Den senaste i raden av Tim Burton och Johnny Depps samarbeten heter Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street. Förra samarbetet resulterade i dockanimerade Corpse Bride. En film som helt klart gick hem hos mig och som jag dessutom rankar som bättre än Burtons största dockhit, A Nightmare Before Christmas. Tim Burton är en rätt hyllad regissör och har sin trogna fanskara. En skara jag inte direkt kan sälla mig till då jag tycker Burton är otroligt ojämn i sina filmer. Av hans filmer är det Big Fish jag tycker står ut som det absoluta mästerverket. Sedan finns det en hel del mycket tveksamma filmer på meritlistan som Batman-filmerna, Ed Wood, Kalle och chokladfabriken och nyfilmatiseringen av Apornas planet. En sak som är säker när det gäller Burton i alla fall är att hans filmer genererar intresse hos mig och det är alltid med en stor förväntan jag sätter mig för att se hans senaste film. Denna gång var det alltså Sweeney Todd som gällde. Trots min skepsism mot musikaler gick jag även denna gång till biografen med stor nyfikenhet.

Barberaren Benjamin Barker lever lyckligt familjeliv med sin fru och deras nyfödda dotter Johanna. Allt är rosor och solsken till den dagen en mäktig domare får syn på barberarens fru och genast fattar tycke för henne. Domaren åtalar Benjamin Barker för ett brott han inte begått och skickar iväg honom på straffarbete samtidigt som han försöker lägga an på barberarens fru. Femton år senare återvänder Benjamin Barker till ett mörkt och skitigt London. Väl där upptäcker han att hans fru dött och att dottern numer bor hos domaren som dömde honom för brottet han inte hade begått. Uppfylld av hat och revanschlusta har han dessutom bytt namn då Benjamin Barker enligt honom ändå dött. Numer går han under namnet Sweeney Todd och har ett enda mål, att döda domaren som stal hans liv och familj. Han slår sina påsar ihop med änkan Lovett och startar sin salong ovanför hennes konditori samtidigt som de två konspirerar för att kunna komma åt domaren.

Denna film är fantastiskt snygg. Oscarstatyetten som Dante Ferretti och Francesca Lo Schiavo plockade hem för bästa art direction är verkligen välförtjänt. Det är sannerligen en stilistisk uppvisning. Det är tyvärr också det bästa med denna film. Storyn är riktigt tunn, speciellt kärleksspåret som är lika tunt som silkespapper. Sen är det ju detta med musikaler som jag har så svårt för. Varje gång skådespelarna öppnar munnen och börjar sjunga fram dialogen tappar filmen fokus. Det som är extra svagt med just denna musikal är att den inte finns några starka låtar. Att ens kalla det som sjungs för låtar känns väldigt generöst. Jämför man med andra musikaler som Grease, Moulin Rouge och The Sound of Music så har de filmerna musik som verkligen sätter sig i skallen och som man kan gå och nynna på långt efter man sett filmen. I Sweeney Todd är det svaga trudelutter där skådespelarna sjunger samtidigt. Det blir rörigt och det känns verkligen inte som att musiken fyller någon minsta funktion.

Skådespelarna gör i övrigt ett stabilt jobb. Ibland tycker jag att agerande slår över i att bli för teatraliskt, men det brukar vara rätt vanligt med musikaler. Det är svårt att agera naturligt samtidigt som dialog sjungs fram så det teatraliska tillhör mer genren. ?r man ett stort fan av Tim Burton och musikaler kan denna film vara värd att se. Om du inte har något speciell emotionell koppling till varken Burton eller musikaler bör du se något annat med en starkare story.

Det blir ett svagt betyg till en snygg film med flortunn story och dåliga sångnummer. Jag väntade mig något mer av den hypade Burton.

För en second opinion (nåja, vi verkar ganska ense om denna film) kan man kolla in Helenas recension här.