Topp 5: Långa tagningar

topp5_longtakes.jpg

Plötsligt händer det det, nej inte en Triss-vinst. Vi pratar om en lång jäkla tagning. Du sitter i godan ro och glor på en film hemma i soffan eller kanske i biografen och plötsligt händer det. Du tänker: Har de klippt ännu?

Det är lika imponerande varje gång du snubblar över en sådan stund och det kändes givet att göra en Topp 5 på detta på Bloggywood.

Tyvärr visade det sig att det var sjukt svårt då listan på filmer med långa tagningar bara blev längre och längre. Hur fanken rangordnar man detta?

Vi gör i alla fall ett försök och beaktar koreografi, logistik, blod, svett och tårar och försöker här ge er ett antal härliga minuter. Ta en titt i slutet för att se vilka som är bubblare och vilka andra filmer som fanns på vår lista.

5. Goodfellas (1990) / Boogie Nights (1997)

Vi öppnar upp med en delad 5:e plats. Originalet och homage:en skulle man kunna säga. Martin Scorseses ”Goodfellas” från 1990 är inte bara sjujäkla maffiarulle, utan även känd för sin långa tagning med Ray Liotta och Loraine Braccos färd från bilen på gatan och in i nattklubben via köksingången. Varför? Jo, det är lättare att göra en sådan här långtagning än vänta i kön… Sedan så ser det ju helt fantastiskt ut.

Boogie Nights öppnar upp en liknande scen, från gatan och in i nattklubben. Skillnaden som Paul Thomas Anderson gör är att han tar huvudingången. Som han själv berättar i klippet ville han fånga känslan av att gå in på en natklubb och lära känna alla personerna.

YouTube har dock plockat bort alla klipp som innehåller originalljudet på Boogie Nights-tagningen. Ovan är tagningen men med PT Andersons kommentatorsspår inlagd.

Läs mer

GIFF: Recension av Children of men

bloggywoodfilmfestival.jpgchildrenofmen.gif

Festivalen är över för den här gången och jag blickar tillbaks på ett antal underbara och inspirerande dagar och som bonus fick jag en trevlig skolbiodag med förläsningar och ännu mera filmtittning! Jag vill dela med mig av allt, men trots febrilt bloggande har jag fortfarande ett par recensioner kvar att plita ihop så här kommer början till slutet av GIFF 2007!

I framtiden är flip flops flitigt använda, ufon är fortfarande fascinerande, men vi har av någon anledning (som vi aldrig får svaret på) förlorat förmågan att fortplanta oss. Filmen utspelar sig 2027 i en värld i populationskris. Det var 18 år sedan det föddes ett barn (det är oklart om vi fortfarande har…ja du vet…ha det lite mysigt, men det antar jag ;). England är den enda staten som någorlunda håller ihop under förfallet och drabbas av massinvandring.

Children of men är en modern jesushistoria där ett mirakelbarn föds och massa dör i krig och hemskheter runt omkring det lilla livet. Pengar och kändisskap är fortfarande lockande och visas främst av en störig polis som pratar om sig själv i tredje person. Första halvan av filmen känns livlös, och det blir inte bättre i andra när mycket känns overkligt och orealistiskt, även år 2027. (Ironiskt nog precis som samhället de lever i…).

Med 8.2 på imdb, tre Oscarnomineringar och fyra stjärnor, stolar, getingar eller vad det nu kan vara i varje tidning, anser jag detta vara årets mest överskattade film. Det lät intressant med Clive Owen, Julianne Moore och Michael Caine, men resultatet blir ungefär som att hälla vatten på en vaxduk: totalt likgiltigt, allt rinner av mig. Den enda som är bra är Michael Caine, han får i sin knarkande gubb-karaktär fram precis vad jag tror filmen handlar om: nämligen att beskriva vanliga människor i en värld där saker och ting hålla på att tappa fästet totalt. Clive Owen däremot har det plattaste framträdandet någonsin. (Och så finns det ändå folk som anser att owen borde blivit nominerad för bästa skådis…titta igen!)

Till filmens fördel ligger att regissören Alfonso Cuarón inte bryr sig om att förklara saker till leda, vi får en del svar men det mesta lämnas åt vår egen fantasi. Jag vill också ge ett extra Bloggywood-poäng för settingen som känns som en trovärdig framtid något vi känner igen oss i! Gatorna i London ser ut som vanligt förutom extra neonskyldar och bilarna är snygga med en ”tillbakatillframtiden” form.

Det må vara så att detta är intressant ur ett samhälleligt perspektiv, men ändå, första halvan utlovar något som andra halvan aldrig levererar.

Betyg 2 av 6

Inför Venedigs filmfestival (del 2)

Venedigs filmfestival bjuder på många godbitar. Några av dem kommer säkert att visa sig i de två stora sidokategorierna där urvalet gjorts utanför själva festivalen; International Critics Week och Venice Days (den senare med svenska bidraget Farväl Falkenberg). Men här följer nu ett andra inlägg om filmer från festivalens ”officiella” urval.

fountain.jpg
The Fountain

Vi har skrivit alldeles för lite om The Fountain här på Bloggywood. Efter Requiem for A Dream och Pi finns det goda skäl att nu förvänta sig storverk från Darren Aronofsky. Född ur Aronofskys egna funderingar kring dödlighet berättas The Fountain i tre parallella handlingar. På 1500-talet börjar den spanske conquistadoren Tomas Creo leta efter trädet vars sav ger evigt liv. Som en forskare på 2000-talet försöker han finna ett botemedel mot sin älskades sjukdom. Och som en astronaut på 2500-talet reser han genom rymden och tänker tillbaka på hur han levt sitt liv. Det är ett stort anslag och ett ambitiöst projekt som tagit Aronofsky med partners 7 år att få till biograferna. Svensk premiär någon gång under 2007. Se trailers här (den bombastiska teasern rekommenderas särskilt).

Läs mer