällen inte förvaltas på ett bättre sätt.

Att jag nu och därför säger att den här filmen känns lite ytlig kanske du tycker är märkligt, eftersom summer-blockbusters sällan är några djupingar. Men lik förbannat får jag intrycket av att det åtminstone är åt det hållet filmen vill, återigen med tanke på spårbytet.

Hade man istället bestämt sig vara att vara antingen mer komiskt ytliga istället för ytligt djupa eller vågat gå djupare från start så hade betyget blivit högre.

Förlåt, jag känner att jag blev lite väl neggig kanske. Filmen är ingen kalkon, vill du ha lite småskön action utan att behöva tänka för mycket (eller inte alls) så ska du helt klart se den. Det ska sägas att Will Smith och Charlize Theron gör sina roller bra och att specialeffekterna är helt okej, men ge mig mer krafter, mer mytologi och lite mer bakgrund tack.
Hm…kanske i uppföljaren?

Ha! Se där! Will Smith håller med mig.

Betyg 3 av 6