Avatar – Spektakel med hjärta

Avatar

Det var nästan tre veckor sedan jag såg Avatar. Då kändes det som om jag var en av de sista i Sverige att dra på sig 3D-glasögonen och sätta sig i salongen. Jag gick en torsdag kl 11.30, i tron om att det skulle vara en handfull människor på denna visning. Salongen var näst intill fylld. Tre veckor efter dess premiär.

Även om du försökt så kan du inte ha missat vilken kassasuccé filmen har blivit. Att den packar fullt efter veckor i biografen är ett bevis för detta. I måndags passerade filmen 1,6 miljarder dollar i intäkter världen över. Nu har Avatar ”bara” 200 miljoner till första platsen över värdens mest inkomstbringande filmer; en plats som James Cameron redan har med 1997 års Titanic.

Succén med Avatar är nog bland det värsta som kan hända Herr Camerons ego.

Han var dock något blygsam när han tog emot en Golden Globe för bästa regi häromdagen; en läxa han säkert lärt sig efter ”I”m the king of the world”-talet under Oscarsgalan ’98. I sitt Golden Globe-tal så utropade han inte sig själv till kung, utan ville bara att alla skulle applådera sig själva eftersom de är de bästa i världen på att skapa underhållning.

Mycket arrogant elle rlite arrogant. Jag kan lätt bortse från detta då jag är imponerad över Camerons förmåga att ”push the envelope” när det kommer till specialeffekter och allt därtill. Vad blir det härnäst egentligen?

Nå, nog om detta och mera om Avatar. Den är utan tvekan en av de filmer som hajpats mest bland filmsajter världen över under det gångna året. ”Den blir en revolution” sades det, mycket baserat på vad Cameron och vad människor som haft insyn i produktionen själva gått ut och sagt. Den fick dock en del negativ buzz i samband med att den första trailern släpptes. Det pratades om ”de stora blå smurfarna” och det började spekuleras om att Avatar skulle bli ett fiasko i biokassorna. Mycket p g a den höga budgeten och de blå smurfarna. Experter förutspådde att öppningshelgen för Avatar skulle ligga runt 60-70 miljoner dollar.

Förutsägelser som fick James Cameron att uttala sig:

It makes us think about our audiences and what the audience wants. We owe them a good time. We owe them a piece of good entertainment.

Levererade han ”good entertainment”? Det kan du hoppa upp och slå dig på. Avatar som upplevelse är enastående. Kritik som kom kring filmen är att Avatar är berättandets död. Vilket inte kan vara mera fel.

Det är inget fel på berättandet i Avatar; strukturen på filmen är snarare enligt skolboken. Jag kan däremot hålla med om att Avatar har små hål i historien och att Cameron använder simpla (nästan lata) berättarknep genom att låta huvudkaraktären göra meningslösa voice-overs. Det var något jag störde mig på och tänk på det själv nästa gång du ser filmen. Jag klarar mig utan Worthingtons tal om att ”I became a marine for the hardship, told myself I could pass every test bla bla”. Det blir lätt lite ostigt.

Om man nu ska jobba med en film i tio år så kanske dialog och karaktärer borde kunna fördjupas och åtminstone få lite mera än en bråkdel av de mantimmar som lagts ned på filmen.

Jag är medveten om att de två senaste paragraferna får mig att verka neggo. Men till sin helhet så gillade jag filmen skarpt.

Det tårades sig t o m lite lätt vid vissa tillfällen hos mig. Det är här den stora skillnaden mellan James Cameron och andra filmskapare som t ex Michael Bay och Roland Emmerich finns. Alla gör spektakel till filmer. Men Cameron gör filmer med hjärta. Däri ligger hans recept för succéer.

Jag kan tänka mig att se Avatar åtminstone tre ggr till på bio enbart för underhållningen och upplevelsen. Något som jag inte verkar vara ensammen om. 2012 och Transformers 2? Inte det minsta sugen att se eller att se om igen.

Betyg: 5 av 6

Sherlock Holmes är nästan årets bioupplevelse

Jude Law, Robert Downey Jr och Rachel McAdams i Sherlock Holmes

Nu är det synd att bioåret bara är 11 dagar gammalt. Det är också synd att jag förra veckan såg Avatar. Men om vi bortser från Avatar (den där filmen från en viss Cameron som nu passerat Return of the King i inspelade pengar och lägger sig på plats två i all time-listan) och även ponerar att denna recension skrev för en månad sedan. Då skulle jag utropa Sherlock Holmes till årets biofilm.

Jag har personligen ingen relation till den piprökande detektiven Sherlock Holmes; vare sig från böcker eller tidigare filmatiseringnar. Så jag har inget emot att regissören Guy Ritchie och manusförfattarna Kinberg (Jumper! Herregud, han har ”skrivit” Jumper!), Peckham och Johnson gjort honom till en boxande, övernaturligt skarpsynt och ”milt excentrisk” man med uppenbar råbånge på sin gode vän doktor Watson.

Nå, råbånge är att ta i. Jag skrev det endast för att länka till denna nyhet där rättighetsinnehavarna till Arthur Conan Doyles dödsbo i USA reagerade på Downey Jrs utalande om att Holmes mycket väl kunde vara ”a very butch homosexual”. Det är inte svårt att missa heller: De delar bostad, lånar kläder av varandra, tjafsar som ett äkta par och har en (stackars) hund ihop.

Nej, det är snarare en rejält svårt fall av bromance vi talar om. Holmes och Watson kan uppenbarligen inte leva med varandra, men inte heller utan varandra.

Det ska vi skatta oss lyckliga för. För denna lilla engelska köttpaj innehåller flertalet attraktiva ingredienser. 1. Kemin mellan Law och Downey Jr. Det är en fröjd att få följa deras äventyr. 2. Det gamla London ser fantastiskt ut i Ritchies kamera. Vill. Se. Mera! 3. Humor – det finns gott om det.

Så med ovan ingredienser serverat tillsammans med Guy Ritchies förmåga att regissera actionscener så blir det en av de roligaste stunderna jag haft i biografen på länge.

Historien och upprinnelsen är inte helt oförutsägbar. Skulle du dock inte förutse det hela så får du det noggrant berättat för dig mot slutet. Personligen hade jag hoppats att det inte berättats precis så noggrant då det borde ökat antalet gånger för dig att se om filmen för att själv klura lite.

Välkommen tillbaka Herr Ritchie, må du enbart spotta ur dig Holmesfilmer hädanefter. För det är givet, det kommer mera och vem kommer egentligen att spela Moriarity?

Betyg: 5 av 6

Minirecension: Den fantastiska räven

Den fantastiska räven

Den fantastiska räven: Magnifikt stop-motionanimerat hantverk med värme, humor och fantastisk ljudbild. Årets nästbästa animerade film?

Betyg: 5 av 6

Ps. Detta är den första av förhoppningsvis många, korta minirecensioner på max 140 tecken. Långa och uttömmande recensioner hittas ju alltid på MovieZine – Recensioner.

Recension: Slumdog Millionaire

Jamal Malik är en ung man, uppvuxen i Indiens slum utan föräldrar och utan utbildning. När chansen att vara med i Indiens version av Vem vill bli miljonär ges honom är det nog få som tror att han ska kunna nå framgång i programmet. Jamal tar sig dock hela vägen fram till sista frågan och chansen att vinna 20 miljoner rupees. När programmet bryter för dagen, alldeles innan sista frågan, blir Jamal arresterad av polisen och anklagad för fusk. Hur kan en 18-åring från slummen kunna alla frågor?

Jamal börjar förklara för polisen hur han kan svaret på frågorna. Berättelsen tar avstamp i barndomen och ett ungt livsöde spelas upp för våra ögon. En berättelse om föräldralöshet, brottslighet, syskonkonflikt och framförallt kärleken till en kvinna. Jamal kan inte glömma Latika som han träffat som barn, förälskat sig i och sedan skiljts från.

Läs mer

Recension: 13 Tzameti

En svartvit fransk thriller och prisvinnare på Sundance och Venice Film Festival dessutom. 13 Tzameti är egentligen en sådan typisk film som jag aldrig skulle få för mig att se. Jag har matats med ett förakt för elitism med modersmjölken och än så länge har min inställning gällande allt elitiskt fungerat förvånansvärt väl. 13 Tzameti var farligt nära att bevisa min tes då den börjar väldigt prövande. Faktum är att jag stänger av tre eller fyra gånger innan jag lyckas uppbåda tillräcklig vilja att sitta mer än tio minuter framför filmen. Jag irriterar mig på skådespeleriet, de ryckiga replikerna, det omotiverade musikvalet och även den oförklarliga avsaknaden av färger. Det är för franskt, för auteurirert.

När eftertexterna rullar förbi mina ögon mår jag i princip illa. Det här är en av de starkaste filmerna jag sett på år och dagar. Vet inte om jag ger regissören Gèla Babluani för mycket cred, men jag tror nästan att den knackliga inledningen är väl genomtänkt och planerad. Det gäller att sätta tittaren i ett känsloläge som öppnar för en gigantisk uppskruvning av atmosfären. Och 13 Tzameti är en ansatsuken rakt i solar plexus.

Ni har säkert redan lagt ett öga på trailern, om jag säger att filmen är tio gånger så intensiv så är det möjligt att jag kommer med en underdrift. Det är detaljrikedomen som gör det. Den hysteriska konferencierns spruckna röst, svettfläckarna, en skildring av torra munnar så fantastisk att jag blir törstig och framför allt berättelsen om den totala nedbrytningen av en människas psyke.

Det oroar mig att en amerikansk remake är på gång. Jag vet inte om filmen kommer att fungera med kända skådespelare i rollerna. Den franska versionen lyckas med sin, i stort sett okända, ensemble konstant överraska och utmana. Och det är i småskaligheten som den lyckas vara så fruktansvärt stark. Man kan med lite hopp i hjärtat hålla tummarna för att Gèla Babluani ska våga sig på en bokstavtrogen remake. Annars är rekommendationen den att man ska se 13 Tzameti innan man ger sig på amerikanska motsvarigheten 13.

Elitföraktet kan slänga sig i väggen om lite franskt snobberi kan lyckas uppbringa sådana här kulturjuveler.

Betyg 5 av 6

Recension: Sex and the city

Feelgood movie of the year!

Så enkelt är det nog. Jag har skrattat, gråtit, smålett och hållit tillbaka känslorna. Jag har helt enkelt känt mig som en i gänget, en av tjejerna igen och det är ju härligt.

På samma sätt som det var nödvändigt för rollfigurerna Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda att växa upp så har också sättet att berätta om dem gjort det. Det märks att filmen har en helt annan budget än ett TV-serie-avsnitt och det är bra. Bara bra. Läs mer

Recension: Step Brothers

We’re here to fuck shit up!

Den bästa pick-me-up-filmen har jag alltid ansett vara Dum & Dummare, men nu måste jag se om den för att avgöra om den blivit petad till andra plats av Step Brothers.

Dale (John C. Reilly) och Brennan (Will Ferrell) är i fyrtio-års-åldern när de blir styvbröder – Dales pappa Robert (Richard Jenkins) och Brennans mamma Nancy (Mary Steenburgen) blir blixtförälskade på en konferens och vips så är de gifta. Dale och Robert bor i ett hus som bara har två sovrum, vilket leder till att han får dela rum med Brennan, som följer med Nancy när hon flyttar in hos Robert.

Till en början är bröderna såta fiender. Dale försöker försvara sitt revir med tänder och klor och Brennan gör allt för att bryta regler. Efter ett tag blir ”pojkarna” bästa vänner och lyckas ställa till med ett helvete för alla i deras närhet. Det faktum att både Dale och Brennan är kompletta idioter som inte vill röra ett finger utan bara åka snålskjuts OCH beter sig som tio-åringar gör filmen precis så pinsam som den låter.

Reilly och Ferrel har en underbar dynamik tillsammans (inte bara på duken, de har skrivit storyn också) och det är svårt att avgöra hur mycket regissören Adam McKay behövt jobba med dem.

Jag skrattade så tårarna rann flera gånger, kanske för att jag är lika pinsam som karaktärerna, kanske för att filmen är väldigt grabbig, kanske för att den ?R väldigt rolig.

Stockholm filmfestival: Miraklet med Henry Poole

Idag startar de tio dagar av filmfrossande som kallas Stockholm Filmfestival. ?r ni osäkra på var ni ska börja i programmet, kommer jag här med ett tips!

En överspelande Luke Wilson, independent pretto och kristen propaganda: vissa borde tvätta munnen innan de uttalar sig om denna film. Jag tycker aningens annorlunda och anser att Miraklet med Henry Poole är en av de mest tänkvärda och gosigaste filmerna jag har sett på denna sidan 2008.

Läs mer

DVD-recension: Wall-E

Vart är världen på väg egentligen? I Pixars nya gullegullfilm Wall-E får vi svaret: När människorna ignorerat miljöhotet tillräckligt länge flyr vi ut i rymden på en evig femårskryssning där vi blir uppassade av robotar medan fettmassan ökar och skelettet i våra kroppar förtvinar. Under tiden har vi robotar som städar upp därhemma – eller rättade sagt robot: Ensam kvar är Wall-E, som nu känner sig lite isolerad efter att i hundratals år städat upp efter slit-och-släng samhället. Med känslorna på utsidan och ett hjärta av guld längtar han efter någon att mysa och hålla handen med. (Den lilla kackerlackan är inte så kramgo ;)). Han tröstar sig med roliga pryttlar upphittade i sopberget under städpassen.

Läs mer

Recension: The Incredible Hulk

Alla årgångar av Hulk som getts ut i Sverige. Det är vad jag har i bokhyllor och flyttkartonger hemma. En herrans massa andra superhjältetidningar också, men det lämnar vi därhän för ögonblicket. Så, som du kanske förstår ? jag är inte bara ombord på nördtåget redan innan avgång. Det är jag som kör, skyfflar kol och stansar biljetter.

Därför är det med stor glädje jag kan säga ? ?ntligen! En superhjälte-film som de har fått till! Inget tjafs och inget trams bara bra och varierat tempo, grymma actionsekvenser och högeligen kompetent skådespeleri. Ingen flirt med slapstick-komedi heller, á la senaste Spindelmannen-filmen, ingen onödig sexscen och ingen nonsensdialog.
Bara ett tungt monster till film som driver framåt, ständigt framåt.

Visst, datoranimationerna är inte så bra som man skulle önska men å andra sidan finns det ju inget sätt att få monster att se realistiska ut. Och när det kommer till slutstriden, då har man sen länge slutat bry sig om så´na petitesser.

Det som ytterligare förgyller den här filmatiseringen av Hulk är alla väldigt snyggt instoppade referenser till serietidningen och framför allt TV-serien, en TV-serie som jag i och för sig aldrig riktigt gillade, men det är ändå kul att se Bill Bixby och Lou Ferrigno dyka upp, det är på något sätt mysigt att höra signaturmelodin och att de dessutom inspirerats av både bildspråk och scenografi från då. Det visar ett stort hjärta och en stor passion, något som är väldigt viktigt i dessa sammanhang.

Den som kan sin Hulk kommer också småle när Leonard Samson (spoiler!)
flimrar förbi. Eller varför inte glädjas åt att en annan vetenskapsmans (?NNU större spoiler!) panna visar tecken på att börja växa? För er som inte har en aning om vad jag pratar om ? ta det bara lugnt. Det kommer att förklaras i en eller ett par uppföljare som jag hoppas kommer.

Så här är det ? betyget alltså, som bara kan bli högt. I alla fall om du gillar den här typen av filmer. Fast om du inte gillar den här typen av filmer så tror jag knappast du ens läser den här recensionen.

Det är bra det. Låt oss nördar få ha vårt för oss själva. Annars krossar vi dig, ynka människa!

Betyg 5 av 6