Recension: Step Brothers

We’re here to fuck shit up!

Den bästa pick-me-up-filmen har jag alltid ansett vara Dum & Dummare, men nu måste jag se om den för att avgöra om den blivit petad till andra plats av Step Brothers.

Dale (John C. Reilly) och Brennan (Will Ferrell) är i fyrtio-års-åldern när de blir styvbröder – Dales pappa Robert (Richard Jenkins) och Brennans mamma Nancy (Mary Steenburgen) blir blixtförälskade på en konferens och vips så är de gifta. Dale och Robert bor i ett hus som bara har två sovrum, vilket leder till att han får dela rum med Brennan, som följer med Nancy när hon flyttar in hos Robert.

Till en början är bröderna såta fiender. Dale försöker försvara sitt revir med tänder och klor och Brennan gör allt för att bryta regler. Efter ett tag blir ”pojkarna” bästa vänner och lyckas ställa till med ett helvete för alla i deras närhet. Det faktum att både Dale och Brennan är kompletta idioter som inte vill röra ett finger utan bara åka snålskjuts OCH beter sig som tio-åringar gör filmen precis så pinsam som den låter.

Reilly och Ferrel har en underbar dynamik tillsammans (inte bara på duken, de har skrivit storyn också) och det är svårt att avgöra hur mycket regissören Adam McKay behövt jobba med dem.

Jag skrattade så tårarna rann flera gånger, kanske för att jag är lika pinsam som karaktärerna, kanske för att filmen är väldigt grabbig, kanske för att den ?R väldigt rolig.