Recension #2: Benjamin Buttons Otroliga Liv

??Ska den här vara nominerad till 13 Oscar!? Vilken djävla skitfilm!??

Citatet ovan är av en 14-15-åring efter att ha sett Benjamin Buttons otroliga liv.
Jag förstår hans åsikt.

Själv vill jag summera min upplevelse i ett ord, ett engelskt ord ? Profound.
Direktöversatt till svenska blir det djup eller innerlig, vilket jag inte riktigt tycker gör den rättvisa. Med Profound vill jag säga att det här var en film som skakade om mig i mina grundvalar. En som fick mig lida och le, skratta och gråta – den andra filmen i mitt liv som fått mig att gråta.

Jag grät hela vägen hem faktiskt. Och hemma när jag smög in för att ge min sovande son en puss. Och när jag låg och pratade med min fru om filmen i sängen. Nästan nu också, när jag skriver min recension.

Benjamin Buttons otroliga liv är nämligen en film med så många lager, så många nivåer. Den ger ett unikt perspektiv på hur det är att åldras men handlar lika mycket om hur lätt vi slösar vår ungdom, samtidigt som vi vet att det hör ungdomen till att slösa den.

Jag tycker också filmen är ett inlägg i debatten om hur vi vill bli gamla och hur vi vill dö. Hur vi ska vårda våra gamla och hur otroligt smärtsamt det är för dem som blir kvar att se sina nära och kära vittra bort av demens.

Det är också en film om att fånga dagen och att alltid försöka fokusera på det som är viktigt i livet ? inte slösa tid på sånt som bara är slöseri med tid eller som upprör dig. Att resa, att upptäcka, att leva och framför allt att älska. ?lska dem du älskar ännu mer och alltid, alltid, stå vid deras sida.

För, eftersom du aldrig vet vad som väntar så är det heller aldrig för sent att börja om.

Det här är helt enkelt en av de bästa filmer jag någonsin sett. Fotot är förtrollande, skådespeleriet är superbt, jag har aldrig förr varit med om en film där ALLA känns helt perfekta i sina roller. Regin har såklart gjort sitt till, David Finchers fingertoppskänsla som Fredrik beskrivit så väl.

Det här är en film som du måste se ? och råkar du vara 14-15 eller yngre så gå och se den med mamma och/eller pappa. Då, och först då, kommer du kanske att kunna förstå filmen. Om inte annat kommer ni ha något att prata om. Länge.

Betyg 6 av 6

Reds.anm. Läs även Fredriks recension av Benjamin Buttons otroliga liv.

Wallace och Gromit i mördarfilm


Wallace och gromit, allas vårt favoritpar kan ses i en helt ny kortis: A matter of loaf and death. Den här gången har de startat ett bageri samtidigt som en bagerimördare går lös i stan. Naturligtvis dröjer det inte länge förrän de själva hamnar mitt i smeten…i sann Hitchcock anda är det bara att luta sig tillbaks och njuta av det fina hantverket som Aardman levererar. Som vanligt är allt otroligt genomtänkt och spännande, för att inte tala om roligt – filmreferenserna sprutar!

Betyg 6 av 6

Recension: The Curious Case of Benjamin Button

Vafalls? Har David Fincher blivit slapp och slö? Först går det 5 år mellan två filmer och nu bara 1½, betyder det att vi har ett hafsverk framför oss? Hah, jag skojar runt med er bara, naturligtvis behöver vi inte oroa oss för det.

The Curious Case of Benjamin Button, eller Benjamin Buttons otroliga liv, som är den inte helt opassande svenska titeln, baseras på en novell av F. Scott Fitzgerald och behandlar en man som föds som gammal och bara blir yngre med åren.

Och mycket mer än så är det väl inte till själva plotten.

Det känns mycket enklare, rakare, än någon av Finchers tidigare filmer, inklusive häftiga popcornrullen Panic Room, och även om jag hört den beskrivas som en mörkare, mognare, Forrest Gump saknas det äventyr och sidospår för att göra jämförelsen korrekt. Man skulle i det här läget kunna vara rädd för att historien inte går att rulla ut i nästan tre timmar utan att det blir långrandigt och rövont. Man skulle då göra ett misstag.

Det är inte helt lätt att förklara, heller (fast om det vore skulle väl varenda filmmakare vara en tempots mästare och det är dom ju inte). Där Zodiac bröt konstens alla regler gällande uppbyggnad och utveckling och ändå lyckades kännas bara hälften så lång som den var, är Benjamin Button än mer klassiskt byggd långfilm, och den känns som en lång film, utan att någonsin kännas för lång. Det är ett gediget hantverk utfört av en man med fingertoppskänsla.

Och som vanligt när det gäller Fincher, sträcker sig fingertopparna längre än till tekniken, dom rör vid skådespelarna också och jag menar absolut inte på ett vis som kan leda till anklagelser om sexuella trakasserier. Nej, istället leder han sina skådespelare till storhet. Brad Pitts gestaltning av Benjamin ligger närmare David Mills än Tyler Durden, men är en mycket mer återhållsam typ av karaktär. Jag antar att både han och dom andra, främst Cate Blanchetts (och hon är verkligen underbar, mer så än jag kan beskriva här) Daisy, den kvinnliga huvudrollen och filmens andra stora karaktär, i allra högsta grad är barn av sin tid och det kanske mer än något annat gör berättelsens fantasifulla upplägg trovärdigt.

Jag borde ägna tid åt att hylla Eric Roths manus, för det är ett fantastiskt manus, eller Claudio Mirandas foto, för det är obeskrivligt vackert, fast mer än något annat står filmen som ett bevis för Finchers attityder, var han kommer ifrån, hans kärlek. Det är klassisk Hollywood när den är som bäst, ett romantiskt episkt drama (och jag vågar använda ordet episk, för den spänner sig över en livstid), gripande och givande, och det är en logisk utveckling för honom som filmskapare generellt och från Zodiac. Det är ingen seriemördarfilm men döden är ändå ständigt närvarande, den här gången i den naturliga döden, och livet ännu mer så.

Betyg 6 av 6

Recension: The Dark Knight

Foto: Stephen Vaughan
Jag försökte hitta en bild som kunde koppla filmen till Heat (1995). Foto: Stephen Vaughan.

En av de många skillnader som jag misstänker mellan mig och de bättre filmkritikerna är att jag i rätt tidig ålder köpte in i en slags mytologi som för dem är främmande, löjlig eller iaf inte bör gestaltas på film med alltför stort allvar.

Det innebär t ex att för mig så kan det rentav vara en förhoppning att i slutet av en superhjälte-film få höra en bov i neurotiskt allvar dra paralleller mellan sig själv och hjälten medan han hänger upp och ner utanför en skyskrapa. Och jag förväntar mig att vissa sorters karaktärer står ut, påverkar handlingen, råkar ut för mer än vad som kanske är helt rimligt.

Såna stående ingredienser – verklighetsfrånvända beståndsdelar som man inte kommer undan – de finns ju i alla genrer. I såväl deckare som franska relationsdraman som amerikanska indiefilmer. Troper, tror jag de kallas (men rätta mig gärna i kommentarerna om jag har fel).

Och dessa beståndsdelar slår ju an strängar, ger resonans olika beroende på vilken bakgrund och preferenser man har.

Jag har ju redan erkänt att mytologin med maskerade hjältar ligger mig nära om hjärtat, och min bakgrund är i övrigt ganska popkultur och serietidningsnörd. Och jag misstänker också att de känslolägen och stämningar jag vill åt i filmer är jäkligt mainstream.

Så när The Dark Knight i ett magnifikt filmat stadslandskap vänder ut och in på sig själv för att skaka om och förtjusa – levererar innovativa dilemman, såsom Jokerns alla olika sociala experiment – klär upp gamla superhjälte-teman i ny skrud genom utsökt redigerade repliker och trovärdiga skådespelarinsatser – ser till att bovarna överraskar publik och hjälte med förfinade schackdrag – har en mycket, mycket bra Heath Ledger som Jokern – allt klippt och regisserat med en fantastisk musikalitet, lyhördhet och ton – då är iallafall jag helt såld. Helt jäkla såld.

Men.. i Sverige har The Dark Knight nu officiellt fått ”blandad kritik”. Jag tycker det är lite tråkigt. ?ven om mina personliga preferenser spelar in, så har ju t ex emottagandet varit ett helt annat i USA.

Läs mer

Recension: Into The Wild

Christopher McCandless utanför ”The Magic Bus”. For real.

Christopher McCandless lämnade etablissemanget fullständigt efter sin universitetsexamen 1990. Han tog namnet Alexander ”Alex” Supertramp och började att utforska USAs vildmark – kulmen nås våren 1992 när han beger sig till Alaska.

Den 6:e september 1992 hittas hans döda kropp i det bussvrak han bott i. Då hade Christoper varit död lite mer än två veckor.

Sean Penn får nys på storyn och efter 10 års väntan gav paret McCandless Penn sitt godkännande att göra film av den. Resultatet är Into The Wild.

Supertramp beskrivs som en driven, principfast och intelligent ung man som väljer att hoppa ur ekorrhjulet. Bakom det hela finns en djupt rotad konflikt med föräldrarna, men det är inte bara det som driver honom ut i det ”vilda”. Han träffar flera personer på sin resa och han verkar vara en kärleksfull människa som både ger och tar.

Rent filmiskt så är det en tacksam historia. Kunniga skådisar, bra story och en vildmarks-backdrop som får vem som helst att dra efter andan. Det är absolut inte negativt. Emile Hirsch är faktiskt strålande som Supertramp och har (om man läser om inspelningen) satt sig in i filmen på ett väldigt självuppoffrande sätt.

Jag tänker inte skriva mer om filmen, mer än att jag är helt tagen och kan inte ge filmen något annat än topp-betyg.

Förresten, ni får ingen bild från filmen, såna får ni leta upp själva. Njut istället av den riktiga Supertramp högst upp – eller se filmen för sjutton.

Jodå, en sexa!!!

Recension: No Country For Old Men

Javier Bardem i No Country For Old Men

Llewelyn Moss (Josh Brolin) stöter en dag på något väldigt ovanligt när han är ute och jagar. Mitt i öknen ligger en massa lik, skjutvapen, tomhylsor, ett stort parti heroin, och svart portfölj med en massa pengar i. Llewelyn ser sin chans i livet och väljer att stoppa pengarna i egen ficka. Det tar inte lång tid förrän han inser att det var fel mans pengar att sno, och han får den hänsynslöa mördaren Anton Chigurh (Javier Bardem) på halsen.

Skulle jag lista allt som är dåligt med denna film så skulle recensionen bli väldigt kort. Den skulle ta slut nu helt enkelt. No Country For Old Men visar sig dock vara så jävla bra att jag får problem försöka hålla nere längden på recension. Jag är rädd för att MySQL-databasen inte räcker till. Jag ska hålla tyglarna kort och försöka hålla mig till en bra längd.

No Country For Old Men är blodig och lågmäld. Till en början är våldet väldigt grafiskt men ju längre filmen går desto mer utspelar sig våldet utanför bild. Det är inget frosseri i våldsporr, som i många andra filmer är ganska poppis. Det behövs inte i denna film. Efter att ha sett den första delen av filmen så vet vi vad som är på väg att hända, vi har redan sett det, vi behöver inte se det igen helt enkelt. Det kan vi tacka bröderna Coen för. Lågmäld var ett annat ord jag nämnde. Tempot är ganska långsamt men det finns en ständig närvaro av krypande spänning och den har dina nerver i helspänn.

Woody Harrelson
får i filmen frågan om hur han skulle beskriva Anton. Han svarar att han är en man helt utan humor. Förrutom att han saknar humor helt och hållet så är han även brutal och en man som står för sitt ord, vilket du kommer att märka när du ser filmen. Anton är bland det läskigaste du kan se på film, och Javier är helt otrolig i rollen.

Med en rolltolkning som Javiers i filmen så kanske man skulle tro att han skulle överskugga de andra skådespelarna. Men Josh Brolin och Tommy Lee Jones är inte långt efter. Skådespeleriet och karaktärerna tillsammans med en tjog med oförglömgliga repliker gör No Country For Old Men lika bra som fotot från Roger Deakins är vackert.

När du tittar på No Country For Old Men, ta ett par sekunders eftertanke någonstans i filmen och tänk på att du tittar på en framtida klassiker. Visst är det en härlig känsla?

Betyg: 6 av 6

GIFF: Lars and the real girl


Vad skulle du göra om du oavbrutet fick höra tjat om att du borde vara annorlunda, att du borde ändra ditt sätt att leva?

Vid en första anblick kan denna historia te sig ganska absurd men med bra regi, fenomenala skådespelare och ett bra manus är filmen klart sevärd: 28-årige Lars har en handfull obearbetade känslor i sitt bagage som yttrar sig i beröringsfobi och ett allmänt underligt beteende. Trött på att ständigt få höra att han borde träffa en flicka, tar han saken i egna händer och beställer en anatomiskt korrekt docka från Internet som han helt sonika presenterar som sin flickvän. Brodern Gus tror att Lars har tappat förståndet men Gus fru Karin känner med den unge mannen och det dröjer inte länge för än de flesta av den lilla stadens invånare spelar med i scenariot.

Det var längesedan en film kunde få mig att glömma bort paketeringen och istället engagera mig till fullo i handlingen och karaktärerna. Här leds man ovetandes ut på osäkra stigar och blir bollad mellan skratt och gråt och alla känslor emellan. Filmen känns sansad och stillsam med full tillit till skådespelarna som bär den på sina axlar.

Varför Ryan Gosling inte är Oscarnominerad går över mitt förstånd!! (Iofs så är det väl inte imponerande att spela mot en plastkvinna, det har väl de flesta män i Hollywood gjort nyförtiden…)

I övriga roller ser vi Emily Mortimer, Patricia Clarkson och Paul Schneider.

Recension: Planet Terror

Vuxna kvinnor dödar saker tillsammans

Jag har en egen blogg, jag har en allmän recensionsblogg med en vän och på det forum jag håller mig mest aktiv finns en specifik filmtråd. Nu skriver jag dessutom för Bloggywood. Trots alla dessa möjligheter har det tagit mig ett bra tag att lyckas plita ner en recension av Planet Terror, för något som sitter i min benmärg är att en recension alltid ska innehålla en beskrivning av filmens handling, och hur beskriver man Planet Terror?

Där finns militärer och skurkar, en tjej på en smutsig vägkrok, en sliskig kock, en väldig massa zombies och en ansenlig mängd testiklar. Och det är ändå en bråkdel. Ja, ska man beskriva handlingen, har det nog mest att göra med militärens försök att sno åt sig biologiskt stridsmedel, hur det oundvikligen leder till att saker går väldigt fel och hur en grupp människor flyr, jagade och utsatta, och gör allt för att överleva.

Läs mer

Klassiker recension: Casablanca

casablanca.jpg

Ingrid Bergman var överlägset regerande arbetsnarkoman och skandaldrottning i 40-talets Hollywood, med sin naturliga skönhet och sitt nedtonade skådespelarmanér blev hon amerikanska folkets skandinaviska älskling no 2 – vacker som få och mindre teatralisk än föregångaren Garbo. I slutet på 40-talet övergav hon sin man och sin dotter för affären med Roberto Rossellini och Hollywood vände henne ryggen. (Paret ynglade dock av sig och idag kan vi njuta av Isabella Rosselini på duken). Efter ett antal italienska [skräp]filmer som ingen ville se igen, gjorde hon comeback i Hollywood med titelrollen i Anastasia, hon blev förlåten av amerikanska folket och fick till och med en Oscar.

Efter att blivit importerad till Hollywood av producenten David O. Selznick gjorde Bergman flertalet framgångsrika filmer, men den som fick henne världsberömd var rollen som Ilsa Lund:

Under andra världskriget blev staden Casablanca knutpunkten för människor på väg bort från krigets Europa mot framtidens och frihetens USA. För att ta sig till Amerika behövdes dock visum och det var inte det lättaste att få tag på. I staden finns också Rick’s Cafe American som blivit något av en samlingsplats för alla kategorier av människor som var strandade i staden. ?garen Rick, en amerikan som av en okänd anledning inte kan återvända till sitt hemland, är en principfast affärsman som går sin egen väg, men han är också en obotlig cyniker med ett ensamt blödande hjärta. När filmen tar sin början faller två visum som har stulits av tyska mördade budbärare i hans ägo. Samtidigt anländer tjeckiska Viktor Laszlo till staden. Han är ledaren för motståndsrörelsen och ivrig spekulant på visumen, och surprise, surprise – Laszlo går arm i arm med Ilsa, den enda sanna kärleken i Rick’s liv.

Läs mer

Recension: Stranger than fiction

strangerthanfiction.jpg

Vill din partner hellre stanna hemma och läsa en bok än gå på bio? Ta med honom/henne på Stranger Than Fiction, denna lysande hybrid mellan bok och film!

Will Ferrell spelar Harold Crick, en uttråkad revisor på skatteverket som granskar deklarationer. Hans tillvaro är något grå (men det är inget mot Ferrells totalt nollställda och blanka ansiktsuttryck). En morgon- mitt i tandborstningen hör han en kvinnoröst berätta och kommentera allt han gör inklusive vad han tänker. Det visar sig att Crick är huvudkaraktären i en bok och för att få bukt med situationen får han hjälp av litteraturprofessorn Jules Hilbert (Dustin Hoffman). De båda måste nu komma underfund med vem som skriver boken och vilken typ av bok det är.

Jag är väldigt svag för meningen-med-livet-filmer och denna resa om att se möjligheterna med sitt liv är inget undantag. Blandningen av det söta och annorlunda i förmedlingen av historien och budskapet på tar mig med storm. (Hatten av för de subtila specialeffekterna som borde kännas malplacerade i sammanhanget men som ändå blir så bra filmen.) Klyschan att vi alla lever i ett mästerverk men att vi måste dö någon gång hade kunnat bli så fel, men regissören Marc Forster (Stay, Finding Neverland, Monster’s Ball) behåller båda fötterna på jorden. Med tanke på hans talang och vilka skådespelare han skapar filmen med är det inte konstigt att Stranger Than fiction håller till 100%. Huvudrollen spelas som sagt av Will Ferrell som sparkar alla där bak, men Emma Thompson och Maggie Gyllenhaal kommer inte långt efter de heller. Queen Latifah dyker även upp i en biroll.

Kanske borde betyget stanna på en femma, men jag ville verkligen aldrig att filmen skulle ta slut, så idag blir det full pott!

Betyg 6 av 6