Det är lätt att bli bländad av de härliga visuella effekter som ryms i Sunshine ? men det gäller att höja handen framför ansiktet och där, i skuggan, ser du sen gediget bra skådespeleri i en miljö som känns trovärdig, genomtänkt och ibland vansinnigt klaustrofobisk – märkligt nog särskilt i de scener som utspelas i rymden.

För att en sån här film ska funka så måste den kännas trovärdig. Till skillnad från halvkalkonen Mission to Mars så måste du ha ett rymdskepp som känns som att det faktiskt skulle kunna klara resan och en besättning likaså. Det krävs också att sagda besättning visar prov på den enorma, otroliga, press de måste känna eftersom de trots allt är mänsklighetens sista hopp.

Allt det här lyckas Sunshine med. Den lyckas också med att plantera ett reellt hot mot besättningen, ett som också känns trovärdigt. Ett som får de inblandade att än mer möta sina inre demoner, se döden i vitögat och finna lugnet ? allt för mänsklighetens skull. Efter filmen fann jag mig tänka ? skulle jag gjort likadant? Skulle jag vara lika modig? Jag hoppas det. Jag hoppas vi alla skulle vara det.

Om det är något jag ska anmärka på, och det är det ju, så är det att filmen inte riktigt kommer upp i tempo. Eller snarare, tempot är kanske inte tillräckligt varierat. Dessutom ? slutet. Första delen av slutet är nästan en religiös upplevelse, i bemärkelsen bra alltså, medan andra delen av slutet känns tillrättalagt, om än nödvändigt.

En stark??