Recension: Dead Space – Downfall


Harrejavvlar!

Det är vad jag kan säga efter att ha sett Dead Space: Downfall. En film som fungerar som prequel till vad som är ett (sägs det mig) riktigt bra spel till PC/PS3/Xbox360. (Jag har ingen konsol och ingen kraftig PC. Nån som vill ge mig en?)

Det här är såklart i mångt och mycket ett klassiskt upplägg och hela filmen igenom så har den såklart lånat mycket, väldigt mycket, från kanske främst Alien/Aliens eller The Thing, men det funkar. Oj, vad det funkar.

Storyn är också djupare än bara rymdvarelser som attackerar, det finns en specifik mekanik bakom deras beteende och varför dom gör som dom gör med sitt byte ? vi människor. Vad gäller oss människor emellan så har man också fått till en rätt intressant konflikt med religiösa undertoner (eller kanske övertoner).

Det är dessutom bitvis riktigt actionintensivt och trots att det är animerat så blir det rejält obehagligt och ruskigt emellanåt. Det är ju såklart ibland en stor fördel att det är animerat eftersom man då kan ta ut svängarna. Rejält.

Roligast av allt var nog ändå att jag sett en del av spelet i diverse speltrailers
och annat och bara råkade snubbla över att det också gjorts en film. Dom som spelat spelet säger dock att man inte ska ha gjort det innan man ser filmen för då tas udden av lite.

Så det kanske är bra att jag har det magert på hårdvarufronten hemma. Nä, det kan det väl ändå aldrig vara?

Nästan en fyra. Nästan.

Betyg 3 av 6

Ps Det finns en prequel till prequeln, faktiskt. En grafisk roman som lagts upp i stillbildsfilmform på dutuben såklart. Första delen finns här och är inte heller så dum faktiskt. Ds