Recension: Star Trek

star_trek_poster1

Tack JJ Abrams.
Tack för att du blåst nytt liv i den franchise som alltid legat mig varmast om hjärtat.
Tack för att du återställt mitt förtroende för framtiden, både filmens och världens.

Star Treks bästa ögonblick har, för mig, alltid inneburit någon form av tidsresa/paradox.
Och här har vi ”a doozy” kan man lugnt säga, hela den verklighet och den canon vi trekkers
så stenhårt nött in i våra nördighetsvalv formligen skjuts skiten ur och det är alldeles fantastiskt.

Jag har några små invändningar;

  • När man ändå bestämt sig för att göra om, hade vi inte kunnat förskonas en (visserligen väl utförd) ryskt dialekttalande Pavel Chekov?
  • Det var nästan för mycket action. Jag hade kunnat tänka mig att ta bort två, kanske tre, actionsekvenser – särskilt den med Kirk på en isplanet kändes inte nödvändig alls. Detsamma gäller biljakten i början, den hade inte behövt vara så…frenetisk.
  • För mitt största problem med filmen krävs en SPOILERVARNING! Faktiskt…besegrar de ju inte skurken. Visst, de lyckas spränga hans skepp, men i och med att han var från framtiden och lyckas ändra det förflutna så har de inte ställt saker till rätta. Det var det enda som INTE kändes Star Trek i hela filmen.

Men på det stora hela – tuffare, skönare, roligare, bättre Star Trek – mycket väl värd att se.

Betyg: 4 av 6

Crank: High Voltage – en laddad historia!

crank2 Kan google maps varit sponsorer till denna film tros?

Efter ettans adrenalinpumpande och gränslösa uppenbarelse är det svårt att se mer en mer överdriven och makalös blandning av action och komedi, men Crank: high voltage visar att det går att bli mer galen utan att förlora integriteten.

Föregångaren började som en helt normal actionfilm för att stegvis öka och bli mer och mer ‘over-the-top’. Här börjar vi ‘over the top’ för att om möjligt hamna ännu högre. Taket är en liten myra som kryper omkring låång där nere ;).

Vår huvudkaraktär (nuförtiden något av en superhjälte) Chev Chelios är på jakt efter sitt stulna hjärta. Någon har bytt ut det mot ett batteridrivet dito som måste laddas upp i tid och otid för att inte stanna. Även om vi vet att detta i teorin är möjligt vet också att Chelios likt värsta slasherhjälten á la Jason Vorhees inte kan dö, så vi väntar istället på de galna idéer han ska få för att lösa kniporna han hamnar i. Med samma självförtroende som publiken kommer Chelios invisslande till filmens soundtrack (!) för att i värsta kick-ass scenen (bokstavligen) inleda årets jakt på hjärtat.

Crank 2 har allt som ettan hade och man skulle kunna tro att detta är en blek kopia där allt redan gjorts – men här lyckas man peka finger åt allt som PK heter där den ena hutlösa scenen avlöser den andra. Med en uppsjö av sjuka detaljer, populärkulturreferenser och kulspruterepliker är det omöjligt att inte skratta hysteriskt samtidigt som tempot är högt och kulorna viner. Med fantasin som vapen uppfinner manusförfattarna tillika regissörerna Mark Neveldine och Brian Taylor en rad sätt för huvudkaraktären att få ström till sin blodpump, även om det ibland blir lättfångat smälter det in i den underhållande soppan som lämnar dig fnissande och tillfredsställd i lördagssoffan. Popcornen är garanterat slut.

En parantes: Efter District 9 trodde jag att de äckligaste kroppsdelarna att ses förloras på film var naglar och tänder – jag ser mig besegrad: efter att ha sett Crank 2 kan jag konstatera att bröstvårtor som avlägsnas från kroppen i ett plågsamt lågsamt manér nog är det värsta jag sett.

Som alla vid det här laget vet anser jag att den skakiga handkamerans glansdagar är förbi – här funkar det i vissa scener men överanvändningen stör mig. Jag vill ha spänning, men inte få ett epilepsianfall. Att veta vad som är upp och ner är inte för mycket begärt där man sitter i soffan! Kombinationen av flipperspels- och FOX News grafik är tufft i två minuter sen känns det mer som en picassotavla i huvudet och jag vill vila mitt sinne lite.

Det finns en lätt malplacerad scen i filmen där vi får veta mer om Chelios och hans barndomsjag och som erbjuder lite vila faktiskt. Det är en sekvens jag ställer mig frågande till då den varken tillför storyn något eller var särskilt rolig. Det man gestaltade stämde inte heller överens med min bild av huvudkaraktären: Helt plötsligt blev han något av ett problembarn helt utan respekt och kanske även med lite uns av ondska i sig. Inte den superhjälte jag känner som bara försöker överleva och visa sina plågoandar vart skåpet ska stå.

Crank: High voltage är trots stroboskopvarning en sammantaget hysteriskt rolig adrenalintur som jag rekommenderar inför mörka höstkvällar framför dvdn. Jason Statham – som i mångt och mycket påminner om en modern John McClane – sitter på sin tron i actionriket. (Vi har nu förlåtit dig för Transporter 1,2 & 3 ;) ).

”You ain’t no Ralph Macchio yourself, sucker!”

Betyg 4 av 6

Recension: Män som hatar kvinnor



Filmatiseringen av den första delen i Stieg Larssons minst sagt populära trilogi är värdig böckerna. Ett bra betyg när man pratar böcker till film.

Män som hatar kvinnor öppnar med att journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) sitter i klistret. Rättegången mot honom kring förtal är i slutpunkten och han blir dömd till fängelse. Strax efter domen meddelats kommer mångmiljadären Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube) med ett erbjudande om att gräva affärsfamiljens mörka hemligheter. Mikael ser en chans att komma bort från Stockholm och kanske hitta inspirationen att skriva igen.

Många har säkerligen redan koll på historien och karaktärerna. Böckerna har sålts i tre miljoner exemplar bara i Sverige. En boksuccé sätter så klart höga förväntningar på en filmatisering.

Läs mer

Recension: Fredagen den 13:e

Med fjortisar, nallar och några andra enstaka 30+ individer blickar jag nyfiket upp mot duken och vad många felaktigt tror är en remake av originalet från 1980. Fredagen den 13:e är snarare en uppföljare/hyllningsfilm som bakar ihop det bästa från film 2 och uppåt. En ny fredagen den 13e del 2 helt enkelt. Läs mer

Recension: Eagle-Eye

Hur ska jag någonsin kunna undvika att ordvitsa om Shia LaBeoufs namn? Nä, innan jag börjar själva recension är det bäst att få det här ur vägen:

LaBeouf klarar biffen!

Så. Tack.

? andra sidan är ju det en summering av filmen, fast det visste du redan innan du började läsa den här recensionen. Låt oss istället glädjas över att det är just Shia LaBeouf som har huvudrollen i Eagle Eye, precis som i Disturbia eller Transformers/Transformers 2 för den delen.

Biffen är nämligen på väg att ta över helt från det gamla gardet, och det med all rätt. Han kan spela med en underbar intensitet men pallar även med att hålla ner tempo, humör och manér när så behövs. Visst krävs det att han även i framtiden får bra manus och rollfigurer men jag kommer utan tvekan att känna att en film med Shia LaBeouf ? det är en bra film det!

Så även Eagle Eye alltså. Den känns väldigt mycket som en uppdaterad Enemy of the State (och man kan dra en hel del paralleller mellan Will Smith och Shia LaBeouf och deras respektive karriärer men det skulle ta lite för mycket plats).

Eagle Eye är actionintensiv, klurigt skriven och rakt igenom mycket välspelad. Precis lagom patriotisk också. Du vet, sådär som gör att man nästan vill flytta till USA bara för att få chansen att rädda världen.

Storartad Hollywood-action av bästa snitt.

Ryggbiff.

Betyg 4 av 6

Recension: The Duchess


Keira Knightley och Ralph Fiennes blir make och maka i detta verklighetsbaserade drama om socitetslivet i 1700-talets England. ?verklass, otrohet och prestige blandas med ryschpysch och stora hår när den intelligenta och passionerade Georgiana gifter till sig titeln hertiginna av Dorkenshire. Men vuxenvärlden ?där otrohet och oäktingar är lika vanligt som frukost ? blir en besvikelse. Maken William är allt annat än kärleksfull och hennes roll i livet blir att agera avelssto åt honom. Måttet rågas när han flyttar in sin älskarinna och hennes tre pojkar i deras hem. Runt hörnet väntar dock den stora kärleken: en ung politiker med stora ambitioner.

Läs mer

Recension: Tropic Thunder

Den nakna pistolen, Hot Shots, tusen varianter av Scary movie och Det våras för-filmer: parodier i varierande kvalité finns det gott om. Här har Ben Stiller och Mulholland drive- skådisen Justin Theroux slagit sina kloka huvuden ihop för att berätta historien om Kirk Lazarus, Jeff Portnoy, Kevin Sandusky, Alpa Chino (!!) och Tugg Speedman ? fem stjärnor som ska iscensätta boken Tropic Thunder skriven av krigsveteranen Four Leaf Tayback. När filmen på grund av de ego-fixerade skådespelarna (och en fadäs med sprängämnen) hamnar på gränsen mellan vara och icke-vara tar den oerfarne och relativt inkompetente regissören Damien Cockburn saken i egna händer??

Läs mer

DVD-recension: The King of Kong

The King of Kong är en dokumentär om den tävlingsinriktade arkadscenen, här representerat av det officiella organet Twin Galaxies. Jag har länge önskat se den, men aldrig riktigt kommit till skott. Det var inte förrän en god vän verkligen rekommenderade mig att ta en titt som jag till slut fick motivation nog att göra det. Det har jag inte ångrat en sekund. Läs mer

Recension: El Orfanato

Det ska sägas ? jag blir egentligen aldrig riktigt rädd. Men däremot lyckas El Orfanato väldigt väl med att få mitt hjärta att börja dunka i bröstet, ungefär i takt med hur jag tror att vår hjältinnas hjärta dunkar, men mer än så är det egentligen aldrig.

Så varför i hela friden delar jag ut ett högt betyg till El Orfanato?

Förklaringen ligger i min relationsstatus kan man väl säga ? alltså att jag har barn. För, tro mig, om du är någorlunda ung och inte har barn då kommer den här filmen förmodligen/kanske inte beröra dig särskilt mycket alls.

Men om du har barn kommer du att bli fullständigt emotionellt involverad och det är inte omöjligt att ditt hjärta kommer att slitas i stycken. Mer än så vill jag egentligen inte säga ? kanske har jag redan sagt för mycket ? men jag kan liksom inte låta bli.

För saken är den att det här egentligen inte är en skräckfilm, det är en film om gränslös, ovillkorlig kärlek och den vidriga plåga som kan rasera hela din existens när den du älskar tas ifrån dig.

Som du förstår gillar jag den här filmen mycket. Jag gillar att det är en kvinnlig huvudperson (det är något som spansk film gör oerhört bra), jag gillar att filmen tar tid på sig att bygga upp stämning och obehagskänsla och faktum är att jag gillar slutet också ? på något konstigt sätt.

Se den här filmen ? om du vågar utsätta ditt hjärta för det.

Betyg 4 av 6