Recension: Stardust

Stardust

Innan du börjar läsa resten av den här recensionen ? ta ett djupt andetag. Slut dina ögon i sisådär trettio sekunder och slappna av, töm hjärnan på vardagstankar helt enkelt.

Sådär. Har du i alla fall lite grann glömt bort det liv som du varje dag lever? Kan du för ett ögonblick tänka dig att krypa ner under sagotäcket och bli ett barn igen ? om du inte redan är det förstås? Bra.

Om du ska gå och se Stardust ? vilket jag tycker att du ska ? så föreslår jag att du gör ungefär samma övning som ovan när ljuset i biosalongen släcks. Inte för att det behövs, mer för att jag tror att din behållning kommer att bli ännu större. Själv var jag försenad och hade halvsprungit till pressvisningen och hann i princip säga hej till två kompisar och sätta mig i biofåtöljen innan det hela drog igång. Därför är jag rädd att det tog lite längre tid för mig att liksom ”höra” sagan.

Men det ska sägas, att inleda (och avsluta) en film med att Sir Ian McKellen är berättarröst ? det är att ha halva segern vunnen. Att sen kamma hem resten är inte alls svårt för denna härliga film. Det känns och märks att samtliga inblandade skådespelare har haft det hejdlöst kul under inspelningen av filmen.
De spelar sina roller med sån uppslukning och sån värme att de riktigt glöder. Jag var alldeles särskilt förtjust över att se Michelle Pfeiffer och Robert de Niro.

Och nej, Stardust är inte en film som ”lider” av att ha stora namn i rollistan, inte det minsta. Det är superbt på alla håll och kanter. Allra bäst var det att sätta Charlie Cox i huvudrollen ? en för mig totalt okänd skådis ? som därför får växa från den pojke till man han gör helt utan tidigare…historia hos publiken, eller vad man säger.

Det här är en film som fick mig att önska att verkligheten var mer som en saga. Den fick mig att vilja tro på magi och på att det finns skepp som seglar omkring uppe bland molnen och fångar blixtar.
Den fick mig att minnas den där nyfikenheten och fantasifullheten jag kände när jag var ett barn och det är en känsla jag önskar att många får uppleva, ofta.

Slutet är också helt??perfekt, tycker jag. Det bästa slut man kan tänka sig i en sån här saga. Jag är fullständigt övertygad om att det här är en framtida klassiker, en sån där film som barn ser idag och sen ? om tjugo år ? blir helt överlyckliga över att få tag på på framtidens motsvarighet till HD-DVD eller så. Se den!

Stardust har biopremiär den 5:e oktober.

Betyg 5 av 6