Recension: Indiana Jones & kristalldödskallens rike

Indiana jonesEller: MacGyver möter Djungel George

Da ta ta taa daaaaa, da ta daa. [höjning] Da ta ta taa daaaaa, da ta taa taa daaaaa da. Mmm. Harrison Ford har nu – 27 år efter Raiders of the Lost Ark – dammat av både sig själv och piskan och ger sig ut på ett äventyr involverande en mystisk jättedödskalle av kristall, en James Dean look-a-like, en ukrainsk satmara och en övergiven söt flamma från tidigare äventyr. Blanda in lite pengar och fantasi i form av Steven Spielberg och George Lucas så får du Indy anno 2008.

Läs mer

Recension: Forgetting Sarah Marshall

Forgetting Sarah Marshall
[bildens källa: UIP]

Forgetting Sarah Marshall. Dumpad. Forgetting Sarah Marshall. Dumpad. Vilken skulle du helst se? Distributörerna satsade sina kronor på det senare och jag hoppas för deras skull att folk strömmar till salongerna – och att det är rätt klientel. ?r du 14+ får du dig nog ett par sköna skrattattacker under denna film, om inte annat en hel del sex. ?r du 30+ får du även mer sofistikerat godis i form av populärkultur-referenser som följdaktligen får många i salongen att le lite oförstående.

Om man vill är humorn en gnutta likt den i Old School, mycket lättköpt under bältet men också med den sköna ironin som tar lite längre tid på sig och kanske inte har den där klockrena poängen. Jag vill bara poängtera att filmen har en dimension kvar innan den spelar i samma liga som Old School!

En Apatow-produktion är en Apatow-produktion och även om han här inte är officiellt involverad i varken manuset eller regisserandet ser vi drag av honom i både karaktärerna och handlingen: Helyllekillen Peter (Jason Segel) blir dumpad av sin kändisflickvän Sarah Marshall (Kirsten Bell) och drar till Hawaii för att glömma bort henne. Inte helt oväntat är hon redan där med sin brittiske rockstjärnepojkvän Aldous Snow (Russell Brand) och vår sorgsne vän faller om möjligt ännu längre ner i sitt svarta hål. Under sin vistelse söker han tröst hos sin lätt störde styvbror Brian (Bill Hader), nerknarkade surfaren Chuck (Paul Rudd) och söta receptionisten Rachel. Jonah Hill (ALLA tidigare Apatow-filmer typ…) spelar en rolig men något störig kypare vars största idol råkar vara Snow, Billy Baldwin gör sitt livs roll (haha) och Jason Bateman kikar in på ett hörn.

Forgetting Sarah Marshall har en ganska ljummen förutsägbar handling och det som gör att man vill se vidare ligger mer i karaktärerna än i en önskan att ta reda på upplösningen. De riktigt roliga scenerna står Russell Brand för. ?ven om han i mångt och mycket bara spelar sig själv så är han likväl hysterisk. Med ett språk hämtat ur den brittiska aristokratin leverar han humor i varje replik och jag snudd på gråter av skratt. Paul Rudd kommer inte långt efter med sin förvirrade surflärare och det är dessa två herrar jag kommer att se om filmen för. Mila Kunis glänser (om man kan tänka bort Meg Griffin) även om hon har en mer jordnära roll och Jason Segel fungerar bättre och bättre ju mer vi lär känna hans karaktär. Kristin Bell gör en intetsägande insats som inte ger några guldstjärnor i mitt protokoll.

En lagom roande film med några hysteriska inslag som är helt klart sevärd. 1 tim och 50 min underhållning.

Betyg 4 av 6

Recension: 27 Dresses

27dresses1.jpg

27 Dresses är som en zombie- eller vampyrrulle. I alla fall på det sätt att de människor som befolkar en romantisk komedi inte finns på riktigt. Eller ja, kanske en eller två av dem, men huvudobjekten hittar du förmodligen inte någonstans i världen ? främst på grund av deras övernaturliga förmåga att förlåta varandra. De är övermänskligt förstående och så lyhörda för andra människors känslor att det är fullständigt overkligt.

Men, men. Rom-com?s är ju också genrefilmer och i en sådan måste ett antal ingredienser finnas.

Olycklig kärlek? Check. Någon som kommer mellan dig och den du är olyckligt kär i? Check. En person, av det motsatta könet, du hatar men till slut ändå hamnar ihop med? Check. En lite larvig, något utstuderad, scen där en eller annan person bedyrar sin kärlek inför en folksamling? Check. En folksamling som dessutom applåderar. Hell yes ? check!

Personligen tycker jag den bästa rom-com som gjorts är svenska Hundtricket.
Mycket för att den är en ??riktig?? romantisk komedi, samtidigt som den driver med genren. Hundtrickets ??applåd-scen?? är helt fantastisk och får mig att skratta lika mycket varje gång.

Men tillbaka till 27 Dresses ? en film som är bitvis snyftig, bitvis gapskrattig, bitvis lagom romantisk. Alla i ensemblen gör sina jobb bra, förutom filmens (tyvärr) svagaste punkt ? det vill säga svenska Malin ?kerman. Det blir lite för mycket manér över henne, hon rör sig och pratar nästan precis som Cameron Diaz. Så tyckte alla vi tre som såg filmen faktiskt, oberoende av varandra lustigt nog. Någon annan?

Nåväl, för att göra en lång historia kort. En bra rom-com. Inte lysande, inte dålig. Bra.

Betyg 3 av 6

Recension: Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street

Den senaste i raden av Tim Burton och Johnny Depps samarbeten heter Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street. Förra samarbetet resulterade i dockanimerade Corpse Bride. En film som helt klart gick hem hos mig och som jag dessutom rankar som bättre än Burtons största dockhit, A Nightmare Before Christmas. Tim Burton är en rätt hyllad regissör och har sin trogna fanskara. En skara jag inte direkt kan sälla mig till då jag tycker Burton är otroligt ojämn i sina filmer. Av hans filmer är det Big Fish jag tycker står ut som det absoluta mästerverket. Sedan finns det en hel del mycket tveksamma filmer på meritlistan som Batman-filmerna, Ed Wood, Kalle och chokladfabriken och nyfilmatiseringen av Apornas planet. En sak som är säker när det gäller Burton i alla fall är att hans filmer genererar intresse hos mig och det är alltid med en stor förväntan jag sätter mig för att se hans senaste film. Denna gång var det alltså Sweeney Todd som gällde. Trots min skepsism mot musikaler gick jag även denna gång till biografen med stor nyfikenhet.

Barberaren Benjamin Barker lever lyckligt familjeliv med sin fru och deras nyfödda dotter Johanna. Allt är rosor och solsken till den dagen en mäktig domare får syn på barberarens fru och genast fattar tycke för henne. Domaren åtalar Benjamin Barker för ett brott han inte begått och skickar iväg honom på straffarbete samtidigt som han försöker lägga an på barberarens fru. Femton år senare återvänder Benjamin Barker till ett mörkt och skitigt London. Väl där upptäcker han att hans fru dött och att dottern numer bor hos domaren som dömde honom för brottet han inte hade begått. Uppfylld av hat och revanschlusta har han dessutom bytt namn då Benjamin Barker enligt honom ändå dött. Numer går han under namnet Sweeney Todd och har ett enda mål, att döda domaren som stal hans liv och familj. Han slår sina påsar ihop med änkan Lovett och startar sin salong ovanför hennes konditori samtidigt som de två konspirerar för att kunna komma åt domaren.

Denna film är fantastiskt snygg. Oscarstatyetten som Dante Ferretti och Francesca Lo Schiavo plockade hem för bästa art direction är verkligen välförtjänt. Det är sannerligen en stilistisk uppvisning. Det är tyvärr också det bästa med denna film. Storyn är riktigt tunn, speciellt kärleksspåret som är lika tunt som silkespapper. Sen är det ju detta med musikaler som jag har så svårt för. Varje gång skådespelarna öppnar munnen och börjar sjunga fram dialogen tappar filmen fokus. Det som är extra svagt med just denna musikal är att den inte finns några starka låtar. Att ens kalla det som sjungs för låtar känns väldigt generöst. Jämför man med andra musikaler som Grease, Moulin Rouge och The Sound of Music så har de filmerna musik som verkligen sätter sig i skallen och som man kan gå och nynna på långt efter man sett filmen. I Sweeney Todd är det svaga trudelutter där skådespelarna sjunger samtidigt. Det blir rörigt och det känns verkligen inte som att musiken fyller någon minsta funktion.

Skådespelarna gör i övrigt ett stabilt jobb. Ibland tycker jag att agerande slår över i att bli för teatraliskt, men det brukar vara rätt vanligt med musikaler. Det är svårt att agera naturligt samtidigt som dialog sjungs fram så det teatraliska tillhör mer genren. ?r man ett stort fan av Tim Burton och musikaler kan denna film vara värd att se. Om du inte har något speciell emotionell koppling till varken Burton eller musikaler bör du se något annat med en starkare story.

Det blir ett svagt betyg till en snygg film med flortunn story och dåliga sångnummer. Jag väntade mig något mer av den hypade Burton.

För en second opinion (nåja, vi verkar ganska ense om denna film) kan man kolla in Helenas recension här.

Recension: Alien vs Predator Requiem

Jag fick motstridiga känslor för Alien vs Predator Requiem. ? ena sidan är filmen faktiskt helt okej för att vara en skräckis, men det hänger lite på vilken sub-genre man vill sätta den i. ? andra sidan är den platt, tunn och långsam samtidigt som den är alldeles för snabb. Konfunderad? Jag med.

Det största problemet jag har med filmen är att de båda utomjordiska raserna, både Aliens och Predatorn, inte beter sig som de ??borde??. Med andra ord följer de inte det karaktärsmönster som etablerats i de tidigare filmerna.

Gemensamt för båda raserna är att de kan döda besinningslöst, men bara om de blir hotade. För det mesta är det så att Aliens INTE dödar, de skadar och släpar sina offer till ett näste för att bli värdar åt ytterligare Aliens. Så icke i den här filmen, här dödar de för dödandets skull.

Vad gäller Predatorn så har det blivit någon slags tankelapsus ? och jag tror inte att jag spoilar något särskilt stort här. Han reser, uppenbarligen, till jorden för att röja upp och röja undan alla spår av Aliens och Predators. Han tar till och med till någon fiffig vätska som löser upp allehanda organiskt material ? face-huggers, mänskliga offer osv. Så varför ? varför, varför, varför ? får han plötsligt för sig att snitta en snut, skinna honom och hänga honom upp och ner i ett träd?
(Jag vet såklart ??varför??. För att han är en Predator och en Predator har gjort så i varenda film men här blir det fullständigt idiotiskt och motsägelsefullt).

Jag skrev också att den är för långsam och samtidigt för snabb. För snabb är den för att den tar vid exakt där den förra filmen slutade ? man måste med andra ord ha sett den för att förstå (vilket i och för sig är helt rätt ur merförsäljningssynpunkt). Men sen utvecklas chest-burstern på typ 30 sekunder till en fullvuxen Alien, detsamma gäller alla Aliens som sen blir till.

För långsam är den för att vi presenteras för ett antal karaktärer och får dessutom någon slags back-story för allihop. En back-story som tillåts ta alldeles på tok för mycket utrymme.

?ndå har jag alltså sagt att filmen är helt okej? Ja, det är den, om man ser den lite mer som en slasher-film. Alltså som typ Fredagen den trettonde. Vi får ett gäng någorlunda unga och snygga människor där vi får gissa vilka som kommer att dö och hur. Då är den faktiskt inte så dum. Allra bäst hade egentligen varit om monstren ifråga INTE hade varit vare sig Aliens eller Predators, men jag förstår tanken med att använda dem.

Någonstans blev jag ändå lite positivt överraskad, den är i alla fall mycket bättre än den förra filmen, sen kan man tycka att alla små referenser till tidigare filmer i de olika serierna är antingen snygga hyllningar eller rena plankningar (den manliga huvudkaraktären heter ??Dallas??) men det är en annan historia.

Kluven är vad jag är, så det får bli ett mitt-emellan-betyg.

Betyg 3 av 6

GIFF: The heart is a dark forest

Den här filmen är en mörk skog!

Tidigare skådespelerskan Nicolette Krebitz levererar en ångestladdad men jordad kommentar om en kvinna som får sin tillvaro raserad: Marie och Thomas bor med sina två barn i ett gulligt litet radhus. Marie har gett upp sin karriär som musiker för att vara hemma med barnen medan Thomas fortfarande arbetar kvar vid kompaniet där de träffades. Deras äktenskap knakar i fogarna mest på grund av att det mesta är på hans villkor. En morgon upptäcker Marie att Thomas lever ett dubbelliv: i en annan del av staden har han ytterligare en uppsättning familjemedlemmar och med hennes tidigare bästa vän dessutom!

The heart is a dark forest är ett drama med en kombination av realistiska och i vissa fall surrealistiska (men effektiva) inslag, och då menar jag inte hennes teatrala återblickar utan mer vissa udda karaktärer som dyker upp. Trots att en viss ironi i filmen gör så man skrattar till ett par gånger är det är inte direkt en happy happy-film där man kommer ut ur salongen studsande och sprudlande, men däremot känns det som om man är några erfarenheter rikare: Filmen kommenterar kommunikationssvårigheter och människor som aldrig ser något ur sitt eget perspektiv än sitt eget och den gör det utan att försköna eller fluffisera.

Nina Hoss är fin och naturlig i rollen som Marie, Devid Striesow är kanske på gränsen till överspelad.

Recension: I Am Legend

Will Smith i I Am Legend

Robert Neville är en lysande vetenskapsman, som kommer till korta när ett fruktansvärt virus sprids utan att kunna vare sig stoppas eller botas. Neville, som visar sig vara immun, blir den sista överlevande människan i New York City, kanske även i världen. Helt ensam är han inte förstås…

Jag kan börja med att nämna att jag kommer att dra en del paralleller med boken som filmen baseras på. Boken skrevs 1954 av Richard Matheson och rekommenderas starkt. Filmen I Am Legend är från 2008, regisserad av Francis Lawrence (Constantine) och med Will Smith i huvudrollen och är uppdaterad ganska rejält.

Läs mer

Recension: Arn- Tempelriddaren


95% av biosalongerna runt om i sverige tycks visa denna kassako – hur många kopior finns egentligen av filmen?

Filmutbudet i min småstadsidyll var i helgen ganska begränsat och utan mycket val beskådade jag Joakim Nätterqvist, Stellan Skarsgård och resten av Sveriges skådespelarelit föra över Jan Guillious historia om västgötapojken Arn och hans tempelriddaräventyr till vita duken. Jag ska direkt säga att jag inte läst böckerna så min förförståelse var lika med noll – därmed också förväntningarna. Nja, nte helt sant – alla finansiärer i norden tycks ha skjutit till pengar så visst fanns det lite fjärilar i magen!

Läs mer

Recension: Ils (Them)

Jo, det är sant. En fransk film (Ils) som på svenska heter något på engelska (Them). Kanske är det för att göra det lättare för oss att förstå titeln, men för mig känns det mer som en lumpet försök att inbilla dig/oss att det här är en amerikansk eller brittisk film.

Nog om det. Jag har sagt det förr och jag säger det igen ? det börjar bra. ?ppningsscenen är riktigt obehaglig och även om filmen redan där är lite förutsägbar så är det en förutsägbarhet som mera handlar om att tillfredsställa ens förväntningar på en skräckis.

Fortsättningen på filmen är också bra men kommer aldrig upp i öppningsscenens intensitet. Vi presenteras för våra huvudkaraktärer i ett tempo som liknar en snigel på nedåttjack och jag ställer mig frågan varför vi överhuvudtaget får en backstory ? den är nämligen helt irrelevant för resten av filmen och, framför allt, för hur karaktärerna agerar. Hade man gjort något av den kvinnliga huvudrollens läraryrke så hade det inte bara varit bra, det hade varit smart. Dessutom är filmen för kort för att slösa tid på sånt där.

När det väl börjar hända grejer är det dock??otrevligt, på ett sådär bra sätt. Ett icke slafsigt sätt utan bara??psykiskt nedbrytande. Tack vare Olivia Bonamy och Michaël Cohen så känner man av den terror de utsätts för, man riktigt känner hur deras hjärtan bultar av adrenalin, man känner smärtan de känner.

Att sen säga att filmen har en twist är inte helt sant, tycker jag, men det är länge och väl man gissar och klurar på vilka eller vad det egentligen är som lurar i skogen och huset. Personligen tycker jag att när man väl får veta så är det störtlöjligt, medan andra har tyckt att det bara är ännu mer skrämmande.

Att det hela baseras på verkliga händelser är naturligtvis det som är mest läskigt men om sanningen ska fram hade jag hellre sett en annan fördelning av filmen. Korta hela den nuvarande filmen till hälften, andra hälften skulle jag vilja ha följt det som hände efteråt ? hur utredningen gick till helt enkelt och hur man kom fram till det resultat som redovisas i textskyltar efteråt.

En sevärd film, men förvänta dig inte att bli galen av skräck.

Betyg 3 av 6