Kan ingen hålla om mig?

Skulle kommit upp tidigare men mellan att slänga i mig en Ben & Jerrys till middag, vänta på att skiten laddas upp och springa till nästa filmvisning i stan fanns det helt enkelt inte tid, sorry. I alla fall inspelat precis efter att jag sett skräckisen ”Paranormal Activity”. Filmen som jag faktiskt bara vill glömma och ja det lutar helt klart mot en fyra.

Den bittra sanningen om tjejer, killar – och filmen!

theuglytruth

Abby är en snygg och duktig men högst neurotisk och spänd TV-journalist som kämpar med både tittarsiffrorna och kärlekslivet. På grund av sin ovilja att ta risker har hon svårigheter att få igång sitt frukost-TV program samtidigt som hon med ljus och lykta söker efter någon som stämmer överens med checklistan över drömprinsen (surprise!). Lägligt i handlingen bestämmer hennes chef att den frispråkige mansgrisen Mike (från grannkanalen), ska få köra sitt inslag ”The ugly truth”, där han ärligt förklarar att allt killar vill ha är bröst, rumpa och avsugningar. En sanning som går stick I stäv med alla tjejers, inklusive Abbys, bild av drömprinsen.

Inte helt oväntat stiger tittarsiffrorna efter Mikes ankomst och i samma veva ramlar Abby bokstavligen i knät på en man som med sina meriter verkar matcha checklistan klockrent. För att få honom på kroken börjar hon motvilligt lyssna på Chads råd och (surprise!) det fungerar. Men vill drömprinsen ha henne för den hon verkligen är? Och vad tycker egentligen Mike och Abby om varandra? Oooh mystiken tätnar.

Efter lite småskratt under de första minuterna – mest av förväntan- inser jag att filmen inte engagerar mig alls. Den går på en bekväm tomgång med bättre genre-filmer som förebilder (t ex He’s just not that into you och i synnerhet When Harry met Sally). Tappra försök att blanda situationskomedi, slapstick och ”fyndiga” repliker når inte längre än duken själv. Amerikas nya, blonda, girl-next-door älskling Katherine Heigl (Greys anatomy, Knocked up) gör vad hon kan, men blir lite för flamsig och överspelad. Motspelaren Gerard Butler (300) är bra så länge han är mansgris men de överdrivna ”Mike är en känslosjäl”-scenerna blir bara för mycket. Dock så vill jag ge filmen ett extra poäng för den omaka castingen – även om jag inte riktigt köper deras romans så ger det spänning till den lättuträknade gäspning filmen är i övrigt.

Ryktet sa att detta är en ”rom-com även för killar” och tolkade det som att The Ugly truth är en mindre fluffig och klyschig film och såg fram emot en frisk fläkt i genren. I både mitt och mitt sällskaps fall uteblev förnöjsamheten (och då är min medbesökare representant för den bröstlösa men snoppbärande delen av mänskligheten). Om det fanns någon med tindrande ögon när lamporna tändes, var det med stor sannolikhet tjejer – av reaktionerna i salongen att döma.

The ugly truth är en samling utslitna rom-com-klyschor paketerade i ospännande och föga tabubrytande/chockande repliker av könsord och sexsnack. Det är möjligt att tjejer som inte vuxit upp på landet tycker att dialogen är ’befriande’, men att höra en tjej säga ”cock” tre gånger i samma mening känns inte så tabubrytande år 2009 och väger i mitt tycke inte upp för de 95 plågande minuter jag tvingas betala lika många kronor för. Och killar: tre ”fuck” och sexhjälpmedel gör det inte en grabbfilm – tycker ni det är ni allt bra lättköpta! (Se Old school istället! Samma ingredienser i en mycket roligare förpackning.)

Efter en rad scener där nyckelordet ”KLICHÉ” poppar upp i sinnet, är då äntligen slutpussen här (som vi sett framför oss sen ruta 1), tyvärr filmas den mot en mindre lyckad greenscreen-lösning som förmodligen lånats från studion till Days of our lives. Den får mig att tappa min sista muskel i nacken och jag kastar huvudet bakåt i en stoor gäspning.

Filmens förtexter är riktigt bra dock!

Betyg 2 av 6

Crank: High Voltage – en laddad historia!

crank2 Kan google maps varit sponsorer till denna film tros?

Efter ettans adrenalinpumpande och gränslösa uppenbarelse är det svårt att se mer en mer överdriven och makalös blandning av action och komedi, men Crank: high voltage visar att det går att bli mer galen utan att förlora integriteten.

Föregångaren började som en helt normal actionfilm för att stegvis öka och bli mer och mer ‘over-the-top’. Här börjar vi ‘over the top’ för att om möjligt hamna ännu högre. Taket är en liten myra som kryper omkring låång där nere ;).

Vår huvudkaraktär (nuförtiden något av en superhjälte) Chev Chelios är på jakt efter sitt stulna hjärta. Någon har bytt ut det mot ett batteridrivet dito som måste laddas upp i tid och otid för att inte stanna. Även om vi vet att detta i teorin är möjligt vet också att Chelios likt värsta slasherhjälten á la Jason Vorhees inte kan dö, så vi väntar istället på de galna idéer han ska få för att lösa kniporna han hamnar i. Med samma självförtroende som publiken kommer Chelios invisslande till filmens soundtrack (!) för att i värsta kick-ass scenen (bokstavligen) inleda årets jakt på hjärtat.

Crank 2 har allt som ettan hade och man skulle kunna tro att detta är en blek kopia där allt redan gjorts – men här lyckas man peka finger åt allt som PK heter där den ena hutlösa scenen avlöser den andra. Med en uppsjö av sjuka detaljer, populärkulturreferenser och kulspruterepliker är det omöjligt att inte skratta hysteriskt samtidigt som tempot är högt och kulorna viner. Med fantasin som vapen uppfinner manusförfattarna tillika regissörerna Mark Neveldine och Brian Taylor en rad sätt för huvudkaraktären att få ström till sin blodpump, även om det ibland blir lättfångat smälter det in i den underhållande soppan som lämnar dig fnissande och tillfredsställd i lördagssoffan. Popcornen är garanterat slut.

En parantes: Efter District 9 trodde jag att de äckligaste kroppsdelarna att ses förloras på film var naglar och tänder – jag ser mig besegrad: efter att ha sett Crank 2 kan jag konstatera att bröstvårtor som avlägsnas från kroppen i ett plågsamt lågsamt manér nog är det värsta jag sett.

Som alla vid det här laget vet anser jag att den skakiga handkamerans glansdagar är förbi – här funkar det i vissa scener men överanvändningen stör mig. Jag vill ha spänning, men inte få ett epilepsianfall. Att veta vad som är upp och ner är inte för mycket begärt där man sitter i soffan! Kombinationen av flipperspels- och FOX News grafik är tufft i två minuter sen känns det mer som en picassotavla i huvudet och jag vill vila mitt sinne lite.

Det finns en lätt malplacerad scen i filmen där vi får veta mer om Chelios och hans barndomsjag och som erbjuder lite vila faktiskt. Det är en sekvens jag ställer mig frågande till då den varken tillför storyn något eller var särskilt rolig. Det man gestaltade stämde inte heller överens med min bild av huvudkaraktären: Helt plötsligt blev han något av ett problembarn helt utan respekt och kanske även med lite uns av ondska i sig. Inte den superhjälte jag känner som bara försöker överleva och visa sina plågoandar vart skåpet ska stå.

Crank: High voltage är trots stroboskopvarning en sammantaget hysteriskt rolig adrenalintur som jag rekommenderar inför mörka höstkvällar framför dvdn. Jason Statham – som i mångt och mycket påminner om en modern John McClane – sitter på sin tron i actionriket. (Vi har nu förlåtit dig för Transporter 1,2 & 3 ;) ).

”You ain’t no Ralph Macchio yourself, sucker!”

Betyg 4 av 6

Harry Potter och den långa transportsträckan

Daniel Radcliffe som Harry Potter

Så då var det dags för den sjätte filmen i Harry Potter-serien: ”Harry Potter och Halvblodsprinsen”. Eller ett kanske mera passande namn: ”Harry Potter och den långa transportsträckan”.

Jag vet inte hur djupt man måste gräva för att hitta en 2,5 lång timme film med mindre handling än vad just ”Harry Potter och Halvblodsprinsen” har. Det stora problemet för filmen gäller filmskaparnas val kring vad de skulle ta bort från boken för att filmen ska klocka in på undr 2,5 timme. Bland de mest intressantaste från boken, förföljelsen av trollkarlar, ministeriets nästan inkvisitoriska förhör och hur ungdomarna startar en hemlig grupp för att bekämpa den auktoritära vuxenvärlden är borta, likså stämningen som detta skapade i boken.

Istället återstår istället en hel del humor och tonårsflörtar och inte så mycket mera. Det är givet att story arc:en för Harry Potter börjar närma sig slutet, något som kanske kunde anas i boken, men blir extra tydligt i filmen. Vi väntar och väntar på att något ska hända. Men detta är bara en transportsträcka till de sista filmerna.

En snyggt filmad och välspelad transportsträcka dock. Gambon och Rickman kan sina roller som Dumbledore och Snape och Watson och Grint likså som Hermione och Ron Weasley. Jim Broadbent är nytillskottet i filmen som Professor Slughorn och är även han bra. Svagaste länken är, precis som tidigare i min åsikt, Daniel Radcliffe som Harry Potter. Det är några scener i filmen som skär falskt och man önskar att man inte lämnat skämskudden hemma.

Även om jag kanske varit kritisk ovan så är den ju inte skit. Du får 2,5 timme i Harry Potters magiska värld, och det är inte fy skam för oss Potter-nördar. Man bara önska att det fanns lite mera… handling.

Edit. Så kan det gå! Jag har blandat ihop böckerna och filmerna vilket gör att ovan överstruckna mening blir felaktig. Det förändrar dock inte min syn på filmen. Tack för påpekandet! Rätt ska vara rätt!

Betyg: 3 av 6.

Recension: Transformers: De besegrades hämnd

transformers
Med sina 2 timmar och 30 minuter av konstant transformerande, klink och ultra-snabba fightingscener med utomjordingssrobotar är Transformers: De besegrades hämnd det ultimata verktyget att visa vad hemmabion går för. Men lever den upp till sig själv?

Denna gång ska vår hjälte Sam Witwicky äntligen få ett normalt tonårsliv och börja college. Även om detta för komedi-föräldrarna är så nära jordens undergång man kan komma, finns det mer allvarliga strider runt hörnet. Decepticons har nämligen av flera anledningar inte ännu lämnat jorden; Resten av den förmodligen väldigt snabbt ihopkokade handlingen känns bara som en ursäkt att föra ihop Hasbro-figurerna i strider. Denna gång uteblir både rysningarna av välbehag och de stående hårstråna på slutet. Inte ens Linkin Park lever upp till sig själva. Vad beror detta på?

Ett: kopia. Bay har tagit exakt samma struktur som i Transformers. EXAKT! Klocka filmerna och jämför! Jag skulle tro att det på minuten lika.

Två: filmen har fått en rejäl släng av ”Balthazar-sjukan”, den epidemi som just nu sveper över filmvärlden. Filmens enorma längd till trots finns det inte tid för alla mängder slutsatser som ska dras och följaktligen hoppar vi känguru mellan action-episoderna och spänningen däremellan försvinner. Den nödvändiga informationen och lösningarna kommer lite väl lätt till våra hjältar respektive bovar – om den kommer alls. Har man struntat i luckorna med mening?

Tre: de snygga bilderna till trots blir jag blir immun mot actionscenerna. Det är inte tufft längre – gäääsp! Vi vet att ni kan animera! Vi vet att ni är bra på bildkompositioner! Utveckling tack!

Fyra: 150 minuter av LeBoufs tefatsögon och Fox playboy-poser med plutande läppar gör mig lätt illamående och kärleksscenen mellan Sam och Mikaela skulle strukits. Det kan vara det fånigaste jag sett på länge. En efterföljande bildsekvens på vågor mot en klippa var det enda som saknades. *kvälvningar*.

Bay ska naturligtvis ha en eloge för sitt oslagbara recept av storslagna actionscener i kombination med under bältet-humor. Även om vi har sett det innan så funkar det. Stundtals blir jag helt uppslukad och köper totalt karaktärernas jönseri, även om humorn är mindre frekvent och lite mindre överraskande. Jag skrattar högt flera gånger åt fyndiga lösningar och mini-twistar – även om jag saknar den mängd fiffiga filmreferenser ettan bjöd på.

Jag vill även ge ros till manusförfattarna då filmen trots action och humor med lite goodwill kan göras riktigt djup. (Haha) Dialogen är välskriven och många konflikter är igång, inte minst det härliga familjedramat. (Bortsett från hålen i själva intrigen.)

Trots stencilering av den första filmen är Transformers: de besegrades hämnd underhållande som sig bör. Men när slutstriden kommer har salongens besökare myror där bak istället för nålar. 2 timmar och 30 minuter är för långt för en kopia. Följdaktligen ligger alla hårstrån på min kropp kvar denna gång när Optimus Prime kör sitt avslutningstal.

Betyg 3 av 6

Ps. Synd att den svenska titeln inte är lika fyndig som originalet: Transformers: Revenge of the Fallen.

Recension: Änglar och Demoner

angels-and-demons

En fanatisk religionssnubbe från vad man tror är sällskapet Illuminati har kidnappat de fyra biskoparna som kandiderar för påveposten. Denne skurk har också lagt händerna på en behållare fylld med anti-materia -(en vetenskapligt framställd big-bang) som kan ödelägga hela vatikanstaten. Vad göra? (Ring Ghostbusters!!!! ) Man ringer så klart symbolexperten Robert Langdon vars andra äventyr börjar pronto. I rollerna ser vi Tom Hanks, Stellan Skarsgård och Ewan McGregor.

Läs mer

Recension: Monsters vs Aliens (svenskt tal)

monstersvsaliens
3-D är the shit.

Ett tag i alla fall. Det är riktigt, riktigt, kul/häftigt/spännande att få ett HELT annat djup i bilden i biofåtöljen (En fåtölj som dessutom gick att luta bakåt! Najs! Tack Filmstaden Sergel salong 5). Men, det hela går över. ?ven för kidsen som sitter i salongen. Det skriks till och Oh:as och Ah:as till en början men ebbar så småningom ut.

Tids nog slår det mig också ? blir inte bilden lite suddig när det är 3D? Jag menar, när man tittar på en ??vanlig?? datoranimerad film så är ju bilden så abbans knivskarp rakt igenom. Här känns det som att det blir lite blurrigt här och där och detaljerna inte är fullt lika krispiga. Har jag fel? ?r det någon annan som upplevt samma sak?

Nåväl. Filmen. Filmen, filmen, filmen… ?hm… Tja… Sanningen att säga är faktiskt filmen inte särskilt mycket roligare än sin trailer. De bästa gagsen kläms också in redan i trailern. Allra roligast är förstås Bob, den oformliga gelemassan, det obligatoriska glada puckot, men det ska sägas att de försökt klämma ut för mycket humor ur honom genom att han projicerar andras problem på sig själv och det faller lite platt till marken.

Jag hade önskat att man skojat mer med monstertemat, fler sköna gliringar och parodier på klassiska filmer men, ja, det hade ju gått rakt över huvudet på barnen som den här filmen är avsedd för. Och kidsen gillade den. Jag också ska sägas, jag kanske låter överdrivet negativ men visst skrattade jag högt flera gånger.

Kanske inte minnesvärd, men sevärd.

Betyg 3 av 6

Recension: Slumdog Millionaire

Jamal Malik är en ung man, uppvuxen i Indiens slum utan föräldrar och utan utbildning. När chansen att vara med i Indiens version av Vem vill bli miljonär ges honom är det nog få som tror att han ska kunna nå framgång i programmet. Jamal tar sig dock hela vägen fram till sista frågan och chansen att vinna 20 miljoner rupees. När programmet bryter för dagen, alldeles innan sista frågan, blir Jamal arresterad av polisen och anklagad för fusk. Hur kan en 18-åring från slummen kunna alla frågor?

Jamal börjar förklara för polisen hur han kan svaret på frågorna. Berättelsen tar avstamp i barndomen och ett ungt livsöde spelas upp för våra ögon. En berättelse om föräldralöshet, brottslighet, syskonkonflikt och framförallt kärleken till en kvinna. Jamal kan inte glömma Latika som han träffat som barn, förälskat sig i och sedan skiljts från.

Läs mer

Recension: Män som hatar kvinnor



Filmatiseringen av den första delen i Stieg Larssons minst sagt populära trilogi är värdig böckerna. Ett bra betyg när man pratar böcker till film.

Män som hatar kvinnor öppnar med att journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) sitter i klistret. Rättegången mot honom kring förtal är i slutpunkten och han blir dömd till fängelse. Strax efter domen meddelats kommer mångmiljadären Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube) med ett erbjudande om att gräva affärsfamiljens mörka hemligheter. Mikael ser en chans att komma bort från Stockholm och kanske hitta inspirationen att skriva igen.

Många har säkerligen redan koll på historien och karaktärerna. Böckerna har sålts i tre miljoner exemplar bara i Sverige. En boksuccé sätter så klart höga förväntningar på en filmatisering.

Läs mer